Har suttit under morgonen och njutit av grymma gitarrister på Youtube.
Fastnade ganska snabbt för en låt - 'Red House' som förutom att det är en sjukt bra låt är ett bra exempel på hur Hendrix gav bluesen ett helt nytt ansikte - och gav oss bländande gitarrspel.
Blues handlar så mycket om känsla, så jag börjar helt enkelt med ett exempel på hur det inte skall låta...
Respekt skall han ha - men snälla, håll dig till andra musikstilar än blues...
Vai och Satriani är så pass skolade att det vet hur det skall låta, men känslan är bara inte där... Eric Johnson är annorlunda; känslig, teknisk och den där ömtåliga, lite fragila rösten fungerar annars fint i denna version:
Näe, det kan jag faktiskt inte säga... Detta är känslan, kanske bara den känsla man kan få fram om man upplevt blusens ursprung, fattigdom, förtryck och känsla.
Detta är nog i mitt tycke ett av de bästa versionerna som Hendrix gjorde. Mest känd är väl Woodstock, vars festival är så poppis just nu, men jag tycker han låter spänd och lite obekväm där, i alla fall i Red House.
Detta ljudklipp är ifrån New York Pop Festival, 17 Juli 1970. Det är således nästan exakt två månader innan han gick bort, bara 27 år gammal. Man kan bara fantisera om hur han hade låtit med ännu mer erfarenhet och ålder bakom tonerna...
PS. förresten finns det en liveversion från San Diego 1969 som också är suverän, men jag hittar faktiskt inte den... :o(
//Zac, påminner om min bloggläsarundersökning
Läs även andra bloggares åsikter om Gitarrister, blues, gitarrhjältar, musik, video, Red house, Yngwie Malmsteen, Stevie Vai, Eric Johnson, Joe Satriani, Gary Moore, Johnny Winter, Jimi Hendrix, Stevie Ray Vaughan
Fastnade ganska snabbt för en låt - 'Red House' som förutom att det är en sjukt bra låt är ett bra exempel på hur Hendrix gav bluesen ett helt nytt ansikte - och gav oss bländande gitarrspel.
Blues handlar så mycket om känsla, så jag börjar helt enkelt med ett exempel på hur det inte skall låta...
Yngwie Malmsteen
Jo, teknik och bländande snabbhet har han onekligen. Men blues handlar inte om snabbhet, det handlar om känsla och mod, modet att våga hänga kvar, att låta känslorna tränga fram. Så samtidigt som jag blir åksjuk av Yngwies vansinnesåk, så blir jag fascinerad över den sjuka hastigheten - och det är rent... Många andra shreddar som satan, men det spelas mycket sällan så oerhört rent som Yngwie.Respekt skall han ha - men snälla, håll dig till andra musikstilar än blues...
G3 med Stevie Vai, Eric Johnson, Joe Satriani
Tre andra gitarrfantomer, men jag tycker bara en håller måttet i denna trio när det kommer till blues...Vai och Satriani är så pass skolade att det vet hur det skall låta, men känslan är bara inte där... Eric Johnson är annorlunda; känslig, teknisk och den där ömtåliga, lite fragila rösten fungerar annars fint i denna version:
Gary Moore
Många förknippar Gary Moore med överdådiga 80-talsproduktioner, och det är förvisso sant, men han har också en bluesig själ. Här blir det kanske lite för mycket uppvisning i längden, men det är också mycket blueskänsla. Imponerande är det ur alla aspekter! Så lyssna till en lite underskattad gitarrist:Johnny Winter
Jag slänger in Johnny Winter här också. En fantastisk gitarrist som så sällan kommer upp i diskussioner kring duktiga gitarrister. Lyssna på detta och förvånas, känsla, snabbhet och grym kärlek till bluesen:Mr Jimi Hendrix
Kan efterföljarna mäta sig mot originalet?Näe, det kan jag faktiskt inte säga... Detta är känslan, kanske bara den känsla man kan få fram om man upplevt blusens ursprung, fattigdom, förtryck och känsla.
Detta är nog i mitt tycke ett av de bästa versionerna som Hendrix gjorde. Mest känd är väl Woodstock, vars festival är så poppis just nu, men jag tycker han låter spänd och lite obekväm där, i alla fall i Red House.
Detta ljudklipp är ifrån New York Pop Festival, 17 Juli 1970. Det är således nästan exakt två månader innan han gick bort, bara 27 år gammal. Man kan bara fantisera om hur han hade låtit med ännu mer erfarenhet och ålder bakom tonerna...
PS. förresten finns det en liveversion från San Diego 1969 som också är suverän, men jag hittar faktiskt inte den... :o(
Bonus!
Tyvärr så gick även Stevie Ray Vaughan bort alldeles för tidigt, och jag har dessvärre inte hittat hans version av Red House... Så vi får hålla till godo med en annan klassiker - bästa versionen av Little Wing?Mer om
Gitarrhjältar:- Ritchie Blackmore då och nu (nästan)
- Sjukt duktig gitarrist!
- Tommy Emmanuel
- Loopa!
- Det finns bara en Jimi Hendrix
- Little Wing av SRV
//Zac, påminner om min bloggläsarundersökning
Läs även andra bloggares åsikter om Gitarrister, blues, gitarrhjältar, musik, video, Red house, Yngwie Malmsteen, Stevie Vai, Eric Johnson, Joe Satriani, Gary Moore, Johnny Winter, Jimi Hendrix, Stevie Ray Vaughan
Paco de Lucia saknas!
SvaraRadera