Fortsätt till huvudinnehåll

Idealet är att vara smal

Jag blir så trött - vi, det "normalaste" och "lagomaste" landet i världen - varför ska vi ha en så mysko syn på vikten och vår kropp för?

AB: "Vi har bestämt oss - i år ska vi bli smala"

Nu är just denna artikeln kanske elak att använda för att visa på min åsikt, då de faktiskt inte använder ordet smal någon annanstans än just i rubriken. Men det är ändå en bra bild av hur sjutton vi tänker...
Vad är det för självändamål med att bli och vara smal? Är det någon typ av marginal uppåt så man ligger på bekvämt avstånd ifrån ens idealvikt - för inte tusan är det någons idealvikt att vara underviktig? (Tja, förutom arbetsskäl då -
kläder är snyggare på klädhängare än på människor - tyvärr...)
Eller är fascinationen inför att vara smal en uppgörelse med att vi faktiskt idag är feta och det att vara smal plötsligt har blivit det ouppnåeliga målet? För som sagt - aldrig har valkar grasserat så på unga människor som idag! Det är en katastrof på väg. Hur många kring mig var feta när jag var i tonåren? Det var ett par, tre stycken sammanlagt i olika parallellklasser - inte fler. Idag räknar vi in de trinda tonåringar i tvåsiffriga tal - ofta i varje klass t o m!

Är smal idag fet igår?

De flesta jag möter idag utbrister att "vad smal du har blivit!" Det är väl dels smickrande för att det faktiskt är en komplimang, men samtidigt en kommentar på hur långt jag faktiskt lät det gå innan jag tog tag i mitt viktproblem.
"Men nu får du inte gå ner mer - du är alldeles lagom nu!" Snacka om att vi har kalibrerat om vår syn på vad normalt/lagom är. Jag dras ju faktiskt i skrivande stund fortfarande med säkert drygt 10kg:s övervikt.
Är det i det som problemets kärna ligger kanske?

Hypoteskastning igen

Vi vill bli smala för att undermedvetet vet vi att det är just som smala, i dagens mått mätt - som vi faktiskt egentligen är normala?
Smalt med dagens ögon är egentligen normalt?



//Zac


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Enkelt matematik med SD:s egna siffror

Sverigedemokraterna(SD) går ut hårt med sin våldtäktsstatistik. Ingen direkt överraskning att man håller sig till noga utvalda siffror som styrker partiets genomgående tes att det är invandrare och invandringspolitiken bakom alla problem i samhället. Ettsvarspartiet Jag blir så road av anklagelsen från SD-håll att Piratpartiet "bara är ett enfrågeparti". Och visst så är det - det är bara demokratin som är i riskzonen och förtjänar denna fråga. SD är dock och förblir ett ettsvarsparti - "det är invandringens fel". Försök att ställa vilken fråga som helst, svaret kommer bli "det är invandringens fel". Lite mer jämförelser i slutet... Men våldtäkterna har ju ökat JÄTTEMYCKET?? Den lavinartade svenska ökningen är, precis som de flesta egentligen vet - att man låtit våltäktsbegreppet innefatta en massa andra sexuella brott ( mm ) - inte som SD ohederligt låtsas påvisa att ökningen enbart handlar om flyktingströmmarna. Mer socialklass 3 än "kultur"?

Plötsligt händer det!

.. ja, undertecknad kommer rekommendera och nicka medkännande med en ledarartikel från Aftonbladet av, ingen mindre än, Anders Lindberg . Men under personkonflikter och anklagelser kors och tvärs i Vänster­partiet finns en genuin värdekonflikt där religiösa traditioner och jämställdhet ibland hamnar på kollisionskurs. Och hedersproblematik är inget teoretiskt problem. Ungdomsstyrelsen uppskattade 2009 att ungefär 70 000 ungdomar, främst flickor mellan 16 och 25 år, begränsas i exempelvis val av partner. I dag är det möjligen ännu fler. Amineh Kakabaveh har nog en poäng i att den svenska vänstern i bred ­mening inte till fullo tagit till sig vidden av detta. Mordet på Fadime var en väckarklocka och mycket har hänt sedan 2002. Men tyvärr inte tillräckligt. Vänstern har ett rejält internt arbete att göra. Att kombinera synen på människor som fria varelser med egen vilja och kulturella strömningar som går på tvärs är inte enkelt. 

Nu får vi lugna oss ett par hekto...

Detta känns som ett av de mer viktiga blogginläggen jag gjort under denna valrörelse. Den vulgära kampanjen där man plockar upp utförsäkrade extremfall emot Alliansregeringen känns både osmaklig, fördummande och rent ut sagt ovärdig en svensk valrörelse. Lovvärt försök Och nej, det handlar absolut inte om att jag negligerar eller nedvärderar svårt sjuka människor med berättelser som är svåra att ta in. Det handlar om att vi nu får dessa extremfall uppslagna på löpsedlarna som om det vore det normala. Det handlar dels om fyrkantig byråkrati och ett lovvärt försök att rensa upp i det svårnavigerade träsk som sjukförsäkringsfrågorna vuxit upp till under de senaste 20 åren. Ja, mer om det lite senare i texten. Tragik i kubik (se update under min signatur) Annica Holmquist, 55, lider av en svår sjukdom som får hennes kroppsdelar att växa okontrollerat. Hon kräks ofta av sina smärtor och kommer enligt läkaren aldrig kunna arbeta igen. Men Försäkringskassan vill att hon söker jobb – socia