Georg Carl von Döbeln

Månne är det lite svårt i dagens politiskt tillrättalagda debatt att diskutera Georg Carl von Döbeln - en tvättäkta krigshjälte, odödliggjord i Fänrik Ståls sägner. En man som alltid stod upp för det han trodde på. Han vägrade order flera gånger då han alltid var mer lojal mot sina soldater och civilbefolkningen än sina egna befäl. Gång på gång under finska kriget så visade han stort personligt mod och en lysande militär förmåga och list. Han dömdes till döden några år senare under Napoleonkrigen och stod rakryggad inför krigsrätten, benådades efter ett år på fästning och sattes ett par år senare som ordförande för just samma krigsrätt... 
Det svarta pannbandet var han tvungen att bära då han levde med ett skotthål i pannan som inte ville läka från början av sin karriär - det blev också lite av hans signum under årens lopp. 

Ett vackert tal

Ett av Sveriges kanske finaste och känslosammaste tal genom tiderna höll han inför de finska soldaterna i Umeå, 1809 efter vi förlorat Finland till Ryssland: 

”Soldater! Jag har samlat armén för att meddela att den 17 september undertecknades en preliminär fred mellan Sverige och Ryssland. Denna fred avslutar ett förhärjande krigs alla olyckor … 

Finnar! Med denna fred förloras tredjedelen av svenska kronans område, Sverige mister för alltid den stolta finska nationen, sitt kraftigaste stöd. Det är inte nog med det. Svenska armén förlorar kärnan, den mest betydande delen av krigsmakten. Moderlandet är krossat, försänkt i sorg och saknad över oersättliga uppoffringar…

Soldater! Kamrater! Bröder! Ni som under det nu avslutade kriget, trots den fientliga härens talrikhet och överlägsenhet i vapen ändå med trohet och mandom besegrade fienden vid Siikajoki, Revolax, Pulkila, Lappo, Jutas … 

ni som på egen hand återtog halva Finland. Ni som slutligen tvingades av en mångdubbelt överlägsen styrka att lämna finska gränsen. Ni har sedan med ståndaktighet slagits för moderlandets svenska jord. Ni som står här är de högt uppskattade resterna av den stolta finska nationen och dess tappra krigsfolk – det är till er jag framför kungens, riksdagens, svenska folkets, svenska arméns, mina förmäns, mina medbröders, min egen – ja allas uppriktiga tacksamhet … 

Finnar! Bröder! Era bedrifter är stora och för att uttrycka vad vi känner fordras en vältalares hela förmåga – men jag är soldat.

Svenskar! Var stolta över att ni har sett dessa finska trupper! Kom ihåg dem! Högakta dem! Se deras avtynande kroppar, deras bleka ansikten – de bär spår av deras trogna men ändå fruktlösa ansträngningar att under åren som gått befria sin fosterbygd. Finnar! Ni återkommer till era hembyar med slitna kläder, med genolmskjutna eller avstympade lemmar. Vi önska från släkte till släkte välsigna er – högakta er! Jag ber er att då ni nalkas de ställen där vi besegrat våra fiender och ni ser de usla sandhögar som betäcker våra stupade kamrater – välsigna deras jord – de har dött som hjältar … 

Finnar! Bröder! Kunde dessa ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma och varje droppe försäkra er om min vördnad, min vänskap!”

"Kunde dessa ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma och varje droppe försäkra er om min vördnad, min vänskap!"

//Zac

I huvudsak ifrån tidigare blogginlägg 'Bara kulturnissar'

---

Läs även andra bloggares åsikter om Georg Carl von Döbeln, krigshjälte, historia, Napoleonkrigen