I kväll, SVT2 20:00, går det en intervju med Roman Polanski, detta svårfångade intervjuobjekt. Därför auktaliseras min lilla artikel om en fantastisk film som just han gjort. Trevlig läsning!
Om filmen
I filmen
'Pianisten' kretsar handlingen helt kring
Władysław Szpilman som är en lovande pianist i förkrigstidens Polen. Livet och famlijen splittras när nazisterna en dag invaderar. Övergreppen mot honom, många tusen polska judar och resten av det polska folket tar sin början. Szpilman hamnar till slut i ghettot i Warzawa och försöker överleva där.
Filmen är alltså byggd på boken med samma namn. Roman Polanski har sin vana trogen använt sig av relativt okända ansikten.
Det är en fantastisk film - och så kul att Polanski gör en så gedigen och på alla plan, genomtänkt och hantverksmässigt bra film! Jag var på väg att delvis tappa tron på Polanski, för jag tycker inte hans sex(!) sista filmer varit riktigt på "hans nivå" s a s:
- 'Oliver Twist' - ganska traditionellt, och lite "gör-det-i-sömnen" för Polanski (3 )
- 'Ninth gate' – nja, glimrar till ibland, men långt ifrån hans normala standard. (2+)
- 'Döden och flickan' – grymt skådespeleri, den bästa filmen i denna kvintett. (4 )
- 'Bitter Moon' – kan tyvärr inte med denna, den irriterar mig bara… (2+)
- 'Frantic' – det fattas något… och Harrison Ford är ingen karaktärsskådis, men överglänser ändå med råge Emmanuelle Seigner som är riktigt usel… (3-)
- 'Pirates' - Jag är en riktig sucker för äventyrsfilmer och Walter Matthau som kapten Thomas Bartholomew Red är sanslöst bra… Mustigt och underhållande! Men visst borde betyget petas ner ett pinnhål till en trea... (4-)
Sann bild?
Jag har stött på människor som tycker att denna film är alldeles för subjektiv, att den vinklar historien för att svartmåla tyskarna etc. Vad gäller hur tyskar porträtteras i filmen, så förutom de invändningar om att det fanns ett antal undantag, är det nog inte en vinklad verklighet för polackerna under kriget… Under skeendena och perspektivet i filmen är nog dessvärre bilden av tyskarna alldeles för rättvisande tror jag - det är ju som bekant av naturliga skäl alltid
förtryckarna som förtrycker mest…
Men jag kan förstå att någon som är
helt historielös tycker att storyn är överdriven och svartvit, nu tror jag iofs inte att
någon egentligen är så obeläst, såvida man inte är någon typ av historierevisionist…
Jag måste själv erkänna att den starkaste känslan när man ser/läser om tyskarnas övergrepp mot diverse folkgrupper är ren och skär
overklighet; handlingarna mot oliktänkande judar, zigenare och opposition står så långt ifrån den humanistiska tradition som vi verkar och lever i, som man överhuvudtaget kan komma. Så det är inte lustigt att
”varför, och hur?” är frågor som vi européer ställt oss i drygt 60 år.
Är det uttryck av ondska att bara stå och se på när hela folkslag förtrycks och blir utsatta för "
den slutliga lösningen"? Är det, eller finns det en kollektiv skuld? Denna, en av de svartaste bitarna i vår historia, föder oerhört många, och oerhört svåra frågor.
'Pianot' är i även ur den meningen en viktig film! Den visar ett oerhört gripande livsöde i en tid som man vare sig då eller nu riktigt förstår sig på. Den outsägliga ondska som vissa "
übermench" utsatte grannar och vänner och i vissa fall t o m släkt för är obegriplig och kan kanske bara kategoriseras som ondska och inget annat... Historieevisionisternas främsta slagkraft är att vi andra inte riktigt kan greppa de oerhörda kränkningar som pågick,
det är helt enkelt omänskligt att tro så pass illa om våra medmänniskor...Nyanser USA vs EU
Att vara onyanserad i och med att man är svartvit när det exempelvis gäller en skuldfråga är inte, i mitt tycke, så där viktigt. Betydligt viktigare är att rollerna är nyanserade, att det finns en bakgrund, ett djup i rollerna. Det behövs inte explicit uttryckas/visas utan det räcker att man känner det. Där tycker jag den stora skiljelinjen mellan amerikansk och europeisk film är, birollerna har haft ett liv innan storyn och ett liv efter. I amerikansk film så är birollerna oftast mycket mer skräddarsydda för att passa in i handlingen.
Nu är mina åsikter lite hjärndöda i det hänseendet att så många "amerikanska filmer" har regissörer/manusförfattare etc från utomamerikanska länder. Men de slutgiltiga besluten tas alltid av de som har kapitalet och de har aldrig varit särskilt intresserade av att nyansera jämfört med att förenkla och schematisera historier och roller.
Stanley Kubrick?
Men tillbaka till
'Pianisten'; greppet att
inte fokusera direkt på grymheterna omkring Szpilman gör att allt känns enormt autentiskt och grymheterna känns så oerhört starka. I stället för enskildheter i en händelsekedja så är de en "normal" del av omgivningarna.
Pianisten kommer säkert att bli en klassiker som utan tvekan kommer nämnas jämte andra krigsepos, men det är få som fokuserar på den lilla människans utsatthet och nöd så konsekvent som Polanskis film. Jag är mycket svag för en intellektuell och kylig betraktelse över ett händelseförlopp, att regissören bara redogör kallsinnigt för skeendena. Det är därför jag sätter
Stanley Kubrick högst av alla regissörer, och kanske därför är det därför jag tilltalas av denna film. Nu är det sannolikt mycket som Kubrick skulle ha gjort annorlunda i just detta manus, men hur personerna och deras utveckling skildras är lite av hans stil, tycker jag. Kubrick var faktiskt på väg att göra en film om en kvinna och hennes systerson i det ockuperade Polen, men då '
Schindlers List' lanserades 1993 så lades planerna tyvärr på is.
Betyg
9/10 - Sällan en film förtjänar det så mycket som denna - en viktig film! Ska jag köra en femgradig skala så får den 5/5.
Scenen i
'Pianisten' där Wladyslaw Szpilman är instängd i en lägenhet och inte får göra sig hörd av grannarna och hittar ett piano (han är polens bästa konsertpianist) och inte får spela är så vacker och tragisk i alla sin enkelhet - fantastiskt! Givetvis måste man i sammanhanget nämna
Adrien Brody, aktuell i dagarna med
'The Darjeeling Limited', en film av den mycket egna regissören
Wes Anderson.
Lärdomar och funderingar i efterhand
Jag skulle vilja påstå att det är
oerhört viktigt att man faktiskt ser med öppna ögon på denna onda tid, och försöker lära sig något av den. Annars har alla miljontals människor som dog under denna period, dött helt i onödan.
Som någon klok människa sagt:
"Den som inte lär av historien är dömd att upprepa dess misstag."
Vi har iofs en förmåga att romantisera och förenkla historia, denna tid ses som en väldigt svart-vit tid då riddarna -
de allierade - gjorde upp med draken -
nazisterna. Det är klart att förenklingar gör att skeendena är så mycket lättare att ta till sig. Det finns oerhört mycket detaljer som kanske inte förändrar den stora bilden, men som gör historiens gång mycket mer intrikat.
Ta exempelvis böckerna av
Sven Hassel - vilket liv det blev om att faktiskt tyska soldater led och hade ångest… Det är
alltid den lilla människan som kommer mest i kläm under konflikter…
Jag minns då jag för första gången läste en mer noggrann redogörelse för hela
slaget om Stalingrad – jag hade ständig ångest under den vecka det tog mig att läsa den… Vilket onödigt lidande - bara för att två fullständiga vettvillingar utan någon som helst empati i kroppen såg några politiska propagandavinster i staden…
Så ett gott råd till alla - nyansera er och läs in er mer på detaljer – det ändrar inte på helhetssynen, men man får mer insyn och förståelse för hur tiden
egentligen var.
Det vill säga
se inte skitfilmer som ex
'Pearl Harbor' eller
'U-571' som några historiskt riktiga skildringar utan läs böcker (helst flera) om händelserna i fråga istället. Det finns tillräckligt många korkade människor som skaffar sig en svart-vit omvärldsuppfattning ur kvällstidningarna!
Jmfrt 'Schindlers list'
'Schindlers list' är riktigt bra - det var iofs länge sedan jag såg den, men det är en stark och övertygande film. Det svartvita fotot gör filmen ännu starkare, det förstärker och tonar ner.
Det ligger nära till hands att jämföra den med
'Pianisten' - jag tycker att det inte minst är utmärkt exempel på en mycket intressant
jämförelse mellan europeiskt filmskapande kontra amerikanskt dito.
Nu handlar det givetvis mycket om personligt tyckande, men vid en direkt jämförelse tycker jag
'Pianisten' vinner på alla punkter. Den har ett helt annat djup, mycket mer övertygande psykologisk bakgrund i rollfigurerna och inte minst, en annan typ av trovärdighet. Någonstans måste amerikaner alltid ha huvudrollsfigurer som blir lite "glamour-eländiga", medan birollerna kan spelas av "riktigt" eländiga. I
'Schindlers list' är det i linje med detta som
Ben Kingsley lyser absolut starkast, i sin roll med ett rikt inre liv fast med ett lugnt yttre. Jämför gärna med Ben Kingsleys rolltolkning i en annan av Polanskis filmer -
'Döden och flickan'. Vilken skådespelare!
Jag skulle som slutord vilja kategorisera
'Schindlers list' som
underhållning med substans, och
'Pianisten' som
filmkonst med substans. Det summerar väl lite min inställning till dessa två filmer.
//Zac
PS. Pianisten finns för 79:- på nätet... (
ej sponsrad länk)
