Har alla rätt till ett barn?

En lång dansk journalist med blå ögon.

Det är det enda Pia Hallin, 39, vet om mannen som är genetisk pappa till barnet hon väntar.

Och att han donerat sperma till kliniken där hon blev gravid.

– Jag kan inte tänka mig ett liv utan barn, säger hon.

(Källa.)

Det är något sorgligt med denna typen av historier tycker jag. Samtidigt som det är hoppingivande i och med ett skapande av liv så är det sorgligt att man utesluter mänskliga relationer bakom skapandet av ett barn. Jag är övertygad om att det är en oerhört positiv kraft att ha en pappa i sitt liv. Att utesluta en vital del antingen för själviska eller ideologiska skäl känns både tunt och förljuget. Kanske är jag bara en realistisk romantiker som inser att det finns sex utan kärlek, precis som barnalstrande utan kärlek. Men är det inte lite sorgligt?

Papporna då?

Men hur många män är det därute som går runt och vill bli pappor - där tiden runnit ut? Där inte förhållandena fungerat och stupat på mållinjen på något vis? Är det samma genetiska tryck att föröka sig, att skaffa en avkomma för män - och vad gör samhället för att det skall få ske? Antagligen samma sak som för ensamstående kvinnor - inte ett skit. Men män kan inte åka över sundet för att få den felande ingrediensen, och de har knappast någon högljudd opinionsgrupp bakom sig heller.

Frågan är hur en sådan lösning skall se ut?

Skall alla individer som har lust att skaffa sig ett barn också ha rätt till det till varje pris?

På samhällets bekostnad?

På barnets?

//Zac

---

Läs även andra bloggares åsikter om sperma, inseminering, föräldraskap, mamma, pappa, politik, adoption, värdmamma