Vad är det med DN Bostad som är så flummigt kul?

Alltså det är något löjeväckande i tonen i flera av de artiklar jag läst på DN Bostad. Och nej, det är inte det pompösa anslaget ifrån Sara Trus, som faktiskt visade sig vara riktig journalist, utan bara en precis vanlig artikel:

För konstnären Camilla Forssell Pyk är det viktigt att bostaden är vacker och funktionell. Stora ytor gör det möjligt för barnen att ta ut svängarna.
Att stiga in hos Camilla Pyk känns som att kliva ombord på en robust träskuta. Det knakar i fogar, lister och golv. Huset är byggt i början av förra seklet, och de skavanker och den patina som med tiden växt till sig är ingenting som någon i familjen haft planer på att dölja, tvärtom.

Tonen?

Men det är något med tonen som gör att jag skorrar (är fortfarande förkyld) åt texten. Det blir lite kvastskaft i arschlet-stuk?

Ovan och sjuk

Eller så handlar det bara om att jag är uttröttad efter ha legat en vecka och sovit och ätit värktabletter (och varit hög som ett hus på hostmedicin). Efter den ledan så kanske allt är lite stolpigt och roligt? Eller?

Inte bara jag

Men det är faktiskt inte bara jag som tycker det är lite humoristiskt:

"För konstnären Camilla Forssell Pyk är det viktigt att bostaden är vacker och funktionell. Stora ytor gör det möjligt för barnen att ta ut svängarna."

Vilken originell människa. Och så omtänksam. För annars drömmer ju folk om att bo fult och opraktiskt. Och helst så trångt att barnen måste sova i skafferiet. Det är därför paradvåningar på Östermalm ofta slumpas bort för knappt 10 miljoner kronor.

Camilla har förresten ett inredningstips: "Inga saker i fönsternischerna, det hindrar ljusflödet."

//Zac
PS. DN gillar verkligen fru Pyk:

– Man skulle kunna sträcka sig till att säga att det råder ett gemytligt kaos i köket, och att det är i skafferiet jag tillbringar stora delar av min tid, men det har väl alla redan förstått.
Camilla gillar att fylla halvtomma skafferier, säger att det är fascinerande att se hur de ändrar utryck från morgon till kväll, att det finns ett slags oändlighet över det. De välfyllda skafferierna är klassiska, men behöver för den skull inte vara heliga. Tvärtom skulle Camilla mycket väl kunna tänka sig att hänga ett konstverk på insidan av skafferidörren, och varför inte en målning på kylskåpsdörren?

Fast nu är jag elak, jag gillar också fru Pyk (bara namnet, liksom!). Däremot tror jag att frun röker lite jazztobak i skafferiet när ingen ser på... ;o)

---

Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, självkritik, självinsikt, Sara Trus, internet, elakheter, ironi, humor, omedveten humor