Jojobantning

Antar att många har hållit någon/några dieter tidigare, och sannolikt med blandade resultat - oftast ganska dåliga över tid. Givetvis har även jag jojobantat en hel del och jag tycker mig märka att kroppen svarar sämre och sämre mot de olika dieter jag provat på under årens lopp. Även sådana som jag fått goda resultat av tidigare.
Kanske är det åldern, ämnesomsättningen går ju obevekligen neråt och normalt så lägger man ju på sig med ökande ålder. Eller kan det rent av vara så att kroppen efter ett tag lär sig att snabbare och snabbare konservera energi när den ånyo står inför en stundande svältperiod? Och även det motsatta - att den blir bättre och bättre på att snabbt lägga på sig när väl överflödet kommer - och tro mig - det gör det nästan alltid...

Varför man sedan väl går upp i vikt är väl värd ett eget blogginlägg?

Men tjockisar blir ju bara tjockare och tjockare?

Denna hypotes kan ju förklara paradoxen om varför tjocka människor verkar vara så oerhört medvetna om hur de ska äta, följer livsmedelsverkets rekommendationer bättre än de flesta och har incitament för att hålla i sina dieter och till och med ångest för sin övervikt men ändå fortsätter de att gå upp i vikt?!? En annan tolkning, och det är nog tyvärr den gängse, är helt enkelt att de har dålig karaktär och smygäter... D v s rent psykologiska orsaker helt enkelt, eller som en dietist menade i morgonsoffan i tv - "det måste ju vara psykologiskt för tjocka människor är ju läskunniga, så de måste helt enkelt ha kunnat läsa livsmedelsverkets rekommendationer"?

Jag har sett en hel del antydningar i artiklar och debatter som styrker min hypotes om kroppens gensvar på jojobantning, men ingen direkt forskning på området. Men oavsett - jag är också intresserad av andras erfarenheter på området. Så jag söker vidare!

Snabbare återhämtning av ondo

Jag slänger ur mig en hypotes:

Gör lowfat-/högkolhydratsbantning att man "studsar" tillbaka i vikt fortare?

Mina erfarenheter är sådana att det faktiskt verkar som om min hypotes stämmer, dessutom var jag så trött på att hålla på att räkna och väga saker att jag höll på att spy!

Varför är det så svårt att behålla vikten?

Jag är övertygad om att de flesta härinne (och därute) har bantat bort XXkg, men allt som oftast gått upp dem igen.

Hypotesen lyder, att med energistyrda bantningar så bryter kroppen också ner stora delar proteiner (muskler). Detta gör att när man slutat banta så blir grundämnesomsättningen lägre - man har ju de facto mindre muskelmassa, och man går därför snabbare upp i vikt igen.

Jag tycker det låter logiskt, men som så ofta vill jag ha lite mer info om fenomenet innan jag bildar mig en uppfattning. Feta personer har nog under fettet ganska välutvecklade muskler - det är mycket bra träning att dra runt på 20-30-40kg övervikt dagligen(*). Mycket av den muskelmassan riskerar kanske att försvinna med den energistyrda viktnedgången?

Jag har själv flera gånger kastat ur mig tesen att kroppen tolkar frånvaron av fett som någon typ av period av dålig tillgång på föda och därmed kanske drar ner ämnesomsättningen och kanske t o m knaprar lite på muskler - som "kostar" en massa extra, onödig energi!

Lösningen?

Jag tror att receptet är mycket enklare än vad vi tror!

Övertygelse och kunskap!

Har man de två i bakfickan så har man ett så stadigt fundament som man bara kan ha för sin viktnedgång. Hoppar man bara på en modediet för att nästa vecka byta till det som "Victoria Silverstedt minsann går på" så är man illa ute - jojobantningen lär få skörda ett offer till...


//Zac
(*)Jag har en vältränad kollega, han tränar triathlon(galning), men jag kan inte låta bli att undra hur han skulle känna sig framåt kvällen om han tvingades att ha en ryggsäck med 30kg i under arbetsdagen? Jag inbillar mig att han skulle vara rimligt sliten faktiskt! Mina 30kg har inte lämnat någon lös hud efter sig, men väl smärtimpulser från knän/höfter... Den extra belastning som övervikten ger har nog gett mig småtrasiga knän och höfter, inte dagligen, men vid extra belastning - om jag går 5-6km i rask takt t ex.