Fortsätt till huvudinnehåll

Fysisk prestation och LC

Abstract Impaired physical performance is a common but not obligate result of a low carbohydrate diet. Lessons from traditional Inuit culture indicate that time for adaptation, optimized sodium and potassium nutriture, and constraint of protein to 15?25 % of daily energy expenditure allow unimpaired endurance performance despite nutritional ketosis. Introduction In the opinion of most physicians and nutrition scientists, carbohydrate must constitute a major component of one's daily energy intake if optimum physical performance is to be maintained [1]. This consensus view is based upon a long list of published studies performed over the last century that links muscle glycogen stores to high intensity exercise. It has also been reinforced by the clinical experience of many physicians, whose patients following low carbohydrate formula or food diets frequently complain of lightheadedness, weakness, and ease of fatigue. During the time that this consensus view of the necessity of carbohydrate for vigorous exercise was forming, the last pure hunting cultures among the peoples of North America finally lost out in competition with expanding European cultural influences. Between 1850 and 1930, the routine consumption of carbohydrates spread north from the U.S. Plains States through central Canada, where the indigenous peoples had heretofore made at most seasonal use of this nutrient class. However the last of these groups to practice their traditional diet, the Inuit people of the Canadian and Alaskan Arctic regions, were luckily observed by modern scientists before their traditional dietary practices were substantially altered. The reports of these early scientists imply that the Inuit people were physically unhampered despite consuming a diet that was essentially free of identifiable carbohydrate. Given this juxtaposition of clinical research results favoring carbohydrate against observed functional well-being in traditional cultures consuming none, it is an interesting challenge to understand how these opposing perspectives can be explained. This paper will review the observations of early explorer scientists among the Inuit, track the controversy that they stimulated among nutritionists in the last century, and utilize some of the forgotten lessons from the Inuit culture to explain how well-being and physical performance can be maintained in the absence of significant dietary carbohydrate.
(Länk.) Lite hetsad av Kenneths kommentar till inlägget 'Insulin är dopingklassat', så kommer här en liten kommentar till fysisk prestation och LC. Studien ovan visar tydligt på tillkortakommanden på de studier vad gäller fysisk prestationsförmåga när det gäller LCHF kontra HC. I huvudsak har man undersökt prestationerna i sammanlagt maximalt 3-4veckor, vilket vi alla som gått över till LC, vet är dimmiga och rejält nedsatt fysisk prestationsförmåga. I de fall där man tillåtit en fullständig anpassning visar resultaten att otränade faktiskt utan träning fick bättre kondition - även när man kompenserade den minskade vikten(!) med en ryggsäck med motsvarande vikt. I det andra fallet så handlade det om vältränade cyklister, de gick ner motsvarande det minskade glykogenet och hade efter några veckor exakt motsvarande uthållighet som innan. Enkla och uppenbara slutsatser är att LCHF passar för alla - i alla fall om man enbart tittar på fysisk prestation. Jag trodde faktiskt att man skulle orka längre på fettdrift, men det kanske finns svar i någon annan studie. //Zac

Kommentarer

  1. Jag tror att det tar längre tid, kanske flera år, innan man anpassat sig fullständigt till fettdrift.

    Det finns ju observationer av Indianer som sprand sida vid sida med en buffel och dödade den med spjut eller kniv, och andra som kunde springa efter en caribou en hel dag för att till slut komma ifatt och nedlägga den. Jag är övertygad om att en sådan kost som de åt tillåter en längre uthållighet än någon annan kost.

    Jag tror också att det är oundvilkigt att man vid sockerdrift på längre distanser förr eller senare kommer att springa in i väggen, då glykogendepåerna är slut och kroppen måste ställa om till annan energiförsörjning. Vid ketogen kost har man redan hunnit göra den omställningen fullständigt långt innan loppet, vilket måste innebära att fenomenet inte uppstår. Det stämmer också med observationer från personer som åkt vasaloppet eller sprungit marathonlopp på LCHF, och då är jag ändå inte helt säker på att de hade ställt om till en ren ketogen kost.

    Sedan borde skillnaden kunna tänkas bli mindre på kortare sträckor, och även minska ju närmare man är att redan vara så topptränad som den individen kan bli.

    Det borde vara mest intressant att testa med ett antal personer med varierande grad av utgångskondition, från motionärer till den absoluta eliten och då på längre sträckor. Alla i den ketogena gruppen bör då ha fått minst ett år på sig både att ställa om sig helt och även att lära sig optimera sitt kraftuttag för att optimera sin prestation. Skillnanden blir antagligen större ifall den ketogena gruppen lär sig att inte behöva hålla igen för att fördröja tidpunkten då man går in i väggen utan köra för fullt från början.

    Skall en uthållighetsidrottare utnyttja ketos optimalt gäller det alltså att lära sig helt nya strategier och glömma många djupt inrotade "sanningar".

    SvaraRadera
  2. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att det maximalt optimala är att träna på fettdrift och ladda inför tävlingar med kolhydrater. Då fyller du upp - och tömmer dessa under loppet, slår över till fettdrift. Nackdelen är väl å andra sidan att en slaggprodukt efter glykogenet är mjölksyra... Fast är det ett långlopp så spelar nog det mindre roll.


    //Funderar Zac

    SvaraRadera
  3. Varför skulle någon vilja utsätta sig för kolhydratabstinens och mjölksyra under pågående lopp om man i stället kan välja att göra det en gång för alla långt innan någon viktig tävling?

    De enda jag tror skulle kunna ha någon nytta av kolhydratar är utpräglade sprint-distanser och då bara i de idrotter där man bara har ett enda lopp åt gången med flera dagar på sig till återhämtning efter.

    Återhämtningen är ju enligt de rapporter jag läst, och även enligt vad jag läst om t.ex. ursprungsbefolkningarna i Nordamerika, mycket kortare på fettdrift. Använder man kolhydrater som bränsle tar det tid att rensa ut slaggprodukter som t.ex. mjölksyra innan man kan springa på topp igen, det problemet verkar inte finnas med fett som bränsle. Det verkar räcka med några minuter att hämta andan innan man kan springa ett lopp till. Det finns naturligtvis andra begränsningar när man tar i så att man skadar muskler som behöver repareras, och vid träning om man skall bygga muskler, då gäller det ju att tillföra mer protein, och detta bör ju få tid att göras om och sätta sig på rätt plats.

    SvaraRadera
  4. Jo, du har rätt - jag tänkte mest på att starten på det flesta maraton börjar i sprinttempo. Dessutom så får väl sockerdrivna "väggenproblematiken" just för att de har en tröskel för att slå över till fettdrift? Därför tror jag att man får extra effekt under tävling p g a den extra vätskan man lagrar upp i musklerna och dessutom har man raketbränsle för den första delen av loppet.


    //Zac

    SvaraRadera
  5. Omställningen mellan socker- och fettdrift är ju alltid ett problem, speciellt i en tävlingssituation. Jag tror att alla ev. vinster i början med raketbränsle uppvägs med god marginal av nackdelarna vid omställningen, dessutom kommer då problemet med mjölksyran.

    På fettdrift kan man hålla ett jämnt och bra tempo hela loppet, det man tappar i början vinner man troligen tillbaka med råge senare i loppet.

    Nu har jag ju inte kondition eller kroppsbyggnad för att testa själv, dessutom skulle jag nog inte frivilligt utsätta mig för så stora mängder kolhydrater ändå. :-)

    Läs igenom på t.ex. KiF om alla rapporter om reaktioner på när folk "syndat" och frossat i kolhydrater, många får ganska allvarliga negativa symptom som jag inte tror skulle vara någon tillgång vid en tävling. Alla får inte stora symptom, jag själv känner inte av speciellt mycket om jag t.ex. käkar en bit äpplepaj eller liknande, blir lite seg kanske, men även en så liten effekt att man knappt märker den i det vanliga livet kan betyda skillnaden mellan vinst och ett mediokert resultat.

    Jag är rätt säker på att vi snart kommer att se en mindre revolution i koststrategi speciellt i uthållighetssporter.

    Jag blev själv mycket förvånad i helgen när jag och en av mina bröder var på en långpromenad, han är och har alltid varit relativt vältränad. Jag stannade vid ett tillfälle för att avvika från stigen och "uträtta ett större ärende" i skogen medan han gick i förväg. När jag var färdig såg jag att han var ganska långt före, så jag tänkte mest på skoj att jag skulle testa att springa ifatt honom, något som varit helt otänkbart de senaste 15-20 åren, döm om min förvåning när jag utan problem joggade ifatt honom, och knappt ens var andfådd! I alla fall inte värre än att jag kunde prata relativt normalt. Jag joggade alltså nästan 200 meter, för ett år sedan hade jag behövt respiratorhjälp efter 20 meter!

    En sådan skillnad utan att ha tränat mer än promenader på några km ett par gånger i veckan, och då inte i något högt tempo.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Spam, rasistiska och liknande kommentarer tas omedelbart bort. Ovidkommande, reklaminriktade och förvirrade kommentarer kan också tas bort utan misskund.
Inlägg äldre än en månad modereras, så ha tålamod för publiceringen.
Kontakta mig om du tycker dig ha blivit felbehandlad eller om du vill anmäla någon opassande kommentar.
Och du, snälla, håll dig till ämnet.
Alla kommentatorer står för sina egna åsikter.

Populära inlägg i den här bloggen

Plötsligt händer det!

.. ja, undertecknad kommer rekommendera och nicka medkännande med en ledarartikel från Aftonbladet av, ingen mindre än, Anders Lindberg . Men under personkonflikter och anklagelser kors och tvärs i Vänster­partiet finns en genuin värdekonflikt där religiösa traditioner och jämställdhet ibland hamnar på kollisionskurs. Och hedersproblematik är inget teoretiskt problem. Ungdomsstyrelsen uppskattade 2009 att ungefär 70 000 ungdomar, främst flickor mellan 16 och 25 år, begränsas i exempelvis val av partner. I dag är det möjligen ännu fler. Amineh Kakabaveh har nog en poäng i att den svenska vänstern i bred ­mening inte till fullo tagit till sig vidden av detta. Mordet på Fadime var en väckarklocka och mycket har hänt sedan 2002. Men tyvärr inte tillräckligt. Vänstern har ett rejält internt arbete att göra. Att kombinera synen på människor som fria varelser med egen vilja och kulturella strömningar som går på tvärs är inte enkelt. 

Enkelt matematik med SD:s egna siffror

Sverigedemokraterna(SD) går ut hårt med sin våldtäktsstatistik. Ingen direkt överraskning att man håller sig till noga utvalda siffror som styrker partiets genomgående tes att det är invandrare och invandringspolitiken bakom alla problem i samhället. Ettsvarspartiet Jag blir så road av anklagelsen från SD-håll att Piratpartiet "bara är ett enfrågeparti". Och visst så är det - det är bara demokratin som är i riskzonen och förtjänar denna fråga. SD är dock och förblir ett ettsvarsparti - "det är invandringens fel". Försök att ställa vilken fråga som helst, svaret kommer bli "det är invandringens fel". Lite mer jämförelser i slutet... Men våldtäkterna har ju ökat JÄTTEMYCKET?? Den lavinartade svenska ökningen är, precis som de flesta egentligen vet - att man låtit våltäktsbegreppet innefatta en massa andra sexuella brott ( mm ) - inte som SD ohederligt låtsas påvisa att ökningen enbart handlar om flyktingströmmarna. Mer socialklass 3 än "kultur"?

Avväpna polisen!

Alltså, jag har varit, på goda grunder, oerhört kritisk mot polisen innan... Men hur faan hanterar de sina vapen?? Gång på gång så läser man om hur poliser står och blundar och tömmer sina vapen i hyggligt rätt riktning ... Ta ifrån dem vapnen! Från de tragiska händelserna i Malexander där poliserna trodde att bildörrarna skulle ge dem skydd(!) från automatkarbiner till de senaste årens klumpiga hantering av ensamrätten till dödligt våld. Det är faktiskt dags att poliserna i Sverige tas ifrån sina vapen, det är möjligt att de känner sig säkrare, men det är sannerligen inte säkrare för befolkningen längre! Vår polis kan helt enkelt inte hantera vapnen på rätt sätt. Varför klarar sig den normala polisen i både Norge och i Storbritannien normalt utan vapen - har vi så mycket värre kriminalitet här? *retorisk fråga eftersom det står klart för alla att vi inte har det...* England En överväldigande majoritet av poliskåren vill fortfarande förbli vapenlösa i England