Den "måsterliga" förhandlaren Löfven?

Löfvens stängda dörr mot vänstern är nog i ärlighetens namn det första jag sett av agerande som imponerat på mig.
Dock är jag lite frågande till att en "mästerlig förhandlare" ("måsterlig??") som Löfven tydligen skall vara så uppenbart och aggressivt stöter bort ett måste-stödparti som V? Kanske borde man hanterat avfärdandet något mer diplomatiskt så att man i alla fall kan komma krypande när man behöver stöd i riksdagen senare?
Iofs kan det mycket väl vara så att Sjögren måste ställa till med ett litet skådespel för att lugna de sina som förväntat sig mer makt och ministerposter...

Klassisk S-märkt politik

Att ställa de f d kommunisterna utanför regeringen är en klok s-politik som man faktiskt historiskt alltid hållt hårt på. Och givetvis hade det tokförstört alla chanser att någonsin få till någon som helst överenskommelser med något/några Allianspartier med vänsterpartister i regeringen.
Inom S minns man fortfarande med en kraftig rysning hur väljarna rusade mot mitten och Alliansen i 2010-års val när Mona Sahlin tvingades att kampanja tillsammans med en röd, flinande Ohly.
De stela, glädjelösa leendena hos Sahlin, Eriksson och Wetterstrand är något jag själv minns med en rysning.

Bild härifrån

Vänsterfalangen inom S lär ligga lågt under en tid efter den näsbrännan - och resultatet i årets val faktiskt ger noll mandat för en vänsterpolitik, snarare en mittenpolitik vilket S+MP nu säkert eftersträvar.

MP? 

Undantar man Romsons febriga, hatiska utfall mot svenska män tidigare i somras så har MP tidigare visst visat att de kan lägga undan de värsta galenskaperna i partiprogrammet och med S (eller M) som trygg ledsagare sy ihop pragmatisk, vettig politik. Firma Eriksson och Wetterstrand var hårda förhandlare som fick ut maximalt ur samarbetet förra gången, förutom ministerposter... Idag är Gustav Fridolin och Åsa Romson starkt hjälpta i den frågan av en stukad och kraftigt sårad Socialdemokrati. 

Skolan

Att en ny skolminister lär presenteras i Fridolin, som tydligen åtnjuter hög trovärdighet hos lärarna, är väl mer eller mindre garanterat. Men skolpolitiken är svår, fråga bara rottingmajor Björklund som trots ganska hårt jobb under åtta års tid inte alls lyckats vända en negativ spiral. Detta har också tydligt straffat sig i Folkpartiets siffror i valet. 

Att ösa in resurser för att lösa skolans problem lär bara hjälpa tillfälligt och ytligt. Nedåtgående resultat, trötta, desillusionerade lärare och en skolkultur som är allt annat än positiv är svårt att vända. 

Som en bisats får man tillägga att det nog är bra att inte f d, f d skolminister Baylan kommer tillbaka till posten, han som faktiskt var ansvarig när skolan allt fortare tappade fotfästet och resultaten är liksom Björklund  knappast rätt person att vända skutan. 

Det värsta med valet 2014? 

Ja, förutsatt att det inte blir tokkatastrof i riksdagen, en tokhavererad ekonomi och nyval så måste jag än en gång påpeka att vi har politiskt tillsatta tjänstemän inom rättsverket. Tanken på att Sverigedemokrater allt oftare kommer att sitta och döma i rättsmål borde göra alla kritvita i ansiktet och illamående...