Fortsätt till huvudinnehåll

Dietister...

Iofs kan jag inte påstå att jag är förvånad över att dietisterna far ut och aktivt angriper allt och alla som inkräktar på deras, numera lagenligt inhägnande domän. Jag tror inte att läkare hade reagerat annorlunda om dietister plötsligt hade gett allmänmedicinska råd.
Givetvis är jag inte dummare än att jag inser att det finns massor av vettiga dietister som sliter i sitt anletes svett för att göra tillvaron bättre för andra. Och visst kan min övergripande fördom om, och över, dietister givetvis bero på att media selektivt väljer ut dem som bara rapar SLV:s kostråd likt papegojor med svagt minne. Men det är fortfarande så att de borde ha ögon att se med, de borde reagera hårdare på det de ser helt enkelt - vad gör kostråden med människor? Och att kostråden är så allmängiltiga att de skulle omfatta alla människor nästan oavsett sjukdom/historia är ju bara såååååååå blåögt och på ren svenska - idioti! SLV tvår sina händer och påpekar numera försynt att råden bara är till för friska människor, men då nästan all (eller är det all) annan kostrådgivning, må vara hjärt-/kärlsjuka, sockersjuka eller feta, får alltid samma kostråd - grundade och helt oförställda utifrån SLV:s. Varför?
Om det till slut framkommer att kostråden är sjukdomsframkallande för t ex diabetiker (vilket det ju är - 55-60E% kh) så vad ska de säga då?
"Jag lydde bara rekommendationerna..."
Jag tycker faktiskt inte att det håller! Här träffar dietisterna faktiskt sina patienter öga mot öga varje dag! Hur många blir egentligen bättre genom att öka sina insulindoser och hålla igen på fett och formligen explodera vad gäller kolhydraterna? Dietisterna har väl för sjutton ögon att se med?! Eller måste ex diabetes (sockersjuka) innebära en ständigt försämrad tillvaro, med oundvikliga effekter som amputationer och försämrad syn, njurar etc?
Men nu går jag de förmodade händelserna i förväg...

Tänker de själva alls?

Något som verkligen utmärker de dietister som förekommer i diskussioner eller i media är deras framträdande förmåga att totalt ignorera allt som inte är direkt uttryckt i officiella kostråd.
Bokstavstroende dietist borde kanske yrket snarast heta - eller det redan kanske är implicit med yrkesnamnet 'dietist'?
Det som irriterar mig är inte den överlägsna tonen, eller ens den snorkiga attityden, utan det är främst att dietisterna inte lyckats dra en enda slutsats själva utan måste hänvisa till än den ena myndigheten och än den andra.
"Jag har rätt för jag tycker preciiiiiis likadant som myndigheten XXX" etc
Dietisterna, som i alla fall önskar försöka stå på egna ben, tycks var oerhört fega med att ens bemöda sig att dra egna slutsatser av något som inte står i NNR eller som är publicerat av (och godkänt) SLV.
Någon liknande marionettsyssla har då aldrig jag träffat på tidigare.
Pinsamt!
Görs det någon typ av efterforskning alls förutom i nämnda böcker av dietister? Jag dristar mig att dra slutsatsen, baserat på i runda tal två års iakttagande av dietister i media, att några sådana efterforskningar över huvud taget aldrig gjorts av en dietist! Däremot är nog deras exemplar av NNR och publikationer från SLV fruktansvärt tummande och slitna.
Pinsamt!
Kanske är det inte dietisternas fel, kanske är det kursansvariga som tycker att det är smidigt och behändigt med studenter som inte ställer några frågor? Och således har lyckats rensa bort alla studenter som överhuvudtaget tar någon typ av initiativ och ifrågasättande ställning alls? Det är i alla fall en god hypotes må jag säga.
Usch vad irriterad jag blir på dietisternas syn på vetenskap och praxis, beprövad erfarenhet... De sockersjuka har ju alltid blivit sämre under behandlingen...
Är det den praxisen, är det den beprövade erfarenheten de vill ska spela roll i fortsatt behandling?
Att ifrågasätta är vetenskapens essens och där har dietisterna ljusår innan de ens borde vara påtänkta för kvalspel till den vetenskapliga Premier leage.

Diabetiker (=sockersjuka) och kolhydrater...

Mest intressant blir att se motiveringen till varför de ska äta så mycket kolhydrater! I förra seklets början så behandlades diabetiker med LC-kost... Man tappade något på vägen... Eller som en dietist uttryckte det: "det är inget självändamål med att minska på insulinmängden" - ungefärligt citat. Ursäkta! Då har man inte riktigt koll på de ting som man kanske borde ha...
GI togs fram från början enbart för diabetiker, så varför det inte rekommenderas mer idag är för mig en gåta. Speciellt med så fruktansvärt dåligt facit som ändå vården har för diabetikervården... Faktumet att diabetesråden är helt och hållet baserade på studier på friska människor är ju rent av löjeväckande om man inte blev så fruktansvärt förbannad samtidigt!
Vad är det mer för område där man har ett felaktigt underlag till sina slutsatser - evidensbaserat och vetenskapligt utforskat? Hjärtsjuka, cancer, psykologi eller något annat? Man blir onekligen rädd!

Kanske fel, fel, fel

Om pendeln slår över så är detta kanske en av de värsta felbehandlingarna i modern tid! Aldrig har västerlandet med sin avancerade medicin och utvecklade vetenskap kommit så fruktansvärt fel i sina slutsatser - och detta har i så fall resulterat i mänskliga tragedier och onödigt lidande i kubik! Ur min övertygelses utgångspunkt så är det helt förklarligt att man nu står på gränsen mot ett paradigmskifte, den etablerade "sanningen" slåss med näbbar och klor mot en växande misstro. Kanske kommer t o m tonläget öka ytterligare!
Intressanta tider minsann.

Självsanering och censur

Jag har delvis förståelse för att man som sjukvårdspersonal försöker hålla en enad front utåt, och även att man givetvis förordar den kost som SLV rekommenderar. Problemet tror jag ligger i att det är alldeles för mycket självrättning och självcensur i ledet...
Men hur ställer man sig när man faktiskt vet att råden inte hjälper och i vissa fall t o m förvärrar tillståndet hos patienten? En del tittar väl ner i golvet för att slippa möta blicken på patienten som man faktiskt medvetet felordinerar, om man nu kan använda ordet ordinerar på en kost. Andra förlorar kampen med sitt samvete, som t ex Dr. Annika Dahlqvist som faktiskt tog konsekvensen av sin övertygelse och avslutade sin anställning.

Om man inte intresserar sig för remarkabla förbättringar professionellt, så borde man åtminstone göra det ur ett rent mänskligt perspektiv!

Jag har dock förståelse för regelverk och för att man inte ska kunna ge kvacksalveråd till människor som står i en beroendeställning gentemot läkaren/vårdpersonalen. Men vad sjutton händer då man faktiskt gentemot bättre vetande inser att råden man måste följa är felaktiga?
Sedan spelar det faktiskt ingen större roll varför råden är felaktiga, om det beror på inkompetens, tunnelseende, inpissade akademiska revir eller ren och skär korruption...
Men det är ett jätteproblem - det verkar nästan finnas någon outtalad regel som säger att de som överhuvudtaget medger de motsatta kostråden (LC), gör det först om patienten redan är övertygad... Synd för det finns många, många som skulle få betydligt bättre livskvalité av något så banalt som en kostomläggning...
Det där gör mig förbannad! Hur många goda fall stöter en diabetessköterska på under ett arbetsår? Fall där patienten faktiskt bättrar sig och minskar på insulinet? Jag tror att det sannolikt går att räkna på ena handens långfinger! I alla fall om vi pratar om diagnostiserade över tid.

Människans eftergivenhet mot auktoriteter/ledare är något som både ligger oss i fatet och samtidigt är en oerhörd styrka hos oss som ras.

Jag tycker mig normalt vara ganska långt ifrån den hårda, lite ensidiga retoriken man ibland kan höra, men visst är det ibland svårt att tolka händelser som annat än att viss sjukvårdpersonal inte är nöjda förrän man bara blir sjukare och sjukare - och därmed mer och mer i beroendeställning till dem. Det blir lite som "Florence Nightingale-syndromet" - älskar de sina patienter så att de antagligen bara vill ha fler!?

Tack gode tid för att jag faktiskt är frisk!

Det är både roande och oroande hur de utan problem kan motsäga sig själva gång på gång. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte är sjuk så jag är tvungen att förlita mig på dessa blinda (d v s omedvetna) kvacksalvare. Stackars alla andra. Och de sjuka som ofta inte ens har ork att söka alternativ information och åsikter.

Det var inte jag...

Jag tror det till stor del handlar om att man faktiskt inte vill ta ansvar för vad man egentligen gör - man följer faktiskt läroboken till fullo! Då kan man faktiskt slå ut med armarna och erkänna sin oskuld...
Problemet kommer när kartan och terrängen inte stämmer överens... Vad göra? De flesta fortsätter att blunda och låter kartan guida dem, andra öppnar ögonen, kanske t o m öppnar munnen - men då stiger helt andra krafter fram och ser till att man håller tyst! Jag har hört ryktesvägen vad som händer med dietister som vågar ifrågasätta regimens läror... Vem kan klandra att man då vänder bort ansiktet och urskuldrar sig att man minsann följde "vetenskap, praxis och beprövad vetenskap".


//Zac

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Uppror i etablerade led!

Nu knävlar så händer det saker - SvD skriver idag: De första bevisen för att konsumtion av snabba kol-hydrater ökar risken för att få hjärtsjukdomar sätter ny fart på kritiken mot våra näringsrekommendationer. Ledande expert kräver en radikal omläggning och menar att budskapet om att äta mindre fett kan ha bidragit till fetmaepidemin. (Källa.)
Den "ledande experten" är Frank Hu, som man har stött på i massa sammanhang, riktigt respekterad forskare. Och det är inga dåliga bomber han slänger på det nuvarande paradigmet/etablissemanget:
... de så väl etablerade råden att minska det totala fettet är ett överförenklat budskap som saknar vetenskapligt belägg
... fördelarna med fettminskning gäller mättat fett, det vill säga fett från djurriket, och härdade transfetter, medan växtfetter kan ha god effekt
... nackdelen med antifettpropagandan är att den stimulerar till ökad konsumtion av snabba kolhydrater
... ökar den glykemiska belastningen, det vill säga höjer blodsocker…

Plötsligt händer det!

.. ja, undertecknad kommer rekommendera och nicka medkännande med en ledarartikel från Aftonbladet av, ingen mindre än, Anders Lindberg.
Men under personkonflikter och anklagelser kors och tvärs i Vänster­partiet finns en genuin värdekonflikt där religiösa traditioner och jämställdhet ibland hamnar på kollisionskurs.Och hedersproblematik är inget teoretiskt problem. Ungdomsstyrelsen uppskattade 2009 att ungefär 70 000 ungdomar, främst flickor mellan 16 och 25 år, begränsas i exempelvis val av partner.I dag är det möjligen ännu fler.Amineh Kakabaveh har nog en poäng i att den svenska vänstern i bred ­mening inte till fullo tagit till sig vidden av detta. Mordet på Fadime var en väckarklocka och mycket har hänt sedan 2002.Men tyvärr inte tillräckligt. Vänstern har ett rejält internt arbete att göra. Att kombinera synen på människor som fria varelser med egen vilja och kulturella strömningar som går på tvärs är inte enkelt.

Och ändamålsglidningen är ett faktum...

Vad skönt att lagarna mot terrorism och grov brottslighet nu äntligen börjat användas!
Vad tryggt vi medborgare har fått det.
Och vad fel Piratpartiet och många andra fick!

Tryggt!