Skratt och anorexi

Idag har jag hunnit att skratta åt Malin Wollin:

"Och dessa röda ändalykter[Babianer på djurparken, min anm]. Jag blev så fascinerad, och samtidigt provocerad. Ta på er nåt. Honornas rumpor såg ut som stora bölder, flera på varandra, och Joachim förklarade rövkorrekt att de var brunstiga. Jag blev alldeles förlägen och skämdes å deras vägnar. De springer alltså runt där och är spritt språngande kåta? Så att alla kan se? Och hur kan en man, vilken ras det än må vara, tända på en bak som ser ut som en skär hjärna? Inte konstigt att apor inte har etanolbilar och kedjehus. Så fruktansvärt ociviliserade.

Som jag stod där och var upprörd över kvinnornas frigjorda liv och leverne sprang det förbi en dominanshanne och fladdrade sin rosa PENIS mitt i synen på mig. Helt lång och illrosa var den. Som godissnöre. Men då fick det vara nog. Jag tog min återhållsamma svenska synd, gick därifrån och tittade på en kastrerad lokatt."

(Länk.)

Hahaa! Riktigt rolig kolumn må jag säga. Så bläddrar man vidare till en favorit, Anna Ekelund och skrattet fastnar i halsen...

"Anorexi finns mest i välbärgade länder som USA, Kanada och i Europa. Vi blir anorektiska för att vi kan. Om man hade måst kämpa för sin överlevnad hade man inte hunnit banta ihjäl sig. Sjukdomen ska tas på allvar, men att den är dödlig ändrar inte det faktum att den i hög grad är en välfärdssjukdom.

Med en svag identitet och självbild blir anorexin ett farligt surrogat. Man blir ett med sin vanföreställning och precis som en del tjocka människor inte vågar minska i vikt av rädsla för att förlora sig själva, vågar anorektikern inte öka."

(Källa.)

Usch, så hemskt. Men hela Ekelunds kolumn är väl värd att läsa. Hon skriver på ett sätt som jag gärna skulle vilja göra. Hon är oerhört rak och går direkt på mål s a s. Att hon sedan har en mycket väl utvecklad känsla för drastisk humor är också helt oemotståndligt!

Anorexia

Jag har stött på påståendet att anorexia inte är dokumenterat bakom järnridån ett par gånger vid det här laget. Är det ett verifierat faktum eller bara ren propaganda av typen "det finns ingen brottslighet i öst, brottslighet är ett typexempel på västerländsk dekadens"? Jag har inga direkta svårigheter att tro att så är fallet, det är ju faktiskt bara precis som Ekelund säger i överflöd som man mer eller mindre ens har valet att svälta eller inte...

Inget nytt under solen...

Anorexi är väl dessutom konstaterat redan för flera hundra år sedan, redan på medeltiden? Även om begreppet i sig givetvis är betydligt mer sentida. Min tes är att det är samma mekanismer idag som då - det handlar om att ha kontroll över en liten del av ett i övrigt kaotiskt inre. Att skylla på dagens utseendefixering är enbart ett stickspår tror jag, det är en väldigt ytlig förklaring till ett mycket, mycket djupare problem. Att skylla på att det råkar vara mycket smala människor (läs klädhängare) som används för att låta kläderna hänga på snyggast möjliga sätt, är en lätthittad "skurk", men det löser absolut ingenting. Återkommer säkerligen med mer funderingar kring detta ack så svåra ämne.

Givetvis har jag funderat i kringelekrokarna om detta tidigare:

'Idealet är att vara smal'

'Fotomodeller och ideal'

'Freakigt med fetma!'

//Zac