Fortsätt till huvudinnehåll

Sockersjuka på 70-talet

Jag satt och pratade med frugan häromdagen och kom att tänka på en grabb från min barndom som jag inte tänkt på åratal! Vi kan kalla honom Conny. Conny var 7-8år äldre än mig, han var i 16-17års åldern och jag var runt 10 tror jag. Han var från ett problemhem och levde nästan på gatan, när min mor tog hand om honom. Under en tid som kom och gick han hemma hos oss, passade mig och mina småsyskon. Men en sak jag aldrig förstod då var varför han aldrig åt bröd hemma, eller drack läsk då det serverades etc. Han var "sockersjuk". Han gick undan och tog sprutor, en annan var helt fascinerad - att frivilligt ta sprutor... SJÄLV!
Jag fattade aldrig vad det var för något då, men i så plötsligt kopplade plötsligt hjärnan - han åt för sjutton inte några kolhydrater! Han var ett problembarn och umgicks med fel sällskap, men just de ordinationerna följde han tydligen. Jag kan inte tänka mig något annat än att han blivit instruerad av någon att äta på det sättet!
Varför övergav man lågkolhydratsdieten för diabetespatienter?
Är det så enkelt att man blev fettskrämd under 80-talets början och bara slog om?
Hur gick det för Conny då? Jo, vi tappade kontakten när vi flyttade en tid senare och jag fick höra att han dog ett par år senare... Ett bortkastat liv...


//Zac

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Plötsligt händer det!

.. ja, undertecknad kommer rekommendera och nicka medkännande med en ledarartikel från Aftonbladet av, ingen mindre än, Anders Lindberg . Men under personkonflikter och anklagelser kors och tvärs i Vänster­partiet finns en genuin värdekonflikt där religiösa traditioner och jämställdhet ibland hamnar på kollisionskurs. Och hedersproblematik är inget teoretiskt problem. Ungdomsstyrelsen uppskattade 2009 att ungefär 70 000 ungdomar, främst flickor mellan 16 och 25 år, begränsas i exempelvis val av partner. I dag är det möjligen ännu fler. Amineh Kakabaveh har nog en poäng i att den svenska vänstern i bred ­mening inte till fullo tagit till sig vidden av detta. Mordet på Fadime var en väckarklocka och mycket har hänt sedan 2002. Men tyvärr inte tillräckligt. Vänstern har ett rejält internt arbete att göra. Att kombinera synen på människor som fria varelser med egen vilja och kulturella strömningar som går på tvärs är inte enkelt. 

Är det något i vattnet?

Vad sjutton händer?? Verkligheten har blivit som någon typ av dålig LSD-tripp. Vi har en regering som lovar "de största miljösatsningarna någonsin" - och de skall i huvudsak levereras efter valet (då förhoppningsvis både MP o KD försvunnit, SD minskat och Fi imploderat). Vi har en flyktingmottagning som slagit dubbelknut på sig själv för att upprätthålla illusioner - jag menar "boende för vuxna ensamkommande barn"? På riktigt? Socialdemokraterna som "aldrig någonsin, någon gång, någonstans" skulle göra sig beroende av SD vansinniga när SD inte stödjer regeringens förlag om offentlig upphandling. En f d socialdemokratisk ledare och statsministerkandidat rensas ut av SAP i vad som tydligt ser ut som lite historierevisionism. Utan att någon bryr sig. Och jag börjar tycka synd om Juholt! (Kanske beroende på att även han börjar prata sanningar när slutet på S-karriären närmar sig). Det är regelrätt krig i många ytterområden med bakhåll mot räddnings

Och ändamålsglidningen är ett faktum...

Vad skönt att lagarna mot terrorism och grov brottslighet nu äntligen börjat användas! Vad tryggt vi medborgare har fått det. Och vad fel Piratpartiet och många andra fick! Tryggt!