Fortsätt till huvudinnehåll

Rickard Wolff är homosexuell - och ganska kass...

Öppet homosexuella skådespelare får inte spela straighta på svenska scener. Rikard Wolff efterlyser en diskussion om hur heteronormer styr teatervärlden.
..
30 år efter de lila snickarbyxorna är jag den ende offentlige homosexuelle skådisen i Sverige. Jag har, en smula skämtsamt, gett namn åt ett syndrom, Rikard Wolff-syndromet.
Homosexuell skådis spelar bög.
(Källa.)

Hur sjutton vet han det om han nu är den enda offentliga bögen inom teatern i Sverige? Vet inte riktigt hur naiv han är, men mycket av den offentliga personen tas med in på scen och in i rollen. Framför allt när det gäller kändisskådisar snarare än karaktärsskådespelare, där Wolff nog räknas in i den förstnämnda skrået snarare än det andra. Låt mig förklara:

Begränsade duktiga skådespelare...

En del skådespelare har... låt mig få formulera det som "lite tillkortakommande som skådespelare" - ja, lite begränsade som skådespelare. Men det hindrar inte att man är duktig ändå - manliga exempel är Harrisson Ford, Clint Eastwood och träbocken Keanu Reeves. De är begränsade som skådespelare, men väljer också roller utifrån sina begränsningar. Då blir det trots allt ganska bra slutresultat ändå. Det kan vara yttre begränsningar som ex att publiken ser skådisen främst som en hjälte och inte en skurk, eller att man är en superstjärna med glamour och glitter - då fungerar man inte i ett kostymdrama som utspelar sig i den skitiga slummen i London i slutet på 1800-talet. I alla fall inte med kritvita pepsondenttänder...

Karaktärsskådisarna...

Leonardo DiCaprio, Ralph Fiennes, Daniel Day-Lewis och min absoluta favorit bland karaktärsskådespelarna - Cate Blanchett som alltid fungerar i alla sammanhang. De kan spela alla typer av roller trovärdigt. Den största i gruppen är kanske ändå Leonardo DiCaprio som otroligt nog är super-duper-stjärna som ändå fungerar i så skilda roller som i 'Titanic' och min favorit 'The Aviator'. Att vara superstjärna och karaktärsskådespelare samtidigt! Inte många har någonsin kvalat in i den kategorin inte...

Och de andra...

Ja, och så finns de dem som tror att de är karaktärsskådespelare och som kastar sig in i olika projekt där de bara är såååå malplacerade och där man som åskådare bara ser stjärnan och inte rollfiguren. Påfallande ofta gäller det unga och vackra skådespelare som helt enkelt hela tiden ser ut som en Hollywoodstjärna oavsett miljön - western, diskbänksrealism eller rymdepos...

Bögarna?

Jo, är man riksbög så får man tyvärr räkna med att ingen i publiken lär tro på en i rollen som hetero. Svensk films alldeles egna dammsugare - Mikael Persbrandt lär knappast vara lämplig i en roll som oskyldigt, oskrivet blad. Trist för att jag tror att han skulle kunna sätta det på film - men anledningen till att han överhuvudtaget får rollerna är trots allt att han förekommer på löpen så ofta - precis som Wolff i stort sett bara nämns i sammanhang där homosexuella spelar någon typ av roll. Är det diskriminerande? Är det rent av synd om Wolff? Nej, jag tycker inte det. Utan sin öppet homosexuella läggning så hade inte någon vetat vem han var överhuvudtaget. Och att just samma läggning begränsar utbudet - jaha?

Dålig skådis

Som jag skrev i min recension av (den riktigt urusla) filmen 'Angel':

Teatraliska Wollf

Wolff lider av samma sak som de flesta skådespelare i sverige gör idag - de för dialogen framåt som om de stod på en teaterscen, högljutt, onaturligt och mycket teatraliskt...
Och så är det ju. Teatersjukan har drabbat de flesta skådespelare i Sverige, allt sedan filmen slog igenom som konstform så har de onaturliga tonfallen och de stora gesterna varit allsmäktiga. Ibland försöker man dämpa detta - då är det istället helt tyst (möjligt vis lite Lassgårdsflåsande) och alla fånstirrar stelt och onaturligt framför sig...

Genus-SF

Idag tycks det vara oerhört svårt att få några filmpengar om det inte finns något feministiskt eller i alla fall bögigt inslag i en sökande film. Jag tycker för all del att det är skittrist och fördummande, men det har på ett sätt föryngrat och gjort att lite nya förmågor kommit fram - förhoppningsvis på bekostnad av usla och urtråkiga svenska polisfilmer.

Kvinnor gör bättre filmer!

Bland de tjugo mest populära svenska filmerna under 2000-talets första decennium finns bara två som har regisserats av kvinnor, ”Masjävlar” av Maria Blom samt ”Eva & Adam” av Catti Edfeldt. Siffrorna visar antalet bio- besökare.
(Källa.)

Jag har räknat lite på de svenska filmer som jag sett och som varit gjorda de senaste tio åren (2000-2010) - och det blev som följer:

Statistik

  • 174 st filmer
  • 193 st regissörer
    • 156 Män
    • 37 Kvinnor

Medelbetyg

För män - 2.80
För kvinnor - 3.11

Lite bakgrund

Jag har gått på filmer som har produktionsland Sverige - det innebär också att det är en handfull danska och norska produktioner i min data. Sedan handlar det naturligtvis bara om filmer som jag sett - och jag har av naturliga skäl inte kunnat betygsätta allt som gjorts.

Men!

En tydlig indikation på att kvinnor regisserar bättre film är det i alla fall.
Varför?
Dels tror jag att det i mångt och mycket handlar om att det är ganska mycket dokumentärer som görs av kvinnor - och dokumentärer får ofta högt betyg av mig. Men kvinnors filmer handlar också i stort sett alltid om någon typ av drama; drama-komedi, eller rätt och slätt drama. Jag tilltalas av det snarare än dumma polisfilmer som det går tretton på dussinet...

Vad är "bra film"?

Men en kul indikation är det i alla fall.
Och nej, jag håller inte med att bra film = framgångsrik (förtjänst) film.
Däremot känns det som om jag skall spy när man gör det till en genusfråga i vanlig ordning...
Usch och fy - räcker det inte med att konstatera att kvinnor tydligen gör bättre film - om än färre? ;o)

Mer om...

Film
Kultur
Filmrecension
Upphovsrätten
TV-Tipset
oscarsgalan

'Bästa filmerna 2010' - Bl a bästa svenska filmerna!


//Zac
PS. Vi har den underbara Susanne Bier som drar upp medlet en hel del för kvinnor inom svensk film också... ;o)

Läs även andra bloggares åsikter om film, , , , , , , , Kuriren, Metro, VT, NT, SvD

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det finns ingen el-allergi

De elöverkänsliga får miljonbelopp varje år av både stat, kommuner och landsting - trots att elöverkänslighet inte existerar som diagnos. (Källa.) Det är konstigt att ingen tycks kunna påvisa elöverkänslighet vid blindtester. Strålsäkerhetsmyndigheten pratar om försiktighetsprincipen och " oförändrade råd " - men man kan lika gärna också skriva ut svart på vitt att man vetenskapligt inte lyckats påvisa någon som helst direkt påverkan. All befintlig kunskap pekar på att det egentligen handlar om en ren noceboeffekt ; Det finns inget hållbart vetenskapligt stöd för att elkänslighet, eller elöverkänslighet som det ibland kallas, orsakas av radiofrekventa fält. Det vetenskapliga rådet pekar på att flera nya studier tyder på att det istället handlar om en så kallad noceboeffekt, de...

Djurgården skämde ut sig

Usch vilka tråkiga minnen jämsides med goda som bubblar upp nu.. Skandalerna från i våras är inte glömda. Nu planerar HV71:s supportrar att bojkotta elitseriepremiären borta mot Djurgården. – Absolut. Vi kan se matchen på Harrys i stället, säger Linda Brevitz, ordförande i supporterföreningen North Bank. Är de sanningsenliga när de pratar om hur illa båda sidors fans har uppfört sig? Mina minnesbider är inte helt överensstämmande med vad AB presenterar; SKANDALERNA I FINALSERIEN – DETTA HAR HÄNT Djurgårdsfans uppför sig svinaktigt 15 april, final 1, Hovet: HV71:s avbytarbås attackeras av fans. Fansen slår i räcket, skriker svordomar och kastar in föremål i båset. HV upprörs över den bristande säkerheten. Djurgårdsfans uppför sig svinaktigt, HV-supportrar svarar som andra idioter och det gå...

Nu får vi lugna oss ett par hekto...

Detta känns som ett av de mer viktiga blogginläggen jag gjort under denna valrörelse. Den vulgära kampanjen där man plockar upp utförsäkrade extremfall emot Alliansregeringen känns både osmaklig, fördummande och rent ut sagt ovärdig en svensk valrörelse. Lovvärt försök Och nej, det handlar absolut inte om att jag negligerar eller nedvärderar svårt sjuka människor med berättelser som är svåra att ta in. Det handlar om att vi nu får dessa extremfall uppslagna på löpsedlarna som om det vore det normala. Det handlar dels om fyrkantig byråkrati och ett lovvärt försök att rensa upp i det svårnavigerade träsk som sjukförsäkringsfrågorna vuxit upp till under de senaste 20 åren. Ja, mer om det lite senare i texten. Tragik i kubik (se update under min signatur) Annica Holmquist, 55, lider av en svår sjukdom som f...