Fortsätt till huvudinnehåll

Filmrecension: Arn - riket vid vägens slut

+++ Bra, en film som lämnar god eftersmak

'Arn - riket vid vägens slut '


Jo, nu är vi framme vid den andra och avslutande del av Arn-filmatiseringen av Jan Guillous tre böcker om Arn.

Historien

Historien fortsätter där den första filmen slutade, med en instängd och kuvad Cecilia (Sofia Helin) nertyngd av den inneboende ondskan hos moder Rikissa - Bibi Andersson, fortfarande strålande i rollen - en av de få som fungerar i rollen. Arn är kvar i det heliga landet där han slåss för rättvisa i sin roll som tempelriddare. Det är inte samma sak mellan moral och rättvisa där.
Åren rusar förbi och snart är det dags att åka hem, men ett avgörande slag mot muslimerna väntar... Arn överlever detta och kommer slutligen hem, till ett hemland där intrigerna tvingar honom välja väg.

Bättre försök andra gången?

Den första filmen tyckte jag var lite av ett halvhyfsat verk, tyvärr kraftigt nedtyngd av dåliga skådespelarinsatser och riktigt uselt soundtrack. Hur har nu Peter Flinth lyckats med denna del, vis av erfarenheterna efter den första delen?

Bättre!

Jovars, jag tycker denna andra del är starkare än den första filmen. Dels så har man tonat ner de värsta hjältetrumpeterna och dels lyckats lyfta skådespeleriet lite grann - inte tillräckligt, men lite grann. Sofia Helin är inte dålig, men är riktigt blek i rollen och inte i närheten av böckernas starka kvinna. En glädjande sak som skiljer rejält från förra filmen är dock att Morgan Alling nu gör sin (väldigt lilla) roll som Arns storebror riktigt, riktigt bra.

Hög klass

Delarna som håller hög klass är fotot - igen, kostymering och sminkningen. Jag sörjer fortfarande att man inte valde att prata med autentiska språk - de scener där man håller sig till detta växer direkt, blommar ut och känns trovärdiga på ett helt annat sätt.

Fantastisk - och kanske början på en stor karriär?

Och när jag pratar om scener som blommar ut så måste jag nämna Milind Soman i rollen som den vise och rättvise Saladin - Al-Malik An-Nāṣir Ṣalāḥ ad-Dīn Yūsuf ibn Ayyūb.
Han är oerhört majestätisk i rollen och han är nog mer eller mindre med i alla scener där samspelet skådespelarna emellan känns autentiskt och bra. Det slår gnistor om honom i alla scener, en mycket, mycket övertygande insats. Tänk att få se honom fortsätta i rollen som Saladin i ett välgjord fortsättning? Saladins liv och gärning är så pass intressant att det säkert skulle räcka till ett antal filmer! :o)

Börjar bra... eller rent av fantastiskt!

Filmen börjar som sagt bra, med stora kontraster mellan mörkt, instängt klosterliv och brännande ljus i öppen öken hos Arn. Men sedan efter de riktigt bra sekvenserna i öknen när man återvänder till Västergötland efter halva filmen så händer något...

Autopilot - check!

Filmen börjar gå på automatpilot och alla större händelser kommer med en onaturlig och konstlad regelbundenhet. Det är så att man känner att man skulle kunna klocka när nästa händelse kommer, så regelbundet känns det. Detta får som följd att större händelser får samma utrymme som de mindre och allt hastas över snabbt och tyvärr o-effektivt. Detta är den stora svagheten med filmatiseringen. Filmen skulle mått väldigt gott av att få röra sig framåt betydligt långsammare och låta historien utveckla sig själv. Istället får vi en oerhört lustig temporytmik i filmen - låt oss hoppas på ett sex timmar långt epos i DVD-format senare? ;o)

Segt och orytmiskt

Hemlandsscenerna är inte bra alls, de känns som förrförra(?) årets halvkalkon 'Snapphanar' - tv-pjäsaktiga och lite konstlade. Ingen av skådespelarna på hemmaplan lyckas göra något av sina roller, utom möjligtvis norrmannen 'Harald Øysteinsson' som spelas förtjänstfullt av Anders Baasmo Christiansen. Lite irriterande är det dock att min bild av honom från böckerna har gjorts halvvägs till en klassisk sidekick i filmen, men å andra sidan är det väldigt få av rollerna som stämmer med bilderna från böckerna.
Det känns nästan som om budgeten runnit ut för filmen och man får hafsa ihop vad man kan andra halvan av inspelningen...

Tappar greppet

Nej, det ganska fasta grepp som filmen fick om mig från början släpps nu totalt och jag börjar så smått längta efter att filmen skall ta slut!
När jag börjar fundera på betygssättning så inser jag att det skulle blivit en svag till genomsnittlig fyra för första halvan, men en svag tvåa för andra delen.
En trea blir således lite svenskt lagom - och rättvist för den delen.


//Zac

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
+++++ Världsklass, mästerverk, måste ses
++++ Utmärkt, en riktigt bra film, bör ses
+++ Bra, en film som lämnar god eftersmak
++ Godkänd, en film som är ok på TV, men blåsning på bio
- Underkänd, näe, inget att hänga i granen - undvikes som pesten!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Enkelt matematik med SD:s egna siffror

Sverigedemokraterna(SD) går ut hårt med sin våldtäktsstatistik. Ingen direkt överraskning att man håller sig till noga utvalda siffror som styrker partiets genomgående tes att det är invandrare och invandringspolitiken bakom alla problem i samhället. Ettsvarspartiet Jag blir så road av anklagelsen från SD-håll att Piratpartiet "bara är ett enfrågeparti". Och visst så är det - det är bara demokratin som är i riskzonen och förtjänar denna fråga. SD är dock och förblir ett ettsvarsparti - "det är invandringens fel". Försök att ställa vilken fråga som helst, svaret kommer bli "det är invandringens fel". Lite mer jämförelser i slutet... Men våldtäkterna har ju ökat JÄTTEMYCKET?? Den lavinartade svenska ökningen är, precis som de flesta egentligen vet - att man låtit våltäktsbegreppet innefatta en massa andra sexuella brott ( mm ) - inte som SD ohederligt låtsas påvisa att ökningen enbart handlar om flyktingströmmarna. Mer socialklass 3 än "kultur"?

Nu får vi lugna oss ett par hekto...

Detta känns som ett av de mer viktiga blogginläggen jag gjort under denna valrörelse. Den vulgära kampanjen där man plockar upp utförsäkrade extremfall emot Alliansregeringen känns både osmaklig, fördummande och rent ut sagt ovärdig en svensk valrörelse. Lovvärt försök Och nej, det handlar absolut inte om att jag negligerar eller nedvärderar svårt sjuka människor med berättelser som är svåra att ta in. Det handlar om att vi nu får dessa extremfall uppslagna på löpsedlarna som om det vore det normala. Det handlar dels om fyrkantig byråkrati och ett lovvärt försök att rensa upp i det svårnavigerade träsk som sjukförsäkringsfrågorna vuxit upp till under de senaste 20 åren. Ja, mer om det lite senare i texten. Tragik i kubik (se update under min signatur) Annica Holmquist, 55, lider av en svår sjukdom som får hennes kroppsdelar att växa okontrollerat. Hon kräks ofta av sina smärtor och kommer enligt läkaren aldrig kunna arbeta igen. Men Försäkringskassan vill att hon söker jobb – socia

Och verkligheten då?

Är inte detta (går-)dagens, för att kanske inte säga årtiondets sämsta rubriksättning på ledarplats , någon ledarplats, alla kategorier? De jämställer således en person som fällts för dråp och för dubbla mord , dömd enligt konstens regler i en demokrati , som skall avtjäna resterande straff i sverige. en som fängslats och torterats för att ha utfört sina journalistiska principer och skrivit om demokratiska reformer i hemlandet ...  Jag trillade först på Expressens ledare på Nyhetstorken , men var tvungen att kolla upp om det verkligen var sant - trodde faktiskt först att det var en photoshoppad bild... Jag tror jag spyr! Men det är ganska symptomatiskt för historien om Annika Östberg , även om det är draget till sin extremaste spets av (den numera arbetslösa, hoppas jag) rubriksättaren på Expressen. Vi har gott om andra fångar som suttit länge i fängelse och som säkert skulle må bra av att luftas lite. Lite verklighetsförankring om jag får be! Att hon n