Fortsätt till huvudinnehåll

Aborter är inte lätt...

Usch, usch, usch.

Svårt, svårt, svårt

Jag tillhör nog de där som haft en lite för förenklad och svart-vit bild kring abortfrågan. Jag har bara tagit för givet att aborter är enkla och relativt smidiga saker. Men i debatten om aborter på SVD så ställs svåra frågor som jag inte känner att jag har direkt svar på.

Avskyvärd bild

När jag läste den första artikeln så höll jag på att kräkas. Bilden av blodiga foster som ligger och rycker, kippande för att få ner luft i outvecklade lungor som aldrig riktigt fått växa till - i en plats där tiden nästan stannat, där minuter är som timmar, timmar som dygn materialiserades framför mig...
I en kall, omänsklig rostfri miljö - i vasken under obarmhärtiga lampor som aldrig slocknar. Med bilden klar i huvudet önskar jag intensivt att det finns en barmhärtig gud däruppe som tar hand om de små liven när de väl ryckt klart och gett upp en livsanda som kanske aldrig funnits...

Men stämmer bilden med verkligheten?

Ja, det är frågan. Och med den oerhört spända och polariserade debatt som det alltid blir kring dessa frågor så kommer just den frågan bort när det vildsint kastas och svingas argument. "Autonoma reflexer" säger någon, andra målar upp en likadan mardrömsbild som jag först fick. Problemet är att jag inte har en aning om vad som stämmer och inte.

Jag vet inte...

Jag vet mycket väl att autonoma reflexer i mångt och mycket ser ut som liv, men som bara är allt annat än det. Rätten till abort är i mina ögon utan tvekan en rättighet som måste finnas - det är inte en fråga för eller emot, mest en diskussion om gränser och gråzoner. Förstår jag det rätt så är det i dagens medicinska under ganska vanligt att klara foster som blott är en handfull dagar äldre än den abortgräns på vid vecka 22 som råder just nu. Jag känner instinktivt att det måste vara en större tolerans däremellan. Och då det knappast går eller är önskvärt att vända den medicinska utvecklingen bakåt så måste således gränsen för sen abort sänkas.

Samvetsskäl

Det blev ett hemskt liv när ett förslag kom i EU. Det handlade om att sjukvårdspersonal skulle ha rätt att vägra jobba med aborter av samvetsskäl. I min då enkla boning av svart-vita åsikter så kände jag att det är ett litet steg mot katolicismens fördömanden och vansinniga världsordning och var emot. Men med den första debattartikelns bild i huvudet så har det för mig mer blivit frågan om att stilla samvetskval och underlätta besluten för personal - och patienterna - genom att sänka gränsen för abort. Man skall inte kunna ifrågasätta att aborten handlar om en livsodugligt foster och det gör det idag tyvärr.

Shit happens

Visst finns det i undantagsfall omständigheter som gör att en graviditet inte upptäckts etc, men vecka 22?? Det är mer än en halvt fullgången graviditet!?
Jag säger att tyvärr, någonstans måste man till syvende och sist ha tagit ansvar för sig själv, för sin kropp och möjligtvis också för det eventuella liv som kan finnas i magen efter en pregnation... Har man missat så grovt som med ett tiotal veckor så får man dessvärre ta konsekvenserna som vid alla andra beslut och misstag i livet - vi kan inte rädda alla på bekostnad av att sudda ut gränsen för abort och mord. Tyvärr.

Lite disclaimer...

Jag vet hur svårt det är för många kvinnor att göra abort, detta inlägg handlar inte om det utan om personalen som skall utföra aborterna i huvudsak. Visst kan min något målade beskrivning om vilka bilder jag fick framför mig avskräcka och säkert försvåra ett framtida eller gånget beslut, men vi kan inte linda in allt i bomull. Framför allt inte så här svåra frågor.


//Zac
PS. Jag respekterar och förstår delvis Marcus Birros trauma, men hans eviga sätt att sätta sig själv och sitt livs tragedi i centrum i var och varannan text hans skriver gör mig illamående och trött. Ta en bråkdel av den energi som du ägnar detta och gå vidare i stället...
PPS. Jag vet inte ens medveten om att DN fegat ur och lyft bort Birros, iofs utmärkta, artikel. Upprörande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , Vårdpersonal har rätt till samvetsfrihet, Rätten till abort undergrävs, Människosynen fundamental för god vård, ”Är KD för samvetsvägran?”, Levande foster svårt vid aborter, ”Vi står upp för samvetsfrihet”, ”KD sätter embryon före kvinnor”, Kan vi prata om abort?,
”Underlätta för unga mammor”, ”De sena aborterna behövs”, Experterna är inget prästerskap, Inte värdigt låta aborterade foster ligga och självdö, Marcus Birro förvirrar om aborter, Jag ställer andra frågor än de medicinska

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Uppror i etablerade led!

Nu knävlar så händer det saker - SvD skriver idag: De första bevisen för att konsumtion av snabba kol-hydrater ökar risken för att få hjärtsjukdomar sätter ny fart på kritiken mot våra näringsrekommendationer. Ledande expert kräver en radikal omläggning och menar att budskapet om att äta mindre fett kan ha bidragit till fetmaepidemin. (Källa.)
Den "ledande experten" är Frank Hu, som man har stött på i massa sammanhang, riktigt respekterad forskare. Och det är inga dåliga bomber han slänger på det nuvarande paradigmet/etablissemanget:
... de så väl etablerade råden att minska det totala fettet är ett överförenklat budskap som saknar vetenskapligt belägg
... fördelarna med fettminskning gäller mättat fett, det vill säga fett från djurriket, och härdade transfetter, medan växtfetter kan ha god effekt
... nackdelen med antifettpropagandan är att den stimulerar till ökad konsumtion av snabba kolhydrater
... ökar den glykemiska belastningen, det vill säga höjer blodsocker…

Plötsligt händer det!

.. ja, undertecknad kommer rekommendera och nicka medkännande med en ledarartikel från Aftonbladet av, ingen mindre än, Anders Lindberg.
Men under personkonflikter och anklagelser kors och tvärs i Vänster­partiet finns en genuin värdekonflikt där religiösa traditioner och jämställdhet ibland hamnar på kollisionskurs.Och hedersproblematik är inget teoretiskt problem. Ungdomsstyrelsen uppskattade 2009 att ungefär 70 000 ungdomar, främst flickor mellan 16 och 25 år, begränsas i exempelvis val av partner.I dag är det möjligen ännu fler.Amineh Kakabaveh har nog en poäng i att den svenska vänstern i bred ­mening inte till fullo tagit till sig vidden av detta. Mordet på Fadime var en väckarklocka och mycket har hänt sedan 2002.Men tyvärr inte tillräckligt. Vänstern har ett rejält internt arbete att göra. Att kombinera synen på människor som fria varelser med egen vilja och kulturella strömningar som går på tvärs är inte enkelt.

Och ändamålsglidningen är ett faktum...

Vad skönt att lagarna mot terrorism och grov brottslighet nu äntligen börjat användas!
Vad tryggt vi medborgare har fått det.
Och vad fel Piratpartiet och många andra fick!

Tryggt!