Fortsätt till huvudinnehåll

Den sista turen

"Har vi inte glömt huggkroken i bilen?"
"Satans helvetets, djävlar", svor jag.

Typiskt, när man till slut lyckats ta sig ut i båten med alla attiraljer, så har man glömt något viktigt. Det var bara att böka sig tillbaka till årorna efter att ha dragit sig trött på den gamla 4-hästarn. September, tänkte jag för mig själv; ett långt fiskeår led mot sitt slut. Några fina fiskeminnen fanns det att hämta värme ur, nu när kung Bore annonserade sin snara ankomst genom att färga mina öron vackert höströda.
Den friska luften bet mig lite lätt i ansiktet, men kändes som ett reningsbad i lungorna. Hur klarar man egentligen av den begagnade luften under sommaren? Längs stränderna stod nu vackert färgade träd på parad. Vattnet låg spegelblank och den höga himmelen speglades med förvirrande exakthet i vattenytan. En bit bort, i en liten vik, stod en kråka vid vattenbrynet och drack vatten. Kanske var det den kråkan vi såg i somras, när han stal en hel kanelbulle, och under triumferande, skrattliknande kraxanden flög bort till sitt träd.

Det härliga lugnet började sakta infinna sig, det fanns ju så mycket att glädjas åt, nu när man väl hade kommit ut. Några flyttfåglar, troligen de sista för året, flög sakta söderut. Inte mycket till motvind hade de heller.
Undrar om vi får någon fisk idag? Kanske hade kylan skrämt ner gäddorna till större, lite varmare djup? Första indikationen om så är fallet, skulle vi få när vi skaffade betesfisk.
Dessa bestod i huvudsak av mört, uppmetade med maggots. Om nu mörten skulle visa sig trög, är nog inte gäddorna särskilt mycket piggare. Gäddorna trivs i och för sig i kallare vatten. Vi kanske skulle testa på litet djupare vatten idag? Den västra delen är ju faktiskt litet djupare…

Bryggan närmade sig och jag slog av på takten. Min fiskekompis, tillika fru, hoppade i land och gick upp till bilen. Vad lyckligt lottad jag är! Min livskamrat har samma intressen som jag! Så kom hon tillbaka, glädjestrålande och röd om kinderna efter den branta backen upp till bilen.
"Nu har vi allt! Nu sticker vi ut", sade hon. Med ett litet skutt dunsade hon ned bakom mig. Efter några kraftiga tag med årorna var det dags för nästa prövning; motorn.
Till min förvåning startade hon direkt - motorer är väl av honkön - lite lynniga? Vi puttrade sakta bort mot en vassdunge, nu bestående av vackert gulfärgade döda rör. Här har vi alltid fått fina mörtar. Jag satte ihop mitt spö och knöt fast en vetenskapligt utformad och dyr krok.

Lustigt, förr fick vi alltid fisk oavsett utrustning, det kunde vara rostiga krokar och linor som hade fler likheter med elkablar än med transparenta fiskelinor, men fisken högg ändå.
Jag böjde mig framåt och öppnade väska nummer två; vi har alltid minst tre väskor, fyra spön och en bag med kläder, mat och trangiakök. Inte undra på att man känner sig som en upptäcktsresande varje gång man ska ut? En kall kyla spred sig nedför ryggen.
"Älskling, har du lagt ner maggotsen", frågade jag, efter att med ökad oro inte hittat några i väskan, där de ska ligga. Jag sneglade upp och såg min fru stå med ett stort, brett leende på läpparna och med en burk maggot i handen.
"Du skulle sett din min", skrattade hon, "du såg inte klok ut!" Jag slet åt mig burken och satte med ilsken min på en fluglarv. Den sprack. Den stänkte sitt lättflytande innehåll över mina glasögon och gav mig anledning till att få ett raseriutbrott. Efter att ha svurit och domderat en liten stund blev jag medveten om att någon skrattade. Åt mig. Jag insåg det roliga i situationen och började också skratta. Nu var jag i alla fall varm...

Jag kastade ut, ett långt kast som landade precis i kanten av vassen. Min fru följde efter med ett ännu vassare kast och jag lutade mig tillbaka för att njuta av tystnaden.
Plopp, mitt flöte försvann. Jag var inte ens medveten om att jag gjorde ett försiktigt mjukt mothugg. Några få sekunder senare låg den första mörten i beteshinken.
"Japp, så skall de tas!", sade jag med storfiskarens självklara logik. Då försvann hennes flöte och upp kom en mört dubbelt så stor. Jag satte på en ny maggot, något frenetiskt nu, och kastade ut.

En timme senare och 15-5 i ställning till min fru, ansåg jag, den självutnämde storfiskaren, att det var dags att sätta efter de riktigt stora fiskarna. Inte det barnsliga mete som vi ägnat oss åt, utan den sysselsättning som sållar ut pojkarna från männen! Detta var ju av anturliga skäl litet svårt att klä i ord då min fru tillhörde det täcka könet.
Jag drog igång motorn med ett kraftigt ryck och iväg for vi. Inte ut mot öppet vatten, utan rakt in i vassen. Jag hade obetänksamt lämnat gasen på max. Efter några svavelosande eder och några kraftiga årtag så trasslade jag mig ur den pinsamma situationen och gav full gas mot det tänka "gäddhaket".

Jag plockade upp en härlig, oemotståndlig mört. Om man är gädda, alltså. Jag krokade försiktigt fast den i rygg och underläpp, och med ett mjukt kast, kastade jag den mot "rännan". Den s k "rännan" bestod av en gammal å som numera låg helt under vatten. I detta djupare parti, fanns det alltid gädda, som dragit nytta av det skydd och den tillgång på föda som detta gömställe erbjöd.
Detta är verkligen livet!
"Vill du ha en kopp?", frågade jag. Hon skakade på huvudet. Jag skulle minsann ändå ha en kopp av det bruna livselixiret. Bakåtlutad med en rykande varm kopp, som värmde mina händer, blev livet ännu litet ljusare. Kände jag inte en liten bris? Jo, nog började det blåsa litet grand. Det var bara bra, för gäddan är mycket skygg uppåt; kanske en reflex från den tid då det fanns gott om fiskätande rovfåglar som plötsligt kunde dyka ner från skyn och sätta sina sylvassa klor i ryggen?
Mitt flöte låg helt still, typiskt för en mört chockad av det plötsliga miljöombytet. Flötet fungerar som ett känselspröt som hjälper fiskaren att förstå vad som händer under ytan. Nu var det helt dött.
Jag blundade, vände upp ansiktet och lät solen värma mitt ansikte medan jag fantiserade om det stora hugget. Kanske man fick vänta till isen lagt sig? Undrar förresten om det blir någon is att tala om i vinter? Förra säsongen blev det inget isfiske alls att tala om.

Mycket kläder, tur med väder och fisk, en grill och mycket fika; ingredienserna i drömmen om det perfekta isfisket. För övrigt är det samma innehåll även under sommaren, minus kläderna då. Fast man minns å andra sidan de misslyckade turerna lika tydligt som de lyckade. Som när vi tappade ett spö överbord, eller när vi dånade in i ett grund i full fart i Stråken, framför massa tyska turister som höll på att trilla ur kanoterna av skratt. Det var sannerligen inte alls roligt då, men idag, med avståndet och distansen som bara tiden kan ge, så ser man faktiskt helt annorlunda på det.

"Nu händer det något", sade min fru, och väckte mig ur mina dagdrömmar. Jag satte mig upp lagom till att se hennes flöte, med ett mycket tydligt PLUPP försvinna med imponerande hastighet.
"Ta det bara lugnt", sade jag med skälvande röst till min helt lugna fru. "Jag ska bara ta upp huggkroken så skall jag hjälpa dig sedan", fortsatte jag och började rumstera runt i båten.
"Det kan du vänta med, det här är en stor en och det kommer att ta tid att trötta ut den", sade den fullständigt iskalla människan som fortfarande såg ut som min fru.
Jag kastade mig på mitt spö och vevade upp så fort jag bara kunde. Min betesfisk åkte med ett plask ner till sina kompisar i hinken. Jag kände att pulsen ökade, svetten började tränga fram och hur benen började darra. Jag tittade mig omkring så att det skulle finnas plats för fisken att trötta ut sig på.

Min lilla fru, som jag lärt allt, satt med fötterna mot båtkanten och höll så hårt i spöt att knogarna lyste vita i solen. Eller berodde det kanske på kylan? En blick på böjen på spöt och det sjungande ljudet i linan gjorde att jag insåg att kylan till trots, det var en riktig bjässe på kroken! Jag sprang runt som en skållad råtta i båten. Måste vända båten mot vindriktningen så vi inte blåser mot land.
"Sätt dig ner", sade familjens nykrönta "överhufvud" (när det gäller fiske, alltså). "Du gör mer skada än nytta", fortsatte densamme. Jag stapplade på ostadiga ben mot rorskulten. Jag insåg att det var bara att vänta tills hon verkligen behövde min hjälp.

"Nu kommer den upp!" Jag lutade mig mot båtkanten och följde linan ner i vattnet. Först kom stoppknuten; den satt på två meters avstånd från krokarna, så nu var det bara en liten bit kvar. I sjön vi fiskade i, är det väldigt humusfärgat vatten, så siktdjupet är blott några decimeter.
Jag hörde hur frugan vevade in centimeter för centimeter, det knakade i linan som nu låg hårt tvinnad på rullen. Borde inte fisken synas snart? Jag stirrade ner i vattnet tills jag insåg att jag faktiskt redan tittade på fisken! Det jag tyckte var grumligt vatten var i själva verket ryggen på detta monster! Fisken slappnade av lite, gled de sista centimetrarna uppåt och fick en liten slagsida. Jag passade givetvis på att titta närmare på denna, av evolutionen vässade, jaktmaskin. Gäddan tittade upp på mig med ett gult öga, stort som en pingisboll, lite undrande över, vem den där skäggiga typen var.

"Åhhhhh", stönade jag både av rädsla, chock och av avundsjuka. Den var säkerligen dubbelt så stor som min största.
"Nu sticker hon", sade frugan med darrig röst. Äntligen var hon också nervös.
"Ta det bara lugnt", viskade jag, styrkt i förvissningen om att gäddan faktiskt inte var mitt ansvar.
I detta läget gick hon, gäddmadamen, runt båten precis som hon själv ville.
Men efter en lång och hård kamp kom hon ändå snart upp vid sidan av båten. Min enda insats vid denna giganternas kamp, var en helt perfekt gaffning, längst ut i underkäken. Min fru började glida in i chocktillstånd bakom mig. Jag lyfte försiktigt gäddan överbord för mätning, vägning och andaktigt beundrande.

Nu, upptagen ur sitt rätta element, blev hon plötsligt helt lugn. Först mätte jag henne. Måttbandet verkade aldrig ta slut, men stannade på 102 centimeter. Vikten uppmättes på samma precisa vis till 8,3 kg. Nu när de "vetenskapliga" mätningarna var gjorda kunde vi beskåda henne i all sin prakt.
Hon var nästan svart över ryggen, en sotsvart färg som gick över till en mörkt olivgrön färgton mitt på sidorna. Buken hade en mjuk nyans av gräddkola. Hennes magnifikt kraftiga fenor hade en eldröd färgton. I övrigt var hon rund och fin över buken, uppäten nu för att klara vintern. Under denna period, och för all del kanske mer under november månad, kan man om omständigheterna är de rätta, få ett riktigt drömfiske. Då hugger nämligen gäddorna på allt, ivriga att få i sig så mycket näring som möjligt innan vintern.

"Jag orkar inte", stönade min fru. "Den är för tung." Hon höll krampaktigt i huggkroken med båda händerna. Fisken räckte ändå nästan ned till båtdurken. Jag sänkte kameran.
"Ta den i stjärtfenan och håll den vågrätt, den ser större ut då", påpekade jag.
"Jag vågar inte", sade frugan med en tydlig darrning på rösten.
"Kom igen nu, var inte feg!", röt jag, fast att jag inombords visste med mig att jag minsann inte heller hade vågat ta i den krokodilen på närmre tio kilo - tänderna var 3-4cm långa!
Chockens kalla grepp började tydligen släppa för nu såg jag genom kameran att min fiskeflicka hade tårar i ögonen.
"Lyft den nu!", sade jag om igen, lätt överraskad över min plötsligt framträdande sadistiska sida, samtidigt var jag givetvis lite avundsjuk också.
"Det är ju bara att ta upp den", harklade jag fram och hytte litet lätt med kameran och försökte få det att låta som en bagatell.
"Gör det själv då!", mumlade hon, med en stämma som hade passat bättre på ett trotsigt barn. Överrumplad av den plötsliga motattacken gick jag över till en defensiv linje -
"Ja ja, vi får väl ta det så där då." Vi tog ytterligare några bilder och släppte sedan tillbaka gäddan till sitt rätta element.

Hon slog ett par kraftiga slag med stjärten och var ögonblickligen borta. Vi var mycket trötta av den härliga upplevelsen, fortfarande fullpumpade med avklingande adrenalin, och upptäckte först nu att vi drivit flera hundra meter under kampen. Över oss flög åter en trupp med flyttfåglar. Jag drog ett djupt andetag och lät den friska, kalla luften strömma genom mina lungor.
"Det var inte illa, gumman!", sade jag med en betydligt mjukare stämma än för en liten stund sedan. "Den var inte att leka med!"
Frugan nickade med en tom blick och gav ifrån sig en lång suck.

"Ja, nu känns det som om det inte finns någon anledning ett fiska, åtminstone inte idag!", sade hon och skrattade åt sin plötsliga insikt.
Vi fiskade, trots detta, vidare under återstoden av dagen och fick ytterligare sex gäddor, men ingen kom givetvis i närheten av den första. Alla gäddor släpptes tillbaks med endast en öm käke och lite mjölksyra i musklerna. Jag fick faktiskt fyra av dagens sammanlagt sju gäddor. På hemvägen, efter att ha undersökt de mest långväga platserna, fick vi bensinstopp... mina muskler slutade, tack och lov, att ömma och värka några dagar senare.

Detta var den, nästan, helt sanna berättelse om hur en (fiktiv) fiskeutflykt artade sig. Jag har en fru som är mer fiskeintresserad än vad jag är, och vad än värre är, hon är bättre än mig. Fotot på den (fiktiva) fisken hänger, för övrigt, i vårt sovrum. Så det sista jag ser innan jag släcker lyset på kvällen är just detta (fiktiva) monster. En diabolisk slump, eller bara en elak baktanke; vad sjutton vet jag?


//Zac

Kommentarer

  1. Vackert poetiskt och samtidigt roligt skrivet:)
    Jag har ryggskott och vankar mellan datan och går små korta promenader med hundarna. Så det var uppiggande att läsa. Släpper dem fria efter att ha tjoat en stund, så att inga djurbarn i naturen faller offer för dem. Sedan är det bara att inandas den begynnande vårluften och njuta.

    Är verkligen motorer av honkön? Jag tycker de påminner om hankönet...Går igång ibland, varvar högt, för att sedan lägga av. prutt, prutt

    Grattis till din livskamrat som har samma intressen. Hon verkar "rejäl". Det närmaste jag kommer en gädda är väl min oro över "gäddhäng" under armarna alltså!

    SvaraRadera
  2. Mycket fint skrivet, skulle mycket väl ha kunnat platsa i vilken fisketidning som helst!

    Påminner mig om historien om tjejen som varit och fiskat med sin fästman och berättade för sin vännina:
    Jag gjorde allt fel; jag pratade för högt, satte på agnet fel, vevade in för fort och fick mer och större fisk än han.

    Mitt aboluta favoritfiske är mete i små bäckar efter öring, jag har tänkt att i sommar utforska alla småbäckar i skogarna runt mitt nya föräldrahem. Det ligger mitt i skogsområdet Risveden i Västergötland och enligt kartorna finns där massor av fina bäckar. De jag sett hittills luktar öring lång väg!

    SvaraRadera
  3. Vilken härlig historia! Du borde skriva fiktiva historier oftare, för det var underhållande läsning, verkligen :o)

    SvaraRadera
  4. Tack så mycket, det är nästan så jag blir generad - inte så mycket av de värmande och trevliga vitsorden, utan mer att det faktiskt finns människor som orkar igenom mina låååånga och orerande inlägg. Iofs försöker jag skriva lite underhållande, något som kanske ibland t o m kommer i vägen för budskapet, men livet går väl ut på att ha roligt också! :o)


    //Zac

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Spam, rasistiska och liknande kommentarer tas omedelbart bort. Ovidkommande, reklaminriktade och förvirrade kommentarer kan också tas bort utan misskund.
Inlägg äldre än en månad modereras, så ha tålamod för publiceringen.
Kontakta mig om du tycker dig ha blivit felbehandlad eller om du vill anmäla någon opassande kommentar.
Och du, snälla, håll dig till ämnet.
Alla kommentatorer står för sina egna åsikter.

Populära inlägg i den här bloggen

Uppror i etablerade led!

Nu knävlar så händer det saker - SvD skriver idag: De första bevisen för att konsumtion av snabba kol-hydrater ökar risken för att få hjärtsjukdomar sätter ny fart på kritiken mot våra näringsrekommendationer. Ledande expert kräver en radikal omläggning och menar att budskapet om att äta mindre fett kan ha bidragit till fetmaepidemin. (Källa.)
Den "ledande experten" är Frank Hu, som man har stött på i massa sammanhang, riktigt respekterad forskare. Och det är inga dåliga bomber han slänger på det nuvarande paradigmet/etablissemanget:
... de så väl etablerade råden att minska det totala fettet är ett överförenklat budskap som saknar vetenskapligt belägg
... fördelarna med fettminskning gäller mättat fett, det vill säga fett från djurriket, och härdade transfetter, medan växtfetter kan ha god effekt
... nackdelen med antifettpropagandan är att den stimulerar till ökad konsumtion av snabba kolhydrater
... ökar den glykemiska belastningen, det vill säga höjer blodsocker…

Plötsligt händer det!

.. ja, undertecknad kommer rekommendera och nicka medkännande med en ledarartikel från Aftonbladet av, ingen mindre än, Anders Lindberg.
Men under personkonflikter och anklagelser kors och tvärs i Vänster­partiet finns en genuin värdekonflikt där religiösa traditioner och jämställdhet ibland hamnar på kollisionskurs.Och hedersproblematik är inget teoretiskt problem. Ungdomsstyrelsen uppskattade 2009 att ungefär 70 000 ungdomar, främst flickor mellan 16 och 25 år, begränsas i exempelvis val av partner.I dag är det möjligen ännu fler.Amineh Kakabaveh har nog en poäng i att den svenska vänstern i bred ­mening inte till fullo tagit till sig vidden av detta. Mordet på Fadime var en väckarklocka och mycket har hänt sedan 2002.Men tyvärr inte tillräckligt. Vänstern har ett rejält internt arbete att göra. Att kombinera synen på människor som fria varelser med egen vilja och kulturella strömningar som går på tvärs är inte enkelt. 

Och ändamålsglidningen är ett faktum...

Vad skönt att lagarna mot terrorism och grov brottslighet nu äntligen börjat användas!
Vad tryggt vi medborgare har fått det.
Och vad fel Piratpartiet och många andra fick!

Tryggt!