Fortsätt till huvudinnehåll

Mekaniken inom oss?

Sjukdomsvinst är kanske ett lite dåligt ordval, eftersom jag trots allt inte vill påstå att vi tjockisar generellt lider av någon sjukdom, sedan att sedan fetman i sig kan ge följdsjukdomar är en annan sak. Nåväl, över till mitt resonemang - eftersom fetman inte plötsligt sitter där på höfterna en dag när man vaknar lite förvånat, utan snarare byggs på under mycket lång tid, så är detta givetvis en gradvis psykisk process. Etappvis så vänjer man sig att må på ett visst sätt, jag tror dessutom att efter den långa tid som oftast gått så har man dessutom t o m glömt hur man egentligen ska må, d v s bra? Vad gäller sjukdomsvinsten då? Det är mycket som man får gratis som riktig tjockis, men som jag sagt tidigare, det är många gånger inte enbart fettet det handlar om. Dessutom handlar det mycket om ansvarsfrihet; man kan slippa gå till skolan, slippa arbeta, städa eller ta den där konfrontationen som egentligen borde vara oundviklig o s v. Inte minst så slipper man ta ansvar för sig själv! Man kan fortsätta ligga och bekymmerslöst äta chokladpraliner; vad spelar ett eller två kilo till för roll? Man har blivit van att alltid underkasta sig sina alla önskningar. Till detta så mår vi så dåligt idag att vi ständigt hela tiden söker efter några ögonblicks lycka; vissa hittar det i en spritflaska, andra hittar det i folien kring en chokladkaka. Andra står på en trappmaskin sju dagar i veckan för att jaga den evigt flyende lyckan, eller rent av blir shop-a-holics? Sedan är det problemet med självbilden, när man tänker på sig själv så ser man sig själv som fet - man är den där tjocka, glada personen. Om man går ner i vikt - vem är man då? Snacka om att gå ut i okänd terräng... Och inte bara det, vad kommer omgivningen egentligen att tycka om den nya, smalare personen?
Källa: lätt justerade utdrag ur min tidigare postning 'Sjukdomsvinst'. Jag har utelämnat lite svepande, och dåligt underbyggda resonemang om psykisk ohälsa hos feta.

Inte så glad...

Jag måste också påpeka att bakom "den där tjocka, glada(?) personen" är det enligt min erfarenhet under ytan av polerad, positiv "gladhet" - nästan alltid en människa som känner hopplöshet och som mår mycket, mycket dåligt. Att denna underliggande ohälsa många gånger paradoxalt renderar i att man ytterligare tröstäter, måste nog anses som ganska, eller t o m väldigt vanligt. Och så är man i ekorrhjulet igen...

Enorm bedrift!

De som trots detta, tar sig över tröskeln, måste anses har gjort en enorm prestation. Jag tror det är svårt för trådmala dietister som aldrig varit i samma situation att förstå och ta hänsyn till det omständigheter som föreligger. Det är ju faktiskt inte bara XX kg fett som man måste lämna bakom sig, det är en stor del av ens identitet, kanske vänner, kanske ens enda tröst och inte minst alla ursäkter. Jag tror hemskt nog, att det oftast krävs en stark händelse, eller rent av olycka för att man skall orka ur de gamla hjulspåren. Ett bildligt slag i ansiktet alltså. Men det är onekligen en balans på knivseggen - risken för att man skall falla ner i ännu svårare matmissbruk och kanske utveckla, eller vidareutveckla psykiska sjukdomar måste dessvärre också anses vara stor.

Alkoholister?

Jag har både personliga erfarenheter inom familj och vänner av extrem fetma och svår alkoholism - och det är för mig en enorm likhet mellan beteendena och inställningarna - detta gäller inte minst alla ursäkter.
- Jämställer jag nu en alkoholist och en tjockis med alla kringproblem dessa två grupper har?
Nej, jag pekar bara på en del ytliga likheter; om det finns mer djupt liggande likheter får sådana med mer kunskaper inom psykologi gärna gräva i. Givetvis finns det också undantag till mina fåtaliga och små observationer. //Zac

Kommentarer

  1. Bra skrivet.

    Sedan tror jag att många av de sjukdomar som tillskrivs fetman egentligen beror på andra faktorer, en del beror på samma sak som fetman, för höga blodsocker- och insulinnivåer t.ex. Andra beror på att man regebuldet utsätter kroppen för svält, "bantar".

    Jag har ju varit rejält fet i över 20 pr, och har fortfarande inte drabbats av någon av alla de sjukdomar man påstår drabbar alla fet, känner många andra med samma erfarenhet. Så sent som för ett år sedan vägde jag 160 kg, vilket väl måste anses vara enormt fet, men till saken hör att jag i princip aldrig bantat, detsamma gäller de andra feta jag känner som är helt friska förutom dålig kondis och andra begränsningar i rörelsefårmågan fetman ger.

    SvaraRadera
  2. Stycket "Inte så glad" Oj, vad jag känner igen mig i det!

    You nailed it again, Zac :o)

    SvaraRadera
  3. Försökte "lämna en hälsning" men länken funkade inte.
    Helena Hesselmark
    min mail finns på Annikas blogg

    SvaraRadera
  4. Länken 'Lämna en hälsning' fungerade tyvärr inte, jag missade en sak när jag bytte anslagstavla. Det är dock ordnat nu - så hälsa på! :o)


    //Zac

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Spam, rasistiska och liknande kommentarer tas omedelbart bort. Ovidkommande, reklaminriktade och förvirrade kommentarer kan också tas bort utan misskund.
Inlägg äldre än en månad modereras, så ha tålamod för publiceringen.
Kontakta mig om du tycker dig ha blivit felbehandlad eller om du vill anmäla någon opassande kommentar.
Och du, snälla, håll dig till ämnet.
Alla kommentatorer står för sina egna åsikter.

Populära inlägg i den här bloggen

Plötsligt händer det!

.. ja, undertecknad kommer rekommendera och nicka medkännande med en ledarartikel från Aftonbladet av, ingen mindre än, Anders Lindberg . Men under personkonflikter och anklagelser kors och tvärs i Vänster­partiet finns en genuin värdekonflikt där religiösa traditioner och jämställdhet ibland hamnar på kollisionskurs. Och hedersproblematik är inget teoretiskt problem. Ungdomsstyrelsen uppskattade 2009 att ungefär 70 000 ungdomar, främst flickor mellan 16 och 25 år, begränsas i exempelvis val av partner. I dag är det möjligen ännu fler. Amineh Kakabaveh har nog en poäng i att den svenska vänstern i bred ­mening inte till fullo tagit till sig vidden av detta. Mordet på Fadime var en väckarklocka och mycket har hänt sedan 2002. Men tyvärr inte tillräckligt. Vänstern har ett rejält internt arbete att göra. Att kombinera synen på människor som fria varelser med egen vilja och kulturella strömningar som går på tvärs är inte enkelt. 

Enkelt matematik med SD:s egna siffror

Sverigedemokraterna(SD) går ut hårt med sin våldtäktsstatistik. Ingen direkt överraskning att man håller sig till noga utvalda siffror som styrker partiets genomgående tes att det är invandrare och invandringspolitiken bakom alla problem i samhället. Ettsvarspartiet Jag blir så road av anklagelsen från SD-håll att Piratpartiet "bara är ett enfrågeparti". Och visst så är det - det är bara demokratin som är i riskzonen och förtjänar denna fråga. SD är dock och förblir ett ettsvarsparti - "det är invandringens fel". Försök att ställa vilken fråga som helst, svaret kommer bli "det är invandringens fel". Lite mer jämförelser i slutet... Men våldtäkterna har ju ökat JÄTTEMYCKET?? Den lavinartade svenska ökningen är, precis som de flesta egentligen vet - att man låtit våltäktsbegreppet innefatta en massa andra sexuella brott ( mm ) - inte som SD ohederligt låtsas påvisa att ökningen enbart handlar om flyktingströmmarna. Mer socialklass 3 än "kultur"?

Avväpna polisen!

Alltså, jag har varit, på goda grunder, oerhört kritisk mot polisen innan... Men hur faan hanterar de sina vapen?? Gång på gång så läser man om hur poliser står och blundar och tömmer sina vapen i hyggligt rätt riktning ... Ta ifrån dem vapnen! Från de tragiska händelserna i Malexander där poliserna trodde att bildörrarna skulle ge dem skydd(!) från automatkarbiner till de senaste årens klumpiga hantering av ensamrätten till dödligt våld. Det är faktiskt dags att poliserna i Sverige tas ifrån sina vapen, det är möjligt att de känner sig säkrare, men det är sannerligen inte säkrare för befolkningen längre! Vår polis kan helt enkelt inte hantera vapnen på rätt sätt. Varför klarar sig den normala polisen i både Norge och i Storbritannien normalt utan vapen - har vi så mycket värre kriminalitet här? *retorisk fråga eftersom det står klart för alla att vi inte har det...* England En överväldigande majoritet av poliskåren vill fortfarande förbli vapenlösa i England