Evolutionsteorier i repris

Är lite uttråkad på LC just nu, tar således en liten repris på ett av de inlägg jag är riktigt stolt över - från:

'Evolutionen är blind':

...brukar man säga, och det stämmer. Felet de flesta gör är att de tror att evolutionen är på väg mot ett mål. Evolutionen tar det bästa steget i just denna precisa situation, inget som helst förutseende inför framtiden. Det finns myriader med evolutionära återvändsgränder. När en art specialiserar sig så ökar risken snabbt för utslagning. Man måste sprida riskerna. Fördelen är att man ofta blir oerhört effektiv och på det sättet snabbt vinner fördelar. Men försvinner denna enda fördel så rasar arten ofta ihop lika snabbt och försvinner.
Ett annat kardinalfel är en oförmåga att förstå de ofantliga tidsrymder som det handlar om. En och en halv miljon år är bara för oss 19 bokstäver, eller i siffror 1 500 000år; bara nio tecken. Den mängd mutationer och utveckling, specialisering och utdöd som detta innebär är helt enkelt utanför vår mentala förmåga att föreställa sig. Att religionen dessutom ofta sätter stop för dylika tankar är ytterligare något som försvårar. Jag har berört detta delvis i bl a inlägget 'Det flygande spaghettimonstret' och några andra.
Men till ämnet i sig:

Vi människoapor?

Evolutionen är egentligen ur vissa aspekter ett ganska dåligt argument i kostdiskussionssammanhanget, framför allt när det gäller metabola sjukdomar, eftersom dessa sjukdomar uppträder först efter det att man förökat sig... Vill man spekulera vidare i detta så är det väl också onekligen så att vi under mycket kort tid funnits här uppe i norr, med feta bytesdjur? Retoriskt är det givetvis bra att hänvisa till jägare här uppe i norr, men med vår egen retorik är det faktiskt ett blott ögonblick i vår utveckling... En handfull tusen år, när vi som art har vandrat på jorden kanske lite drygt hundra gånger så lång tid... men vad åt vi innan dess?

Artefakterna

Man hittar ben, man hittar krukskärvor som det går att göra isotopundersökningar på. Men snabbt som tusan så ökar o-vetskapen om vad de egentligen åt. Vi vet vad de åt som de hade i krukor, vi vet vad de åt som lämnade ben efter sig, men rimligtvis så åt de något mer än det... Man kan å andra sidan utgå ifrån vad de isolerade och utrotningshotade s k ursprungsfolken gör; det handlar om inutiter, det handlar om grupper på Papua Nya Guinea.

– Vi vet att spridningen ut ur Afrika skedde för ungefär 90 000 år sedan. Men exakt hur snabbt det gått därefter är inte klart, säger Lars Werdelin.

(Källa mer källor.)

Tydligen har man hittat lämningar som är bortåt 60.000år gamla på Papua Nya Guinea. Amerikanarnas urinvånare var sena - det tycks bara vara 12.500år sedan de först befolkade den amerikanska kontinenten. Så vi här uppe i norden lär i alla fall per definition ätit en icke-afrikansk baserad diet sedan ungefär 90 000år sedan? :o)

Homo-släktet

Om vi går tillbaka ca 2.5 miljoner år, vad har vi ätit under majoriteten under den tiden? Då måste vi titta på hur människoapesläktet utvecklats. En mycket tydlig skiljelinje mellan mer vegetariska människoapor; chimpanser, gorillor och orangutanger, visar på en mycket kraftig buk, något som de har gemensamt med andra idisslande växtätare. De däggdjur som kommit längre har utvecklat ett enormt komplext matsmältningssystem för att hantera cellulosan i födan. De människoapor som nyligen gått över till en vegetarisk kost har uppsvällda bukar för de mängder vegetariska beståndsdelar som de måste försöka smälta i sin enda mage.

Balansproblem?

Redan här börjar man ana ugglor i mossen - vi människor går på två ben, en stor buk som våra mer fyrbenta kusiner har skulle onekligen försvåra denna förmåga betydligt. En ganska tydlig markering om att vi inte skall äta som våra kusiner. Alltså går oklanderligt den huvudsakliga vegetariska kosten med små animaliska inslag (insekter, smådäggdjur och småapor) logiskt bort i vårt sökande efter den artriktiga kosten. Nyckelfrågan är väl om vi växlade från vegetarisk kost till omnivorer, med överslag mot karnivor eller mot en ren karnivor. Som jag ser det så besvarar frågan sig själv. Ytterligare tunga argument(sic!) finns i mitt, något rubrikchockssättande inlägg, 'Vegetarian = barnmisshandel'. Det står ganska klart - eller om jag får citera mig själv ur en kommentar till nämnda inlägg: "ha rejäla ideologiska skygglappar för att lyckas missa den"...

As?

Mycket energi har lagts ner på att både verifiera och falsifiera synen på våra förfäder som asätare. Den enda rimliga slutsatsen är att vi visst åt en de as, men vi var nog mycket långt ifrån specialiserade på det. Vi har inte några särskilda färdigheter för att äta as, av typen överdimensionerat luktsinne, kraftiga, krossande tänder etc. Däremot var vi med vår intelligens, vår kommunikativa förmåga parat med förmågan att arbeta i grupp en mycket effektiv asjägare när det väl fanns tillfälle.
Vi saknar väl också - såvitt jag vet - också förmågan att som andra asätande djur att hantera de mängder av bakterier och annat lort som är oundvikligt vid denna typ av kost. Så jag tror helt enkelt att när tillfälle gavs för ett byte i form av ett bra nyligen dött djur så passade vi på, precis som alla andra köttätare. Men att vi skulle ha varit specialister på as, det tror jag då rakt inte på.

Sockersjuka chimpanser?

En lite spekulativ fundering - hur lång tid tog det för våra närmsta släktingar chimpanserna (och lite längre bort gorillorna) att anpassa sig till vegetarisk föda? De har väl kvar kort tarm etc har jag för mig? Lider de av några metabola sjukdomar? Det skulle vara oerhört intressant att få veta hur pass snabbt så de lyckats med att förändra sitt beteende till mer vegetarisk livsföring. Nu tror ju jag att de trots denna synliga anpassning i form av stor buk, ändå kompenserar en bristfällig kost med insekter och kött, för att inte få bristsjukdomar mm, precis som vi. Idag vet vi att syntetiska ämnen många gånger inte alls har samma effekt i våra kroppar som naturliga diton. Jag tror att det ofta handlar om synergieffekter med andra naturligt förekommande ämnen. Om detta lär jag svårligen hitta någon som svarar emot, men när det gäller proteiner så duger plötsligt vegetariska precis lika bra!? Tja, de ideologiska skygglapparna går sig ånyo påminda... :o(

Modern mat...

Den mat som jägare/samlare äter är ju per definition inte odlad och "förädlad" av oss. Man vet att "vild" mat innehåller enormt mycket mer vitaminer, spårelement mm än någonsin odlade diton. Varför fokuserar vi så sällan till det faktumet? Det är kanske den märkbart högre kvalitén och omväxlingen på den s k vilda maten som ger den goda hälsan, d v s avsaknad av kemiska tillsatsämnen mer än sammansättningen? Inte att man äter dittan så mycket mättade fetter, eller dittan så mycket protein, utan mindre kemikalier med tveksamma kunskaper om vad som egentligen händer? Så oerhört långt ifrån att låta de gamla äta först och sedan äta själv har vi nog egentligen inte kommit... 

Tillsatser

Vi ööööser verkligen på med tillsatser i maten, jag skrev i en kommentar till mitt inlägg 'Heja Ahlborg!':

Jag känner allt mer att det handlar om råvaror, inte om vad, utom i vad... Dessa tillsatser är knappast nyttiga någonstans. Vi är proppfullaav bakterier som skall sköta nedbrytningen av det vi stoppar i oss, som i sin tur är proppfull med tillsatser för att förhindra nedbrytning?! Och man kan onekligen fortsätta med funderingarna, men alla slutar på samma sätt - alla dessa tillsatser är inte vettiga! Smakförstärkare, förtjockningsmedel, konserveringsmedel och färgämnen måste bort, bort, bort.

Och så är det, dessvärre...

Alltid modern mat!

Jag påstår att den absoluta majoriteten av alla koststudier har gjorts med modern, "förädlad" mat - oavsett om det är en köttdiet eller frukt- eller grönsaksdiet som undersökts. Det tycks ju onekligen att det enda som alla dessa kulturer med god hälsa har gemensamt är just den kosten jag beskrivit, inte att vi gör som brukligt och selekterar ut köttätande kulturer. Det finns ju trots allt gott om överlevande kulturer med god hälsa som äter huvudsakligen vegetariskt? Det är ju minst sagt intressant att vi tydligen skall äta bortåt 5kg mat per dag för att få i oss 2.000kcal (mer )... Och det är med dåtidens vitamin-/mineral-/spårämnestäta vegetabilier... Med nutiden, som tycks ungefär innehålla hälften så mycket nyttigheter så blir det utifrån vitaminer och spårämnen tvunget att äta 10kg per dag... Herregud! Läs t ex 'Skippa frukten!' eller någon av mina andra inlägg om samma sak.

LC i allt detta?

Min personliga - och mycket anekdotiska - ståndpunkt är att när man väl gått över till fetma, eller någon annan metabol sjukdom, så handlar det om LC som ren friskkost.
Det är ganska långt ifrån att dra slutsatsen att man slipper dylika problem om man äter LC. Jag tror att en återgång till en mer balanserad kost med lägre, betydligt lägre kolhydratsinnehåll - och absolut inga F1-kh. Bort med tillsatser som inte gör någon annan än tillverkaren glad och naturligare råvaror överhuvudtaget, och detta för normalviktiga. Egentligen kan man nog säga en GI-kost fast utan Atkinsbars-skit... Men för oss f d sjuka så krävs det som sagt en annat anslag än det kanske mest naturliga...

//Zac, påminner om min bloggläsarundersökning

---

Läs även andra bloggares åsikter om lc, lowcarb, low-carb, lågkolhydratsdiet, diabetes, kost, hälsa, svl, mättat fett, forskningsfusk Dr Dahlqvists blogg, Kostdoktorn, Toxiska epistlar, Matfrisk, Kost och Hälsa