Barn i trafiken

– Vi har många skyltar med karlar på, men i trafiken finns det också kvinnor, sa statssekreteraren Leif Zetterberg till SVT:s Aktuellt på måndagskvällen.

(Källa.)


Barn då?


//Zac

Fängslade amerikaner

Läser lite och finner mig själv att sitta och stirra på ett par meningar i en krönika i SvD:

Trots det är en grupp på mer än fem miljoner människor i USA helt ointressanta att lova något, eller ens bry sig om – de får nämligen inte rösta, eftersom de sitter i fängelse, eller redan har avtjänat straff.
..
En av hundra vuxna amerikaner lever nu i fängelse. En av nio vuxna svarta män. Flera delstater lägger ner mer pengar på fängelser än på sina skolsystem.

Är det bara utomsocknes som reagerar på dessa siffror? Det är ju en enorm andel av befolkningen som sitter i fängelse. Tja, nu vaknade jag till så här på måndagen i alla fall! ;o)

Sedan är det en befogad fråga om det är förenligt med humana värden att beröva dömda brottslingar sina demokratiska rättigheter?


//Zac

Ny länk

Jag har adderat ytterligare en länk i min lilla kostrelaterade länksamling nere till höger; Matklok.se
En trevlig blogg med fokus på matfusk och naturlig mat.
Rekommederas, läs framför allt inlägget 'Vem hittar flest tillsatser i maten?'.


//Zac

Haj!

Alltså, vithajen är en grym predator! Evolutionen vässade alla funktioner tills de inte kunde vässas mer... Och detta redan för ett antal miljoner år sedan. Vithajen omgärdas också av en massa strunt och annat. Jag har skrivit snabbt om dessa innan, kolla filmen...
Jag kom att tänka på en del ur den postningen när jag läste en artikel i dagens AB:

66-åring dödad av haj utanför Kaliforniens kust. "Det här är med största sannolikhet en stor vithaj".

(Källa.)

Jag tvivlar inte ett enda ögonblick på att det var en vithaj, tid och angreppssätt är ganska typiska, men det är ett ord som jag retar mig på i citatet ovan - "stor". På engelska kallas vithajen för "great white shark", och plötsligt förstår man varför ordet stor hamnat i artikeln, en korkad direktöversättning... För som jag skrev i mitt inlägg som jag nämnde ovan:

Jag har läst en hel del om hajar, och hajangrepp och när det gäller vithaj vs människa, så är det nästan utan undantag små, oerfarna hajar som angriper människor. De större ser/känner/luktar till sig att det inte är en säl och angriper då inte heller.
De fall då människor överlevt brukar historien låta som "jag slog den på ögonen tills den släppte mig!" En liten detalj bara - hade hajen velat äta dig, så hade du inte suttit här nu...

Sedan tror jag att det är vårt ego som gör att det måste vara de riktigt stora, farliga djuren som rår på oss... Inte ett vithajsbarn...


//Zac

Du går fel!

You Walk Wrong

It took 4 million years of evolution to perfect the human foot. But we’re wrecking it with every step we take.

(Källa.) Artikeln skyller allsköns problem man normalt(sic!) får med åren, rygg, knän, höfter, på våra skor. Och det är för all del i linje med att ryggbesvär är något okänt i befolkningsgrupper som lever ursprungligt, så jag är nog böjd att hålla med! :o) //Zac

Bortglömda filmer

Vad har ni för små pärlor som ligger som inte fått, eller snarare har den uppmärksamhet som de förtjänar? Det jag menar är filmer som möjligtvis, om man överhuvudtaget hittar dem, ligger på nedesta hyllan i videobutiken. Filmer som mer filmointresserade vänner säger: ”aldrig hört talas om” om. För att kvalificera bör det ändå vara hyggligt ”mainstream”, jag menar bulgariska kortfilmer om döden i svart/vitt kvalificerar sig inte!

Pirater!

Jag kommer, för min del, osökt att tänka på Polanskis 'Pirates' som jag tycker är en riktig juvel! Och inte minst ’Röde Piraten’ som också är en riktig härlig, mustig äventyrsfilm! Många som tycker ’Pirates of the Caribbean’ är bra lyfter nog på ett/flera ögonbryn när de ser var mycket av inspirationen kom ifrån!

Musketörer!

När jag ändå är inne på bra äventyrsfilmer så måste jag rekommendera Richard Lesters 'De tre musketörerna' och 'De fyra musketörerna'. Trots att de spelades in samtidigt så skiljer de sig i tonen rejält, men båda är mycket sevärda! Jämför med MTV-versionen från 1993… *host* *host*

Martinéfilmer!

Ähhh, när jag ändå vältrar mig i äventyrens och romantikens värld så måste jag bara nämna Michael Curtiz storfilmer med Errol Flynn - 'Kapten Blod', 'Robin Hoods äventyr' och 'Slaghöken' - inte mossiga ett dugg, utan bara bländande underhållning! För att nämna något annat så är 'Cappuchino' är en riktigt bra film, lite feelgood stuk på den. Innehåller lite av samma värme som finns rikligt av i Lasse Hallströms filmer. Hehee… lite mycket martiné-/ävertyrsfilmer kanske... Men skit i det - på med spandax-brallorna och svinga svärden!

Lite Robin...

Lyssna speciellt på musiken - sinnessjukt bra! Jag har nämnt Erich Wolfgang Korngold innan i 'Bästa filmmusikkompositör?' //Zac

Bättre med kolhydrater?

Tja, för vissa tycks det fungera alldeles utmärkt med en massa extra kolhydrater? Fredrik Ljungberg har enligt egen utsago ändrat sin kosthållning mot mer kolhydrater och har fått mer energi av det:

– Jag känner mig fräsch. Halvvägs in på säsongen ändrade jag träningsschema och min kosthållning. Tidigare åt jag inte tillräckligt med kolhydrater, så jag hade inte tillräcklig energi i musklerna. Men min tränare har ändrat på allt och det har fungerat.

(Länk.)

//Zac

Björn Gustavsson

Han är helt enkelt riktigt rolig! Efter en del festande igår - (SM-GUUULD!) så tar jag igen mig och ligger och skrattar åt en sång ifrån just nämnda Gustavsson. Håll till godo: //Zac

Mer om fett

Läste lite ströartiklar på nätet och sprang på en fettgenomgång på AB. Genomgången är förvånansvärt korrekt, de tar t o m upp det oerhört darriga underlaget kring mättade fetter - total avsaknad - men jag vill ändra en sak:

Forskningen fortsätter. Livsmedelsverket avvaktar med att ändra sina [obevisade!] rekommendationer innan något nytt säkert är bevisat.

Ty det är lite mer korrekt att faktiskt påpeka att det inte finns något underlag, förutom att ett antal "kostexperter" anser att den samlade bilden de har av forskningen pekar i riktningen mot att mättat fett skulle ge en ökning av risken för hjärt-/kärlsjukdom. Att det sedan inte finns en enda (riktig) undersökning som ens antyder detta föresvävar inte dessa experter alls. Experter som idag är riktigt skitnödiga eftersom de tydligen till stor del får mycket av sina pengar av matindustin vilket plötsligt gjort dem medvetna om den uppenbara jävssituationen...

En sak till...

Förresten är det en sak till jag vill tillägga till artikeln. Om samspelet mellan Omega3 och Omega6 så skriver de:

Båda fetterna samspelar och det är därför viktigt att man via maten får lagom mängd av båda.

Jo, det stämmer iofs, men den rekommendation som görs i ovanstående mening borde istället enligt min mening ha varit:
"Det finns ett oerhört överskott på Omega6, så minimera alla källor för dessa i maten och maximera Omega3-källorna, och du kommer ändå antagligen inte nå upp till optimal balans."

Jag hade gärna också sett lite kritik överhuvudtaget mot SLV:s sätt att bunta ihop naturliga mättade fetter med onaturligt, industriellt tillverkade transfetter, jag är i alla fall mycket kritisk! Vill du läsa lite mer så skriver Johanna bra och översiktligt om transfetter.


//Zac

Kex-chocken

Nu går kextillverkaren Göteborgskex till motangrepp mot SLV för, vad de påstår, felaktiga(?) larm i förra veckan.

- Vi ser oerhört allvarligt på det här och kommer att ta direkta diskussioner med Livsmedelsverket och vi kommer att ta upp det med vår branschorganisation, säger Helena Giertz, presschef hos Göteborgs kex.

(Källa.)

Nu är det nog ännu mer synd om kostspecialisterna på SLV, antagligen så kommer de inte få sommarjobb vare sig på Göteborgskex eller hos kextillverkarnas branschorganisation... ;o)


//Zac

Omänskliga brott

Mer än 60 år efter kriget fortsätter jakten på Hitlers krigsförbrytare. Igår åtalades 86-årige Heinrich Boere som misstänkt för att ha mördat tre holländska motståndsmän. Boere var medlem i en mordpatrull i Waffen-SS som utförde hämndaktioner i det ockuperade Nederländerna.

(Källa.)

Bra! Jag känner ingen som helst misskund med vare sig nuvarande krigsförbrytare, eller dåvarande krigsförbrytare alls. Jag tycker inte att det spelar någon roll att det är 60år sedan illdåden begicks i detta fall, jag tycker inte det spelar roll att man släpar in en 90-åring till rätten. Så länge som han/hon är klar i huvudet och förstår vad som händer så skall de inför rätta - och dömas. Den juridika domen får ta de hänsyn som behövs, men när det gäller påföljden så finns det inget som heter förmildrade omständigheter.

Jag är inte någon som skriker på dödsstraff (även om jag rent känslomässigt just nu med Engla i minne vacklar lite), jag tror inte på att hårda straff fungerar i längden. Men dylika brott mot mänskligheten är de värsta, så bura in dem bara - dödsstraff är aldrig befogat.


//Zac

Skillnad på män och män!

Nu är jag lååångt ifrån någon sportidiot, men detta var en kul film... Det är onekligen skillnad på primadonnor och män... :o) Hur lång tid skulle en fotbollsprimadonna klara sig i en rugbymatch? 4 sekunder? //Zac

Spökskrivare och dödliga vitaminer

Spökskrivare och dödliga vitaminer

Idag så möts man dels av en febersjuk son, men också av rubriker som egentligen inte borde överraska en, men som ändå i sin svarvita enkelhet ger ett hemskt förtroendetapp.

Ett stort antal vetenskapliga rapporter om läkemedel är skrivna av anställda på läkemedelsföretag eller betalda spökskrivare. Men deras namn hålls hemliga. Istället köps ledande akademiska forskare in som författare ibland utan att ha haft något med studierna att göra. En ledande vetenskaplig tidskrift kräver nu ett stopp för "manipulationerna".

(Källa, mer)

Ett pervers system, som är känt av alla inblandade... Men det står miljoner dollar på spel mot bara lite folkhälsa, så...
(Artikeln ifråga från JAMA )

Dödliga vitaminer!

När man bläddrar vidare i DN så stöter man på direkta negativa effekter av vitamintillskott:

Vitaminpiller med antioxidanter dödar sannolikt fler än de hjälper. Vitaminerna A, E och betakaroten ökar risken att dö i hjärtkärlsjukdom och cancer. Det visar den hittills största analysen av antioxidanter.
..
Vitamin A visade sig ge en ökad dödlighet med sexton procent, vitamin E med fyra procent och betakaroten med sju procent.
..
Antioxidanter är ett samlingsnamn för olika ämnen som motverkar de så kallade fria radikalernas skadliga effekt på kroppens celler. De har bland annat lanserats som ett skydd mot cancer.

(Källa.)

Men det är inte alls så enkelt att fler antioxidanter är bättre för oss, det är faktiskt (nästan) tvärtom:

När en människa har en infektion eller en inflammation bildas det mycket fria radikaler. Vårt immunförsvar använder dessa "gifter" för att angripa bakterier som på något sätt kommit in i kroppen. Visserligen dödar dessa självproducerade radikaler bakterier, men de kan även skada oss. Därför bör det råda en balans mellan radikalerna och antioxidanter.

(Källa.)


//Zac

Tandhälsa??

Fler hål i tänderna för barnen? Kanske inte lustigt när de skall äta frukt till mellanmål hela tiden? Frukt är som en (liten) grönsak som man blåst upp med vatten och socker... Dessutom finns en aspekt på det hela som inte berörs i debatten alls:

Jo, jag skickade nedanstående mail till Tandläkarförbundets pressansvarige, men fick aldrig något svar...

"Hej, läste en notis om att er organisation kräver krafttag mot läsk- och godisservering på skolorna. Mycket bra, tycker jag personligen, men vad gäller kring andra kolhydrater? Stärkelse omvandlas ju som bekant blixtsnabbt till glukos av amylas i saliven och är väl då lika skadlig för tänderna som mer rena sockerarter? Om nu mitt antagande är riktigt så borde väl smörgåsar och bullar i skolan vara (nästan) lika stor fara för tandhälsan? Eller är det lite för mycket på en gång?

MVH
XXXXXX XXXXXXXXXXX"

Ganska otrevligt att inte ens bemöda sig med att besvara detta, i övrigt trevliga och korrekta mailet? Trist!

(En kommentar (min!) från inlägget 'Nyttigast - Ris/Pasta/Potatis?' - har för övrigt fortfarande inte fått något svar...)


//Zac

Bajsnödiga till salu...

Vi välkomnar den översyn av jävsbedömning som den aktuella kontroversen har utlöst. Men vi är fortfarande oroade över den situation som myndighetsuppdrag kan försätta oss i. Vi finner det därför klokt att avvakta med nya uppdrag tills de nya bedömningarna och riktlinjerna har konkretiserats, skriver 17 professorer.

(Källa.) Skall man åtnjuta förtroende samtidigt som man får lön från en part i målet? Nej, så enkelt är det. Omöjligt? Kanske, men plocka då den som har minst ekonomisk vinning på sakfrågan. Passa också på att suga på den sista meningen i artikeln:

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Samtliga författare har samverkat med näringslivet och de flesta har mottagit villkorslösa ekonomiska forskningsbidrag från privata företag.

Fantastisk slutkläm - jag upprepar "de flesta har mottagit villkorslösa ekonomiska forskningsbidrag från privata företag", så några av dem har mottagit ekonomiska forskningsbidrag från privata företag som är villkorliga?? Herregud - och så undertecknar man en artikel där man uttrycker oro för att man skulle kunna bli diskvalificerad p g a jäv... Snacka tunnelseende... //Zac

Vuxenkost till små barn

Studsar till när jag springer på ett blogginlägg från Kostdoktorn; det handlar om en liten artikel från the Observer om felaktig kost till små barn. Artikeln i fråga ligger parallellt med det jag ville säga i mitt eget 'Vegetarian = barnmisshandel'. Så varför inte klippa lite intressanta saker från artikeln? Jag översätter/sammanfattar detta till svenska så gott jag kan:

• Daghem utgår ifrån rekommendationerna för vuxna när de ger mat till barnen.

• Majoriteten av daghemmen har gått över gränsen mot det extrema och ger barnen mat som innehåller för lite energi, för litet fett och mättat fett och för mycket frukt och grönsaker. Detta gör att barnen utsätts för risken att utveckla bristsjukdomar.
• Åtta av tio daghem gav barnen för små portioner och bara tre av tio matportioner som innehöll tillräckligt med kalorier.
• Barn under fem år har andra behov och behöver en anan kost än de i skolan, barn under skolåldern kräver mycket mer energi och näring. Eftersom de har små magsäckar och inte har utvecklat klart tarmsystemet så kan de inte hantera stora mängder mat utan behöver täta, små mål under dagen.
• De överkonsumerar grönsaker och frukt vilket kan ge dem för litet intag av andra födogrupper och hämmar då intaget av viktiga mineraler.

Jag tror inte för ett ögonblick att detta inte är i linje med hur svenska daghem hanterar maten till de små. Tyvärr är nog personalen i mångt och mycket underutbildad och trängd av fettskrämda föräldrar. Jag har med ökande oro skrivit om detta innan, i ex 'Barnfetma och motion' och inte minst i 'Mager mjölk bäst för barnet' (det är en ironisk titel...). Helt utanför SLV:s vetskap har en doktornsavhandling från GBG visat att fyraåringar som åt mest fett hade mindre risk att utveckla diabetes och övervikt... Och varför inte? Små barn behöver täta, energirika mål, utan en massa kemikalier. Jag avslutar med ett citat från SLV:s sida som gör att i alla fall jag tappar aptiten fullständigt:

Om övriga familjen använder lättmargarin går det bra att bre på ett tjockare lager eller tillsätta lite extra fett i maten, till exempel flytande margarin eller rapsolja.

//Zac

Den sista turen

"Har vi inte glömt huggkroken i bilen?"
"Satans helvetets, djävlar", svor jag.

Typiskt, när man till slut lyckats ta sig ut i båten med alla attiraljer, så har man glömt något viktigt. Det var bara att böka sig tillbaka till årorna efter att ha dragit sig trött på den gamla 4-hästarn. September, tänkte jag för mig själv; ett långt fiskeår led mot sitt slut. Några fina fiskeminnen fanns det att hämta värme ur, nu när kung Bore annonserade sin snara ankomst genom att färga mina öron vackert höströda.
Den friska luften bet mig lite lätt i ansiktet, men kändes som ett reningsbad i lungorna. Hur klarar man egentligen av den begagnade luften under sommaren? Längs stränderna stod nu vackert färgade träd på parad. Vattnet låg spegelblank och den höga himmelen speglades med förvirrande exakthet i vattenytan. En bit bort, i en liten vik, stod en kråka vid vattenbrynet och drack vatten. Kanske var det den kråkan vi såg i somras, när han stal en hel kanelbulle, och under triumferande, skrattliknande kraxanden flög bort till sitt träd.

Det härliga lugnet började sakta infinna sig, det fanns ju så mycket att glädjas åt, nu när man väl hade kommit ut. Några flyttfåglar, troligen de sista för året, flög sakta söderut. Inte mycket till motvind hade de heller.
Undrar om vi får någon fisk idag? Kanske hade kylan skrämt ner gäddorna till större, lite varmare djup? Första indikationen om så är fallet, skulle vi få när vi skaffade betesfisk.
Dessa bestod i huvudsak av mört, uppmetade med maggots. Om nu mörten skulle visa sig trög, är nog inte gäddorna särskilt mycket piggare. Gäddorna trivs i och för sig i kallare vatten. Vi kanske skulle testa på litet djupare vatten idag? Den västra delen är ju faktiskt litet djupare…

Bryggan närmade sig och jag slog av på takten. Min fiskekompis, tillika fru, hoppade i land och gick upp till bilen. Vad lyckligt lottad jag är! Min livskamrat har samma intressen som jag! Så kom hon tillbaka, glädjestrålande och röd om kinderna efter den branta backen upp till bilen.
"Nu har vi allt! Nu sticker vi ut", sade hon. Med ett litet skutt dunsade hon ned bakom mig. Efter några kraftiga tag med årorna var det dags för nästa prövning; motorn.
Till min förvåning startade hon direkt - motorer är väl av honkön - lite lynniga? Vi puttrade sakta bort mot en vassdunge, nu bestående av vackert gulfärgade döda rör. Här har vi alltid fått fina mörtar. Jag satte ihop mitt spö och knöt fast en vetenskapligt utformad och dyr krok.

Lustigt, förr fick vi alltid fisk oavsett utrustning, det kunde vara rostiga krokar och linor som hade fler likheter med elkablar än med transparenta fiskelinor, men fisken högg ändå.
Jag böjde mig framåt och öppnade väska nummer två; vi har alltid minst tre väskor, fyra spön och en bag med kläder, mat och trangiakök. Inte undra på att man känner sig som en upptäcktsresande varje gång man ska ut? En kall kyla spred sig nedför ryggen.
"Älskling, har du lagt ner maggotsen", frågade jag, efter att med ökad oro inte hittat några i väskan, där de ska ligga. Jag sneglade upp och såg min fru stå med ett stort, brett leende på läpparna och med en burk maggot i handen.
"Du skulle sett din min", skrattade hon, "du såg inte klok ut!" Jag slet åt mig burken och satte med ilsken min på en fluglarv. Den sprack. Den stänkte sitt lättflytande innehåll över mina glasögon och gav mig anledning till att få ett raseriutbrott. Efter att ha svurit och domderat en liten stund blev jag medveten om att någon skrattade. Åt mig. Jag insåg det roliga i situationen och började också skratta. Nu var jag i alla fall varm...

Jag kastade ut, ett långt kast som landade precis i kanten av vassen. Min fru följde efter med ett ännu vassare kast och jag lutade mig tillbaka för att njuta av tystnaden.
Plopp, mitt flöte försvann. Jag var inte ens medveten om att jag gjorde ett försiktigt mjukt mothugg. Några få sekunder senare låg den första mörten i beteshinken.
"Japp, så skall de tas!", sade jag med storfiskarens självklara logik. Då försvann hennes flöte och upp kom en mört dubbelt så stor. Jag satte på en ny maggot, något frenetiskt nu, och kastade ut.

En timme senare och 15-5 i ställning till min fru, ansåg jag, den självutnämde storfiskaren, att det var dags att sätta efter de riktigt stora fiskarna. Inte det barnsliga mete som vi ägnat oss åt, utan den sysselsättning som sållar ut pojkarna från männen! Detta var ju av anturliga skäl litet svårt att klä i ord då min fru tillhörde det täcka könet.
Jag drog igång motorn med ett kraftigt ryck och iväg for vi. Inte ut mot öppet vatten, utan rakt in i vassen. Jag hade obetänksamt lämnat gasen på max. Efter några svavelosande eder och några kraftiga årtag så trasslade jag mig ur den pinsamma situationen och gav full gas mot det tänka "gäddhaket".

Jag plockade upp en härlig, oemotståndlig mört. Om man är gädda, alltså. Jag krokade försiktigt fast den i rygg och underläpp, och med ett mjukt kast, kastade jag den mot "rännan". Den s k "rännan" bestod av en gammal å som numera låg helt under vatten. I detta djupare parti, fanns det alltid gädda, som dragit nytta av det skydd och den tillgång på föda som detta gömställe erbjöd.
Detta är verkligen livet!
"Vill du ha en kopp?", frågade jag. Hon skakade på huvudet. Jag skulle minsann ändå ha en kopp av det bruna livselixiret. Bakåtlutad med en rykande varm kopp, som värmde mina händer, blev livet ännu litet ljusare. Kände jag inte en liten bris? Jo, nog började det blåsa litet grand. Det var bara bra, för gäddan är mycket skygg uppåt; kanske en reflex från den tid då det fanns gott om fiskätande rovfåglar som plötsligt kunde dyka ner från skyn och sätta sina sylvassa klor i ryggen?
Mitt flöte låg helt still, typiskt för en mört chockad av det plötsliga miljöombytet. Flötet fungerar som ett känselspröt som hjälper fiskaren att förstå vad som händer under ytan. Nu var det helt dött.
Jag blundade, vände upp ansiktet och lät solen värma mitt ansikte medan jag fantiserade om det stora hugget. Kanske man fick vänta till isen lagt sig? Undrar förresten om det blir någon is att tala om i vinter? Förra säsongen blev det inget isfiske alls att tala om.

Mycket kläder, tur med väder och fisk, en grill och mycket fika; ingredienserna i drömmen om det perfekta isfisket. För övrigt är det samma innehåll även under sommaren, minus kläderna då. Fast man minns å andra sidan de misslyckade turerna lika tydligt som de lyckade. Som när vi tappade ett spö överbord, eller när vi dånade in i ett grund i full fart i Stråken, framför massa tyska turister som höll på att trilla ur kanoterna av skratt. Det var sannerligen inte alls roligt då, men idag, med avståndet och distansen som bara tiden kan ge, så ser man faktiskt helt annorlunda på det.

"Nu händer det något", sade min fru, och väckte mig ur mina dagdrömmar. Jag satte mig upp lagom till att se hennes flöte, med ett mycket tydligt PLUPP försvinna med imponerande hastighet.
"Ta det bara lugnt", sade jag med skälvande röst till min helt lugna fru. "Jag ska bara ta upp huggkroken så skall jag hjälpa dig sedan", fortsatte jag och började rumstera runt i båten.
"Det kan du vänta med, det här är en stor en och det kommer att ta tid att trötta ut den", sade den fullständigt iskalla människan som fortfarande såg ut som min fru.
Jag kastade mig på mitt spö och vevade upp så fort jag bara kunde. Min betesfisk åkte med ett plask ner till sina kompisar i hinken. Jag kände att pulsen ökade, svetten började tränga fram och hur benen började darra. Jag tittade mig omkring så att det skulle finnas plats för fisken att trötta ut sig på.

Min lilla fru, som jag lärt allt, satt med fötterna mot båtkanten och höll så hårt i spöt att knogarna lyste vita i solen. Eller berodde det kanske på kylan? En blick på böjen på spöt och det sjungande ljudet i linan gjorde att jag insåg att kylan till trots, det var en riktig bjässe på kroken! Jag sprang runt som en skållad råtta i båten. Måste vända båten mot vindriktningen så vi inte blåser mot land.
"Sätt dig ner", sade familjens nykrönta "överhufvud" (när det gäller fiske, alltså). "Du gör mer skada än nytta", fortsatte densamme. Jag stapplade på ostadiga ben mot rorskulten. Jag insåg att det var bara att vänta tills hon verkligen behövde min hjälp.

"Nu kommer den upp!" Jag lutade mig mot båtkanten och följde linan ner i vattnet. Först kom stoppknuten; den satt på två meters avstånd från krokarna, så nu var det bara en liten bit kvar. I sjön vi fiskade i, är det väldigt humusfärgat vatten, så siktdjupet är blott några decimeter.
Jag hörde hur frugan vevade in centimeter för centimeter, det knakade i linan som nu låg hårt tvinnad på rullen. Borde inte fisken synas snart? Jag stirrade ner i vattnet tills jag insåg att jag faktiskt redan tittade på fisken! Det jag tyckte var grumligt vatten var i själva verket ryggen på detta monster! Fisken slappnade av lite, gled de sista centimetrarna uppåt och fick en liten slagsida. Jag passade givetvis på att titta närmare på denna, av evolutionen vässade, jaktmaskin. Gäddan tittade upp på mig med ett gult öga, stort som en pingisboll, lite undrande över, vem den där skäggiga typen var.

"Åhhhhh", stönade jag både av rädsla, chock och av avundsjuka. Den var säkerligen dubbelt så stor som min största.
"Nu sticker hon", sade frugan med darrig röst. Äntligen var hon också nervös.
"Ta det bara lugnt", viskade jag, styrkt i förvissningen om att gäddan faktiskt inte var mitt ansvar.
I detta läget gick hon, gäddmadamen, runt båten precis som hon själv ville.
Men efter en lång och hård kamp kom hon ändå snart upp vid sidan av båten. Min enda insats vid denna giganternas kamp, var en helt perfekt gaffning, längst ut i underkäken. Min fru började glida in i chocktillstånd bakom mig. Jag lyfte försiktigt gäddan överbord för mätning, vägning och andaktigt beundrande.

Nu, upptagen ur sitt rätta element, blev hon plötsligt helt lugn. Först mätte jag henne. Måttbandet verkade aldrig ta slut, men stannade på 102 centimeter. Vikten uppmättes på samma precisa vis till 8,3 kg. Nu när de "vetenskapliga" mätningarna var gjorda kunde vi beskåda henne i all sin prakt.
Hon var nästan svart över ryggen, en sotsvart färg som gick över till en mörkt olivgrön färgton mitt på sidorna. Buken hade en mjuk nyans av gräddkola. Hennes magnifikt kraftiga fenor hade en eldröd färgton. I övrigt var hon rund och fin över buken, uppäten nu för att klara vintern. Under denna period, och för all del kanske mer under november månad, kan man om omständigheterna är de rätta, få ett riktigt drömfiske. Då hugger nämligen gäddorna på allt, ivriga att få i sig så mycket näring som möjligt innan vintern.

"Jag orkar inte", stönade min fru. "Den är för tung." Hon höll krampaktigt i huggkroken med båda händerna. Fisken räckte ändå nästan ned till båtdurken. Jag sänkte kameran.
"Ta den i stjärtfenan och håll den vågrätt, den ser större ut då", påpekade jag.
"Jag vågar inte", sade frugan med en tydlig darrning på rösten.
"Kom igen nu, var inte feg!", röt jag, fast att jag inombords visste med mig att jag minsann inte heller hade vågat ta i den krokodilen på närmre tio kilo - tänderna var 3-4cm långa!
Chockens kalla grepp började tydligen släppa för nu såg jag genom kameran att min fiskeflicka hade tårar i ögonen.
"Lyft den nu!", sade jag om igen, lätt överraskad över min plötsligt framträdande sadistiska sida, samtidigt var jag givetvis lite avundsjuk också.
"Det är ju bara att ta upp den", harklade jag fram och hytte litet lätt med kameran och försökte få det att låta som en bagatell.
"Gör det själv då!", mumlade hon, med en stämma som hade passat bättre på ett trotsigt barn. Överrumplad av den plötsliga motattacken gick jag över till en defensiv linje -
"Ja ja, vi får väl ta det så där då." Vi tog ytterligare några bilder och släppte sedan tillbaka gäddan till sitt rätta element.

Hon slog ett par kraftiga slag med stjärten och var ögonblickligen borta. Vi var mycket trötta av den härliga upplevelsen, fortfarande fullpumpade med avklingande adrenalin, och upptäckte först nu att vi drivit flera hundra meter under kampen. Över oss flög åter en trupp med flyttfåglar. Jag drog ett djupt andetag och lät den friska, kalla luften strömma genom mina lungor.
"Det var inte illa, gumman!", sade jag med en betydligt mjukare stämma än för en liten stund sedan. "Den var inte att leka med!"
Frugan nickade med en tom blick och gav ifrån sig en lång suck.

"Ja, nu känns det som om det inte finns någon anledning ett fiska, åtminstone inte idag!", sade hon och skrattade åt sin plötsliga insikt.
Vi fiskade, trots detta, vidare under återstoden av dagen och fick ytterligare sex gäddor, men ingen kom givetvis i närheten av den första. Alla gäddor släpptes tillbaks med endast en öm käke och lite mjölksyra i musklerna. Jag fick faktiskt fyra av dagens sammanlagt sju gäddor. På hemvägen, efter att ha undersökt de mest långväga platserna, fick vi bensinstopp... mina muskler slutade, tack och lov, att ömma och värka några dagar senare.

Detta var den, nästan, helt sanna berättelse om hur en (fiktiv) fiskeutflykt artade sig. Jag har en fru som är mer fiskeintresserad än vad jag är, och vad än värre är, hon är bättre än mig. Fotot på den (fiktiva) fisken hänger, för övrigt, i vårt sovrum. Så det sista jag ser innan jag släcker lyset på kvällen är just detta (fiktiva) monster. En diabolisk slump, eller bara en elak baktanke; vad sjutton vet jag?


//Zac

S.anslöst L.ivsfarligt V.erk?

Nu måste väl för sjutton SLV reagera? Om igen så har industriella transfetter kopplats till hemskheter, nu är det bröstcancer (och här, här, här, här och här ), innan har det varit bl a prostatacancer... Men SLV rapar som papegojor med en (dold) agenda:

Annika Sohlström, chefsnutritionist på svenska Livsmedelsverket, har inte sett studien ännu, men säger att mättade fetter är ett större problem för svenskarnas hälsa.

På några håll i världen är transfett förbjudet, men i Sverige har folkhälsoministern sagt nej till att lagstifta om det.

Varför?

Transfettsagenda!

Man blir så förbannad; jag är helt övertygad om att SLV har en strategi om att hela tiden bunta ihop mättade fetter med transfetter, både naturliga och industriella. Givetvis vill man att den bad-will som trots idogt arbete från SLV som fortfarande kringgärdar transfetter skall kleta sig fast vid de mättade fetterna... Jag har utvecklat de tankegångarna rejält här, kolla under rubriken 'Har SLV en transfettagenda?' Läs också DN:s Karin Bojs ananlys om SLV's ignorans.

Största boven bakom höga kolesterolvärden har länge ansetts vara mättat fett och så kallat transfett. Så är det inte längre.

– Sista ordet är inte sagt, men vi är i en brytningstid just nu där allt fler ifrågasätter fettets betydelse, säger docent Bo Israelsson i socialstyrelsens medicinska faktagrupp.

Han påpekar att det inte går att se något samband mellan fettintaget och hjärt-kärlsjukdom i någon av de stora vetenskapliga studier som gjorts på senare år. Varken i Harvardgruppens omfattande studier eller i Malmö KostCancerstudie på nästan 30 000 svenskar gick att se någon ökad risk hos dem som äter mycket fet mat.

– Om det var mättat fett spelade heller ingen roll, varför dagens kostråd måste ändras, menar Göran Berglund.

(Källa.)

Det är dags att SLV redovisar sina ståndpunkter i dessa frågor - och gärna sina källor... ;o)
Ty det tycks vara så att ingen annan har hittar bra stöd i litteraturen för att man faller ner död när man äter mättade fetter... :o)
Johanna har i vanlig ordning skrivit insiktsfullt och bra om mättade fetter.

Prioritet?

Men SLV tycks vara mer på hugget för att kakor tycks innehålla mer fett än vad som står på förpackningen(och här )... Nu är det sannerligen inte något nyttigt fett i de kakor man normalt köper i affären, och för all del så är resten av kakan inte heller särskilt eftertraktansvärd...

Tidigare från undertecknad

Jag har berört SLV:s mycket märkliga hållning till transfetter innan i bl a 'Frälsta LC:are' 'SLV och Transfetterna', 'Uppror i etablerade led!' och i 'SLV kartlägger transfetter?'


//Zac

Nytt jobb?

Nytt jobb? Jo, här är en lista av de saker man kanske skall utelämna under en intervju:

1. En sökande tog med sig en konsult till intervjun som ”ombud” och sedan sade den sökande ingenting under hela intervjun.
2. En sökande sade att hans mål i livet var att köpa en Ferrari.
3. Den sökande svarade på sin mobil under intervjun. Det var hans chef som ringde för att avskeda honom på grund av sexuella trakasserier. Den jobbsökande berättade för intervjuaren om samtalets alla detaljer och sade ”Du får hjälpa mig skaffa ett nytt jobb – jag fick precis sparken.”
4. Den sökande förklarade att social kompetens innebär att man respekterar äldre personer och gör som de säger.
5. Den sökande flirtade och stötte på intervjuaren.
6. Den sökande kom inte till intervjun utan skickade istället ett sms från sin mobil där han sade att han var sjuk.
7. Den sökande sade till intervjuaren: ”Jag vill jobba så lite som möjligt och tjäna så mycket pengar som möjligt”.
8. Den sökande fick en fråga och väntade i två minuter innan han svarade.
9. Den sökande berättade att hon bara ville arbeta för att kunna betala av sina studielån.
10. Den sökande kritiserade sin förre chef, som var intervjuarens bror.

(Källa.) Hahaa! Jo, massor av folk runt om mig söker och har fått nya jobb. Borde kanske se mig runt jag också? :o) //Zac

Vinklat mot (s)?

Nu har jag för tillfället inga åsikter alls vad gäller det svenska flyktingmottagandet, men lite småpatetiskt är det att artiklarna i DN och SvD om Södertäljes socialdemokratiska ordförande för kommunstyrelsen, Anders Lago, som nu fick prata flyktingpolitik och Irak inför den amerikanska kongressen, inte tituleras med det brukliga (s) i artiklarna. Är det någon ny kutym som jag inte är medveten om, eller är det bara en pinsam vinkling av DN och SvD?

Undrar förresten om det är sant som det står i en av artiklarna att Södertälje tar emot fler flyktingar än hela USA?


//Zac

Diabetiker och kosten

Diabetiker och kosten är ett brännhett ämne, framför allt sedan Annika vände och vred på Socialstyrelsen så att de med tillkämpande leenden var tvungna att tillstå att hennes kostråd inte bryter mot reglerna; kommenterat i '"Fettkriget"' och 'Carte blanche för LC-råd!'. Detta tillsammans med den utresning som Lars-Erik Holm, generaldirektör på Socialstyrelsen gjorde, kommenterat i 'Kostexperter stoppas efter risk för jäv' har gjort en hel del experter skitnödiga. Så L-E Holm kände sig tvungen att göra lite av en programförklaring i Läkartidningen. Den är ganska väntad tycker jag personligen, men i en kommentar så läser jag det klaraste och bästa jag läst om diabetiker och kosten. Jag publicerar det här i sin helhet, den bör få så stor spridning som möjligt tycker jag.

Överläkare Nils Olof Carlin skriver:

Diabetes är ett gemensamt namn för tillstånd där kroppens normala mekanismer för att ta hand om kostens kolhydrater är helt eller delvis satta ur spel. Dessa tillstånd leder för många drabbade till komplikationer med allvarliga skador i olika organsystem - kärl, njurar, ögon m fl. Vi vet att dessa skador orsakas i första hand av långvarigt förhöjda blodsockerhalter, i andra hand av höga cirkulerande insulinnivåer.

Om det ska gå att säkert undvika sådana komplikationer måste blodsockret kunna hållas på en väsentligen normal nivå. Men hur fungerar det i verkligheten för diabetespatienterna? Ett användbart mått är HbA1c som ger ett "medelvärde" av blodglukos under en längre tid. Den statistik som finns är föga uppmuntrande - minst hälften av patienterna ligger över värden som motsvarar ens de mest blygsamma krav på blodglukosreglering, och allvarliga komplikationer är ett stort problem för i första hand den drabbade men i andra hand för sjukvård och samhälle.

Uppenbart finns ett behov av förbättrad behandling - även om vi aldrig kan vänta att alla patienter har motivation att följa de bästa råden, om de skulle få sådana. Det är kosten som tillför de kolhydrater som blir till blodglukos, och som kroppen inte längre kan hantera utan hjälp. Förutom insulin finns flera farmaka att tillgå för att stötta kroppens hantering av blodsockret, men ännu finns inget sätt att ersätta förmågan hos en frisk pancreas att via insulin reglera blodsockerhalten efter en kolhydratrik måltid. Reglersystemet är skadat, och vad vi än gör (med dagens resurser) kan vi inte återge diabetikern en motsvarande förmåga - bloglukoshalten kommer att variera mellan höga och låga värden, på grund av oundvikliga variationer i farmakas effekter och mängden tillförda kolhydrater. Det ligger i sakens natur att osäkerheten blir större, ju större mängd kolhydrater - och större mängd farmaka - som tillförs, och därmed svängningarna i blodglukos. I det läget måste behandlingen satsa på att i första hand undvika låga blodsockerhalter som kan vara deletära på kort sikt. I stället satsar man på ett "säkert" medelvärde, med nödvändighet högre ju större svängningarna är, och får därmed acceptera komplikationsrisken.

Detta borde vara självklarheter och skulle inte ens behöva påpekas. Ingen diabetiker klarar att hantera stora mängder kolhydrater och ändå bibehålla blodglukosnivåer och insulinnivåer som är tillnärmelsevis normala. Det är mot den bakgrunden man måste inse vikten av socialstyrelsens kommande rekommendationer - kosten är det absoluta fundamentet för all diabetesbehandling, oavsett typer och patogeneser.

Nuvarande kostrekommendationer är uppenbart inte tillräckliga, trots att den expertis som nu ifrågasätts har med emfas bedyrat dess höga vetenskapliga kvalitet. Jag förmodar att häri ligger knuten - dessa experter har redan tagit ställning på ett sådant sätt att de inte gärna kan väntas ompröva sin ståndpunkt, något som är en förutsättning för ett paradigmskifte som är nödvändigt - inte minst om inte vårdtyngden av komplikationerna ska växa oss alla över huvudet, som många fruktar.

Som åskådare kan jag bara hoppas att de som nu skall granska evidensen och revidera kostråden verkligen är fria att ta ställning i sakfrågan utan prestige. Likaså hoppas jag att den framtida forskningen verkligen får möjlighet att utgå från patientens intressen snarare än näringslivets, och förutsättningslöst värdera kostens roll och inte bara farmakoterapins (med ACCORD-studien som varnande exempel).

Nils Olof Carlin
överläkare, Kärnsjukhuset, Skövde

(Källa.)

Tja, finns det något alls att tillägga? :o)


//Zac

Könet sitter i hjärnan

Studien bekräftade tidigare forskning som visar att flickors hjärnor är mer aktiva i de områden som är kopplade till språk än pojkars. Flickornas resultat på testen var över lag bättre, hos dem nådde informationen fram till de delar av hjärnan som hanterar språk på ett abstrakt sätt. Antalet rätta svar i testen visade sig också motsvara graden av aktivitet i hjärnans språkdelar.

(Källa.) Jodå, könet är en social konstruktion... *JÄTTECYNISK* //Zac

Evolutionen är blind

...brukar man säga, och det stämmer. Felet de flesta gör är att de tror att evolutionen är på väg mot ett mål. Evolutionen tar det bästa steget i just denna precisa situation, inget som helst förutseende inför framtiden. Det finns myriader med evolutionära återvändsgränder. När en art specialiserar sig så ökar risken snabbt för utslagning. Man måste sprida riskerna. Fördelen är att man ofta blir oerhört effektiv och på det sättet snabbt vinner fördelar. Men försvinner denna enda fördel så rasar arten ofta ihop lika snabbt och försvinner.
Ett annat kardinalfel är en oförmåga att förstå de ofantliga tidsrymder som det handlar om. En och en halv miljon år är bara för oss 19 bokstäver, eller i siffror 1 500 000år; bara nio tecken. Den mängd mutationer och utveckling, specialisering och utdöd som detta innebär är helt enkelt utanför vår mentala förmåga att föreställa sig. Att religionen dessutom ofta sätter stop för dylika tankar är ytterligare något som försvårar. Jag har berört detta delvis i bl a inlägget 'Det flygande spaghettimonstret' och några andra.
Men till ämnet i sig:

Vi människoapor?

Evolutionen är egentligen ur vissa aspekter ett ganska dåligt argument i kostdiskussionssammanhanget, framför allt när det gäller metabola sjukdomar, eftersom dessa sjukdomar uppträder först efter det att man förökat sig... Vill man spekulera vidare i detta så är det väl också onekligen så att vi under mycket kort tid funnits här uppe i norr, med feta bytesdjur? Retoriskt är det givetvis bra att hänvisa till jägare här uppe i norr, men med vår egen retorik är det faktiskt ett blott ögonblick i vår utveckling... En handfull tusen år, när vi som art har vandrat på jorden kanske lite drygt hundra gånger så lång tid... men vad åt vi innan dess?

Artefakterna

Man hittar ben, man hittar krukskärvor som det går att göra isotopundersökningar på. Men snabbt som tusan så ökar o-vetskapen om vad de egentligen åt. Vi vet vad de åt som de hade i krukor, vi vet vad de åt som lämnade ben efter sig, men rimligtvis så åt de något mer än det... Man kan å andra sidan utgå ifrån vad de isolerade och utrotningshotade s k ursprungsfolken gör; det handlar om inutiter, det handlar om grupper på Papua Nya Guinea.

– Vi vet att spridningen ut ur Afrika skedde för ungefär 90 000 år sedan. Men exakt hur snabbt det gått därefter är inte klart, säger Lars Werdelin.

(Källa mer källor.)

Tydligen har man hittat lämningar som är bortåt 60.000år gamla på Papua Nya Guinea. Amerikanarnas urinvånare var sena - det tycks bara vara 12.500år sedan de först befolkade den amerikanska kontinenten. Så vi här uppe i norden lär i alla fall per definition ätit en icke-afrikansk baserad diet sedan ungefär 90 000år sedan? :o)

Homo-släktet

Om vi går tillbaka ca 2.5 miljoner år, vad har vi ätit under majoriteten under den tiden? Då måste vi titta på hur människoapesläktet utvecklats. En mycket tydlig skiljelinje mellan mer vegetariska människoapor; chimpanser, gorillor och orangutanger, visar på en mycket kraftig buk, något som de har gemensamt med andra idisslande växtätare. De däggdjur som kommit längre har utvecklat ett enormt komplext matsmältningssystem för att hantera cellulosan i födan. De människoapor som nyligen gått över till en vegetarisk kost har uppsvällda bukar för de mängder vegetariska beståndsdelar som de måste försöka smälta i sin enda mage.

Balansproblem?

Redan här börjar man ana ugglor i mossen - vi människor går på två ben, en stor buk som våra mer fyrbenta kusiner har skulle onekligen försvåra denna förmåga betydligt. En ganska tydlig markering om att vi inte skall äta som våra kusiner. Alltså går oklanderligt den huvudsakliga vegetariska kosten med små animaliska inslag (insekter, smådäggdjur och småapor) logiskt bort i vårt sökande efter den artriktiga kosten. Nyckelfrågan är väl om vi växlade från vegetarisk kost till omnivorer, med överslag mot karnivor eller mot en ren karnivor. Som jag ser det så besvarar frågan sig själv. Ytterligare tunga argument(sic!) finns i mitt, något rubrikchockssättande inlägg, 'Vegetarian = barnmisshandel'. Det står ganska klart - eller om jag får citera mig själv ur en kommentar till nämnda inlägg: "ha rejäla ideologiska skygglappar för att lyckas missa den"...

As?

Mycket energi har lagts ner på att både verifiera och falsifiera synen på våra förfäder som asätare. Den enda rimliga slutsatsen är att vi visst åt en de as, men vi var nog mycket långt ifrån specialiserade på det. Vi har inte några särskilda färdigheter för att äta as, av typen överdimensionerat luktsinne, kraftiga, krossande tänder etc. Däremot var vi med vår intelligens, vår kommunikativa förmåga parat med förmågan att arbeta i grupp en mycket effektiv asjägare när det väl fanns tillfälle.
Vi saknar väl också - såvitt jag vet - också förmågan att som andra asätande djur att hantera de mängder av bakterier och annat lort som är oundvikligt vid denna typ av kost. Så jag tror helt enkelt att när tillfälle gavs för ett byte i form av ett bra nyligen dött djur så passade vi på, precis som alla andra köttätare. Men att vi skulle ha varit specialister på as, det tror jag då rakt inte på.

Sockersjuka chimpanser?

En lite spekulativ fundering - hur lång tid tog det för våra närmsta släktingar chimpanserna (och lite längre bort gorillorna) att anpassa sig till vegetarisk föda? De har väl kvar kort tarm etc har jag för mig? Lider de av några metabola sjukdomar? Det skulle vara oerhört intressant att få veta hur pass snabbt så de lyckats med att förändra sitt beteende till mer vegetarisk livsföring. Nu tror ju jag att de trots denna synliga anpassning i form av stor buk, ändå kompenserar en bristfällig kost med insekter och kött, för att inte få bristsjukdomar mm, precis som vi. Idag vet vi att syntetiska ämnen många gånger inte alls har samma effekt i våra kroppar som naturliga diton. Jag tror att det ofta handlar om synergieffekter med andra naturligt förekommande ämnen. Om detta lär jag svårligen hitta någon som svarar emot, men när det gäller proteiner så duger plötsligt vegetariska precis lika bra!? Tja, de ideologiska skygglapparna går sig ånyo påminda... :o(

Modern mat...

Den mat som jägare/samlare äter är ju per definition inte odlad och "förädlad" av oss. Man vet att "vild" mat innehåller enormt mycket mer vitaminer, spårelement mm än någonsin odlade diton. Varför fokuserar vi så sällan till det faktumet? Det är kanske den märkbart högre kvalitén och omväxlingen på den s k vilda maten som ger den goda hälsan, d v s avsaknad av kemiska tillsatsämnen mer än sammansättningen? Inte att man äter dittan så mycket mättade fetter, eller dittan så mycket protein, utan mindre kemikalier med tveksamma kunskaper om vad som egentligen händer? Så oerhört långt ifrån att låta de gamla äta först och sedan äta själv har vi nog egentligen inte kommit...

Tillsatser

Vi ööööser verkligen på med tillsatser i maten, jag skrev i en kommentar till mitt inlägg 'Heja Ahlborg!':

Jag känner allt mer att det handlar om råvaror, inte om vad, utom i vad... Dessa tillsatser är knappast nyttiga någonstans. Vi är proppfullaav bakterier som skall sköta nedbrytningen av det vi stoppar i oss, som i sin tur är proppfull med tillsatser för att förhindra nedbrytning?! Och man kan onekligen fortsätta med funderingarna, men alla slutar på samma sätt - alla dessa tillsatser är inte vettiga! Smakförstärkare, förtjockningsmedel, konserveringsmedel och färgämnen måste bort, bort, bort.

Och så är det, dessvärre...

Alltid modern mat!

Jag påstår att den absoluta majoriteten av alla koststudier har gjorts med modern, "förädlad" mat - oavsett om det är en köttdiet eller frukt- eller grönsaksdiet som undersökts. Det tycks ju onekligen att det enda som alla dessa kulturer med god hälsa har gemensamt är just den kosten jag beskrivit, inte att vi gör som brukligt och selekterar ut köttätande kulturer. Det finns ju trots allt gott om överlevande kulturer med god hälsa som äter huvudsakligen vegetariskt? Det är ju minst sagt intressant att vi tydligen skall äta bortåt 5kg mat per dag för att få i oss 2.000kcal (mer )... Och det är med dåtidens vitamin-/mineral-/spårämnestäta vegetabilier... Med nutiden, som tycks ungefär innehålla hälften så mycket nyttigheter så blir det utifrån vitaminer och spårämnen tvunget att äta 10kg per dag... Herregud! Läs t ex 'Skippa frukten!' eller någon av mina andra inlägg om samma sak.

LC i allt detta?

Min personliga - och mycket anekdotiska - ståndpunkt är att när man väl gått över till fetma, eller någon annan metabol sjukdom, så handlar det om LC som ren friskkost.
Det är ganska långt ifrån att dra slutsatsen att man slipper dylika problem om man äter LC. Jag tror att en återgång till en mer balanserad kost med lägre, betydligt lägre kolhydratsinnehåll - och absolut inga F1-kh. Bort med tillsatser som inte gör någon annan än tillverkaren glad och naturligare råvaror överhuvudtaget, och detta för normalviktiga. Egentligen kan man nog säga en GI-kost fast utan Atkinsbars-skit... Men för oss f d sjuka så krävs det som sagt en annat anslag än det kanske mest naturliga...

Tyngre blogginlägg

För mer vetenskapligt knutna inlägg så rekommenderar jag dels Johannas Kost och Hälsa:

Hos Johanna så hittar man guldkorn i varenda inlägg, fantastiskt! Framför allt om det jag skrivit ovan, en ursprungstanke när det gäller kosten som är mycket underbyggd och formulerad.

Kostdoktorn, mycket bra på att förklara ganska trasslig teori för lekmannen på ett imponerande sätt. Också en bas i vetenskapen.

//Zac, ödmjuk idag...