Zac's åsikter på ett fat

Jag vet att jag skrivit ett slutord , men jag måste ändå rekommendera Leif GW Perssons lilla krönika om Annika Östberg. Det är som vanligt när det gäller Leif GW - rakt på sak och inga förskönande omskrivningar. Hans språk är helt enkelt oefterhärmligt! Man ser på en mils avstånd att han är upphovsmakaren bakom en skrift. Inget huttlande! Ett läsvärd och sann krönika, han huttlar minsann inte med något: Annika Östberg har dödat tre människor, låt oss inte huttla med den saken. Dessutom hunnit med det mesta på vägen dit. Allt ifrån att sälja sprit och knark till minderåriga, via vanliga stölder, bedrägerier och narkotikabrott, till grova rån och mordförsök. .. Annika Östberg är inte ett offer för rättvisan i USA. De närmare trettio åren i amerikanskt fängelse har hon tjänat ihop till helt på egna meriter. Med facit i hand och nyss utsläppt har hon till och med kommit lindrigare undan än flertalet av sina olyckssystrar. Hade hon begått samma brott här hemma hade hon suttit inne lika lä...

Jag förstår inte hur man överhuvudtaget kan försöka försvara dumheten att jämställa Isaak Dawit med Annika Östberg ? Men ledarskribenterna får pisk , t ex från ' Ups & Downs ': Ihåligt försvar: Hej! Det är kul att du uppmärksammar vår ledarsida, men jag vill påpeka att texten uppmärksammar att 173 svenskar är fängslade utomlands. Det som skiljer Dawit Isaak från andra är att han är fängslad för det han har publicerat, han är dessutom den enda svensk som Amnesty "adopterat". Vänligen Thomas Mattsson, chefredaktör för Expressen Svar: jo, fast nu kommenterade jag ju rubriken. den i kombination med bilderna förmedlar som första intryck att man kan jämföra annika östbergs och dawit isaak redpektive situtioner vilket inte känns ok nånstans. ordvalet "en hemma, en kvar" ger också intrycket av att det inte finns fler svenskar fängslade i utlandet, eller åtminstone inga med en medieprofil som gör att de förtjänar att uppmärksammas i expressen... Wham! Det var det...

Mitt förra inlägg om Annika Östberg startade en oerhört välskriven och städad debatt bland kommentarerna - riktigt kul! Jag vill bena upp några saker; Personen Annika Maria Östberg Deasy Personen har jag ingen direkt känsla för alls. Hon har råkat oerhört illa ut i sitt liv och också gett tillbaka en hel del ondska. Utkastad av sin mor redan innan tonåren och problem med rättvisan redan från början. Ett bortkastat liv mer eller mindre; knarkrus, mördande, prostitution och fängelsevistelser. Mamman Jag har lite svårt att se mamman som den varma, goa, längtande modern. Kastar man ut sitt barn ur huset så har man en eller annan ganska svår känslomässig störning. Hon har fått sitta gång på gång i intervjuer och förklara sin kärlek och saknad av dottern - utan några som helst följdfrågor. Det är för all del möjligt att mamman med tiden fått mer moderliga känslor för dottern och att det är äkta känslor som uttrycks. En människa som närmar sig slutet på sitt liv vill ofta göra upp räkenskape...

Är inte detta (går-)dagens, för att kanske inte säga årtiondets sämsta rubriksättning på ledarplats , någon ledarplats, alla kategorier? De jämställer således en person som fällts för dråp och för dubbla mord , dömd enligt konstens regler i en demokrati , som skall avtjäna resterande straff i sverige. en som fängslats och torterats för att ha utfört sina journalistiska principer och skrivit om demokratiska reformer i hemlandet ...  Jag trillade först på Expressens ledare på Nyhetstorken , men var tvungen att kolla upp om det verkligen var sant - trodde faktiskt först att det var en photoshoppad bild... Jag tror jag spyr! Men det är ganska symptomatiskt för historien om Annika Östberg , även om det är draget till sin extremaste spets av (den numera arbetslösa, hoppas jag) rubriksättaren på Expressen. Vi har gott om andra fångar som suttit länge i fängelse och som säkert skulle må bra av att luftas lite. Lite verklighetsförankring om jag får be! Att h...

Det är som fetsmart påpekade i en kommentar till mitt förra inlägg en oerhört märklig känsla kring rapporteringen kring frigivningen/överflyttningen av Annika Östberg Deasy. Det känns som om en frigivning av en samvetsfånge eller nåt. Dråp 1972, dubbelmord 1981 Istället så handlar det om en mycket trasig människa som varit inblandad - och dömd - för mord och dråp, dels ett 1972 och sedan det mer omnämnda 1981. Nu anses att hon avtjänat sitt straff och blivit så rehabiliterad(?) att hon fått sitt straff tidsbestämt och blivit överflyttad till Hinseberg kvinnofängelse. En solskenshistoria Mysko, frågan är om det är vårt behov av att se en maskros mitt i betongen - en solskenshistoria i all kris, död och krig. En förlorad dotters möte med sin mor; återkomsten till sitt älskade fosterland; den rehabiliterade människans revansch i samhället - vi får se. Oavsett så är det ett oerhört drev efter henne... Denna gång kanske just för att hon är kvinna... //Zac, påminner om mi...

Nu efter drevet mot Wanja så får vi se den andra sidan på media - den där sidan där man höjer upp något, gärna tårdrypande och känslofullt. I detta fall så handlar det om Annika Östberg . Denna mrs Annika Östberg Deasy, vars namn också brukar klippas av för att få så svenskt utseende som möjligt... Vems ansvar? Jag har faktiskt mycket svårt för denna svårt uppumpade mediahistoria : Jag ser henne helt enkelt som en svensk utvandrare som valde att leva och begå brott i ett annat land. Då ser jag inte någonstans var svea rikes ansvar finns någonstans. Man får stå sitt kast. Det finns mycket viktigare och angelägnare fall som bör prioriteras före. Det har ingenting med att hon är kvinna, eller att hon har en mamma som bor i sverige. .. Jag ser bara en människa som lärt sig av ett antal hearings om hur hon skall uttrycka sig för att maximera chansen att ta sig därifrån. Det har jag för all del inga problem med, vi tappar snabbt den samhällsliga fernissan och uppför oss som dju...

Mycket bra och insiktsfull ledare i DN idag : Det hör till god journalistisk sed att visa särskild hänsyn till medieovana personer som inte förmår överblicka konsekvenserna av att gå ut med något offentligt. Men när det gäller brottsoffer, som utan att inse följderna själva söker medieljuset, finns uppenbart inga begränsningar. I en värld där varken journalister eller domare förmår upprätthålla de etiska eller juridiska gränserna hamnar brottsoffren mitt emellan. Jag har själv reagerat på hur media idag håller rättegång i tidningar och TV, parallellt med rättsprocessen. Att de sedan efter dom har fallit strålar samman i vad som knappast kan beskrivas som en rättsrespektgivande process är numera ganska vanligt. Då tänker jag i första hand på hur nämndemännen hanterade Arbogamålet i efterhand. Att erkänna att man hela tiden, tydligen t o m innan rättegången, trott att tyskan var skyldig känns inte som en direkt korrekt inställning? Och hur pass mycket felaktiga domar kan vi stå ...