Fortsätt till huvudinnehåll

Varför antifeminist?

Signaturen Bj0rnborg skrev i en kommentar på Per Ströms blogg ett klockrent inlägg. Jag publicerar det också här:
..

Det verkar mest vara “feministiska” män som har problem med mannen som offer, vilket verkar skvallra om ett väldigt könstypiskt riddarkomplex. Inte nog med det, genom att förlöjliga denna rättfärdiga kritik som “det-är-synd-om-män-också”-retorik så visar de på en väldigt låg feministisk insikt. De verkar som dessa män är feminister endast “for show” och de fördelar detta epitet kan ge dem i vissa sammanhang. Någon djupare feministisk insikt verkar de inte ha, eller åtminstone inte dela med sig av. Och Pierre Bourdieu jublar i sin grav över att än en gång fått rätt. “Den goda smaken” är ständigt frånvarande hos dessa män och klavertrampen är många.

Tvärtom dessa “feministiska” män så ligger det även i den klassiska feminismens intresse att motverka detta genusljug, att ständigt framställa kvinnor som offer är nedvärderande och har en farlig socialiserande verkan, både på jaget och på hur andra bemöter en.


Jag tror INTE att genusljug handlar om en feministisk komplott. Däremot har media en konserverande roll. “Vi ger ju bara folket vad folket vill läsa”. Med det menar jag att våra gamla könsroller släpar efter just i media.


Tyvärr så får denna traditionalism medvind för att den sammanfaller med en väldigt stark radikalfeministisk diskurs om könsmaktsordningen där ALLA män är förövare och ALLA kvinnor offer, samtliga idéer inom radikalfeminismen grundar sig på denna enkla teori. Varför män slår kvinnor, varför män våldtar, varför män håller nere kvinnolöner; allt beror på att män vill bevara sin makt. Psykosociala faktorer existerar inte, eller ses bara som en dålig ursäkt. Män utövar våld mot kvinnor, genomtänkt och med en agenda.


Ända sedan Margareta Winberg bjöd upp ROKS på dans så har den radikalfeministiska diskursen varit hegemonisk, d v s, det har varit den som betraktar sig själv, och av de flesta andra, som normal feminism. All annan form av feminism måste förklara sig i förhållande till radikalfeminismen. Eftersom det är relativt få feminister som är radikalfeminister betyder detta att det finns ett litet antal elitfeminister,
såsom Popova beskrev, som styr och ställer och har tolkningsföreträde i jämställdhetsfrågor. Detta alltså på bekostnad av inte bara män, utan även alla andra kvinnor och feminister som inte är radikalfeminister.

Det är den hegemoniska feminismen Pär Ström kritiserar, det han hör på TV, det han ser i tidningar, det man uppfattar i olika mediala sammanhang. Den feminismen är nästan utan undantag radikalfeminism. Kritiken är fullt förståelig. Ansatsen att lyfta upp de segment där män är utsatta för att påvisa könsmaktsordningens enögdhet är inte konstig alls, utförandet kanske bitvis har varit si och så, men Pär Ström är en modig man och pionjär som vågar bryta mark där få män vågat gå tidigare. Det skall han ha en stor eloge för.


Jag tror inte att man skall betrakta Pär Ström som en idol eller förebild som han lite hånfullt utmålas, utan som en kanal för många män som inte hittat andra sätt att göra sin röst hörd. Denna röst vill inte alltid säga samma som Pär Ström, och inte på samma sätt, men lite är bättre än inget.


Oj så bra - jag kan utan direkt tvekan skriva under på allt som sägs. Fast Per Ström är nog det närmaste jag kommer en idol idag tror jag. Monumentalt mod krävs för att utmana ett synesätt som är det allomgivande idag! Det osakliga förlöjliganden som görs kring honom och hans person är knappast roligt att ta - och ändå är det mycket få som överhuvudtaget kan bemöta hans åsikter...


//Zac
PS. Jag har rättat ett par små stavfel och lagt in länkar i texten ovan.

Kommentarer

  1. Per Ström gör det bra! Han lyfter fram män som likt en del kvinnor inte hörs. Detsamma gör kvinnliga feminister. Jag ser det som samma sak. Varför är inte kvinnor som utmanar män modiga....?

    Sedan finns det extrema undantag kvinnor som hatar män. Men det finns även besvikna män som hatar kvinnor....Kanske man bör ta det i beaktning.

    Jag har sett en debatt med Per Ström. Han var bra men inte bättre än de övriga som debatterade. De speglade bara olika sidor av samma mynt. Mycket utefter egna erfarenheter tror jag. Så någon kung som "sopar golvet" med andra är han då rakt inte. Alltså varken bättre eller kunnigare än någon annan anser jag.

    Men han är viktig för själva debattens skull! Jag vill bara inte att han tillåts vända på steken helt. Vem vet hur mycket han talar utifrån egna besvikelser och erfarenheter. Skulle han vara annorlunda än oss andra? Då blir det helt galet och fel...

    SvaraRadera
  2. Lagenlig diskriminering finns det mig veterligen bara en enda - och det är mot män (barnen och militären ex). Så den är jag givetvis emot, men mycket få feminister tycks ens förstå att den ens existerar, eftersom deras hjärntvättarideologi bygger på att det är en manlig maktstruktur i allt.

    Därför är jag hugaligen emot feminism som enögt har förlorat all perspektiv på sakers egentliga tillstånd.

    Och jag tycker nog också att Per Ström har varit lite slätstruken i de debatter jag sett honom i, men har brukar iofs vara ganska ensam och ha ganska många opponenter mot sig... :o)

    När jag tar upp en massa exempel på hur det är synd om män så är jag inte ute efter öga för öga, utan ett försök att nyansera debatten att faktiskt det är inte ensidigt synd om kvinnor, det är synd om männen också - och därmed kan vi sluta att dela upp oss i kön. Det är synd om individer i vissa sammanhang. Ibland är det självförvållat, ibland inte. Är det i dessa fall diskriminering i botten så skall det - oavsett kön på förrövare/offer - bekämpas med alla medel! Där skiljer sig tyvärr feminismen från min livsåskådning. Tyvärr förblir en del på tokfeministernas sida, den sida som skuldbelägger mig baserat på vad jag har, eller inte har mellan benen. De är galna, tyvärr...


    //Zac

    SvaraRadera
  3. Hej, kul att du gillade mitt inlägg och jag har inget emot att du publicerade det här.

    Men jag vill påpeka att jag inte är antifeminist själv.

    Jag är postfeminist, och min agenda är att försona kvinnor och män i en gemensam strävan efter jämställdhet och frigörelse från könsrollerna. Jag vänder mig mot alla som kramar sin rädsla och propagerar för könskrig.

    Jag tror att många som kallar sig antifeminister kanske delar min strävan (liksom många feminister), men saknar terminologin att definiera sig själva mer nyanserat än att kalla sig själva just antifeminister(eller feminister).

    Att fokusera på att vara anti (något annat) istället för att fokusera på det budskap man själv vill förmedla upplever jag inte som konstruktivt. Därför är antifeminism som begrepp å ena sidan intetsägande, å andra sidan negativt laddat.

    Med andra ord har feminism och antifeminism kanske mer gemensamt än de förstår.. ;)

    Inget illa ment. I slutändan är det viktigaste inte vad man kallar sig, utan vad man vill uppnå.

    SvaraRadera
  4. Jag tror - och det är givetvis ur mitt perspektiv - att det är betydligt fler antifeminister som ivrar för jämställdhet än feminister. Jag kallar mig antifeminist bara så länge som jag anser att tokfeministerna har ohälsosamt inflytande på samhället. När flertalet ivrar för äkta jämställdhet, mellan individer, så kommer jag droppa ordet antifeminist direkt! :o)

    Jag är alltid lite smått orolig för att kopiera in kommentarer/inlägg från andra källor än min egen, så jag ligger alltid beredd att ta bort inlägget om upphovsmannen så önskar.

    Antifeminist-rörelsen ser jag bara som en motrörelse mot feminismen. Men visst har du rätt, jag har försökt och försökt hitta ett bättre namn på min inställning och tyvärr inte hittat något. Kategoriseringar är ack så viktigt i vårt moderna samhälle... :o|


    //Zac

    SvaraRadera
  5. In Defense of Men 
    (c) 2000 Sheridan Hill    
          
    I never thought I’d be the one to stick up for men’s rights. I've been a feminist since I was 14 and discovered that my 1967 Webster's Dictionary defined boy as "a male child," while girl was given as "not a boy." It started when he told me that men are afraid of women.
    “Men afraid of women? No, it’s just the opposite,” I say, and run to the Web to collect gender statistics on crime and domestic abuse. In a matter of minutes, I will prove him wrong. But the facts that surface are hard to swallow. Half of spousal murders are committed by wives? No way. But there it is, a 1985 National Family Violence Survey of 6,000 cases, funded by the National Institutes of Mental Health, conducted by Murray A. Straus and Richard J. Gelles at the University of New Hampshire.    

    Between 1975 and 1985, male-against-female domestic violence decreased, while women's violence against men increased. In Straus and Gelles' second study, in 1986, 1.8 million women suffered assaults from a husband or boyfriend, but two million men were assaulted by a wife or girlfriend.
    Wait a minute. Women have good reason to fear men. We are afraid to leave our houses without the safety of deadbolts, a look in the back seat, automatic door locks and a purse-sized canister of mace like the one on my key chain. Some of us live with men who beat us black and blue. Many of the women in these studies must be fighting in self-defense.   
    No, says the National Family Violence Council: "The fact thatwomen had higher mean and median rates for severe violence suggests that female aggression is not merely a response to male aggression.”
    For several days, I read online citations from Journal of the American Medical Association, studies from the Department of Justice, and “men’s issues” web pages, which are filled with testimonials from men who are or were abused by their spouses
    A 1984 issue of the Justice Quarterly says that in domestic violence, women compensate for their size by using weapons. In 6,200 domestic abuse cases, 86 percent of women who assaulted men used weapons: guns, knives, boiling water, bricks, fireplace pokers and baseball bats. Only a quarter of men who assaulted women used weapons.
    Mothers kill their children. After surveying murder cases in large urban counties in 1988, the U.S. Department of Justice reported that women made up more than half the defendants (55 percent) in cases involving parents killing their offspring. (1994-95 U.S. Department of Justice Bureau of Justice Statistics Publications Catalog, publication #. NCJ 43498, “Murder in Families
    In May, 2000, the Justice Department loudly announced the good news about domestic violence: in the years 1993 and 1998, the rate at which American women were attacked or threatened by loved ones (husbands, boyfriends, girlfriends) declined 21 percent. The Associated Press stories buried the statistics for men: the number of men who were attacked by wives or girlfriends remained stable, with 160,000 attacks both years.
    The good news in the new Justice Department stats is this: Women may be attacking their men as much as ever, but they are apparently less successful at actually killing them: the number of men killed by wives or girlfriends declined 60 percent from 1976 through 1998, representing a steady 4% decline each year.
    But the abuses committed -- and untold -- by women are widescale. Women are responsible for one-third of the sexual abuse of boys, according to the Dec. 2, 1998 Journal of the American Medical Association. Women pressure boys emotionally by saying something like, “If you don't do it, you're not a man, and I'll tell everyone."  
    Matt Vegh, a Canadian charter rights advocate, has spent two years assisting male victims of domestic violence in the provincial courtrooms of Ontario, Canada.
    "Make absolutely no mistake," Vegh said. "Women can smoke dope, booze it up, throw a fist, wield a knife, use a gun, beat their spouse, and beat their kids. It is a type of violence that is ignored, condoned, and treated as frivolous by a justice system that survives by feeding on the one individual who is easily stereo-typed, lacks public sympathy, does not raise fear of reprisal in politicians, and often does not fight back."
    Vegh  recently took a month-long sabbatical to the Arizona mountains, where he mused that the most important service he offers his clients is not legal advice, but simply to believe in them. To listen. “These men are victimized by their spouses and then ridiculed by a justice system that denies what has happened to them,” he said. “They are stereotyped, labeled, and unheard by any authority. The human toll is staggering.”
    As the weeks go by, I talk it over with three men friends, and am shocked to find that all of them were abused by either their mother or their wife.
    “My life would have to be in danger before I would hit a woman,” says my friend Al. "I took a lot of scratches and bruises from my wife over the years because she knew I wouldn’t hit her back. But it will affect me for the rest of my life. It demoralizes you. It makes you almost dysfunctional with the opposite sex. People don’t understand; it’s not a matter of being more powerful.” Al never sought counseling to heal from spousal abuse because, “It’s shameful to talk about being beat up by a woman.”
    I understand why women might be angry. We are beaten, too. Our mothers and our grandmothers and our great-grandmothers have lost hundreds of years skulking in the shadows, laboring quietly and longing desperately for the glance that says, “You are my equal”; looking and working our best and waiting patiently for the promotion, the hand up, the acknowledgement of a job well done, the camaraderie for chrissake.
    But my feminist ideals are crumbling against the gender truths of the new millinneum. Boys are shorted in school, too. In Atlantic Magazine (May, 2000), Christina Hoff Sommers refutes the landmark studies of the past three decades and demands that boys, not girls, are the emotional and academic underdogs. Hoff says that data from the U.S. Department of Education, the National Center for Education Statistics, and university studies show that” girls get better grades, have higher educational aspirations, outnumber boys in student government, honor societies, on school newspapers, and in debating boys.
    Girls read more books, outperform boys on tests for artistic and musical ability. On the other hand, more boys than girls are suspended from school. More are held back and more drop out. Boys are three times as likely to receive a diagnosis of attention-deficit hyperactivity disorder. More boys than girls are involved in crime, alcohol, and drugs. Girls attempt suicide more often than boys, but it is boys who more often succeed. In 1997, a typical year, 4,483 young people aged five to twenty-four committed suicide: 701 females and 3,782 males.
    “A boy today, through no fault of his own, finds himself implicated in the social crime of shortchanging girls. Yet the allegedly silenced and neglected girl sitting next to him is likely to be the superior student. She is probably more articulate, more mature, more engaged, and more well-balanced. At the same time, he is uncomfortably aware that he is considered to be a member of the favored and dominant gender.”
    Mary Matalin was right when she wrote in a 1993 Newsweek column: “We are not victims; our daughters are not infants; our sons are not brutes; our men are not monstrous pigs.” If women hate the idea that only men can be strong, we’d better reject the myth that only women can be gentle. If we aspire to leadership, it’s time we take responsibility for our own capacity to abuse and victimize others.
    As for me, I am weary of the gender war. Besides, men don’t look so scary as as they did when I was in my 20s and 30s. Today, they just look like people walking down the street.

    SvaraRadera
  6. Det var väl den längsta kommentar jag fått på min blogg tror jag. Men den var bra! Ganska fascinerande att det är ungefär samma förhållanden i USA som här hemma. Är det inte mysko att man kan ha den verkligheten framför ögonen och ändå fortsätta arbeta för något som faktiskt leder till ytterligare ojämställdhet, d v s feminism?


    //Zac

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Spam, rasistiska och liknande kommentarer tas omedelbart bort. Ovidkommande, reklaminriktade och förvirrade kommentarer kan också tas bort utan misskund.
Inlägg äldre än en månad modereras, så ha tålamod för publiceringen.
Kontakta mig om du tycker dig ha blivit felbehandlad eller om du vill anmäla någon opassande kommentar.
Och du, snälla, håll dig till ämnet.
Alla kommentatorer står för sina egna åsikter.

Populära inlägg i den här bloggen

Uppror i etablerade led!

Nu knävlar så händer det saker - SvD skriver idag: De första bevisen för att konsumtion av snabba kol-hydrater ökar risken för att få hjärtsjukdomar sätter ny fart på kritiken mot våra näringsrekommendationer. Ledande expert kräver en radikal omläggning och menar att budskapet om att äta mindre fett kan ha bidragit till fetmaepidemin. (Källa.)
Den "ledande experten" är Frank Hu, som man har stött på i massa sammanhang, riktigt respekterad forskare. Och det är inga dåliga bomber han slänger på det nuvarande paradigmet/etablissemanget:
... de så väl etablerade råden att minska det totala fettet är ett överförenklat budskap som saknar vetenskapligt belägg
... fördelarna med fettminskning gäller mättat fett, det vill säga fett från djurriket, och härdade transfetter, medan växtfetter kan ha god effekt
... nackdelen med antifettpropagandan är att den stimulerar till ökad konsumtion av snabba kolhydrater
... ökar den glykemiska belastningen, det vill säga höjer blodsocker…

Plötsligt händer det!

.. ja, undertecknad kommer rekommendera och nicka medkännande med en ledarartikel från Aftonbladet av, ingen mindre än, Anders Lindberg.
Men under personkonflikter och anklagelser kors och tvärs i Vänster­partiet finns en genuin värdekonflikt där religiösa traditioner och jämställdhet ibland hamnar på kollisionskurs.Och hedersproblematik är inget teoretiskt problem. Ungdomsstyrelsen uppskattade 2009 att ungefär 70 000 ungdomar, främst flickor mellan 16 och 25 år, begränsas i exempelvis val av partner.I dag är det möjligen ännu fler.Amineh Kakabaveh har nog en poäng i att den svenska vänstern i bred ­mening inte till fullo tagit till sig vidden av detta. Mordet på Fadime var en väckarklocka och mycket har hänt sedan 2002.Men tyvärr inte tillräckligt. Vänstern har ett rejält internt arbete att göra. Att kombinera synen på människor som fria varelser med egen vilja och kulturella strömningar som går på tvärs är inte enkelt.

Och ändamålsglidningen är ett faktum...

Vad skönt att lagarna mot terrorism och grov brottslighet nu äntligen börjat användas!
Vad tryggt vi medborgare har fått det.
Och vad fel Piratpartiet och många andra fick!

Tryggt!