8 mars 2007

Magoperationer

Jag känner mig fortfarande personligen illa till mods när jag konfronteras med någon som är opererad, eller som ska till att opereras. Jag vet inte varför - kanske är det för att man innerst inne känner stor sorg över att en medmänniska faktiskt i så stor utsträckning har tappat hoppet att en omfattande operation är den enda utvägen; att man inte klarar av att hantera sin övervikt själv...
Fast vänder man på myntet så är det trots alltid hoppingivande att det faktiskt finns ytterligare en utväg efter det att alla andra alternativ är uttömda.

Hur ser jag på magoperationer?

Frågan är lite vad en magsäcksoperation i sig självt egentligen löser - den tvingar bara patienten i att ta tag i sin diet - inget annat. Man skulle kanske lite elakt och utmanande kunna säga att operationens roll är tvingande och att den helt enkelt tar viljestyrkans plats. Jag antar att en liten minoritet av feta dras med rena medicinska problem som inte går att lösa med annat än operation, men det är sannolikt inte vidare vanligt och för dessa individer så är en operation oundviklig - men de övriga? Handlar det inte trots allt om bristande kraft/ork för att ta tag i grunden till problemen? Operationen är den hjälp man behöver för att få vågen att väga över...
Operationen fångar enbart upp de som fallit igenom nätet som är spunnet av dieter och behandlingar. Visst skulle jag också vilja se att åtminstone några maskor består av hormonstyrda dieter, men då de flesta likväl påstår sig ha provat det så är det kanske helt redundant?

Bakomliggande orsaker?

Men jag har dessvärre fortfarande svårt att se att de bakomliggande orsakerna skulle försvinna. Jag tror personligen att fetman är ett resultat av mindre motion, psykisk ohälsa och framför allt - felaktig kost! Därför tror jag att om man arbetar baklänges och ändrar den felaktiga kosten så kommer automatiskt - bättre hälsa, man uppmärksammar sin kropp, man vill ju se ännu bättre ut ty självkänslan och självförtroendet har ökat, och slutligen mår man psykiskt bättre. Tripp-trapp-trull! Så enkelt är det givetvis aldrig, men jag tror att det är den rätta vägen att gå - för det stora flertalet, men inte för alla individer givetvis.
Och handen på hjärtat - om inte det är kosten det är fel på, så måste det vara psykologiska orsaker - jag har bara så förbålt svårt att förstå varför en operation allena skulle hjälpa för någotdera? Speciellt inte sedan många opererade stolt pekar på att man minsann kan äta hur "normalt" som helst - varför gick inte det innan? Jag har en vän som är opererad som helt frankt sade att
"operationen handlar om individer som inte orkar ta tag i sin egen operation, inte att det handlar om att bantningsmetoderna inte fungerade utan att många inte orkade med dem".
Jag hade ingen anledning att tvivla då, och jag har fortfarande inte någon anledning att tvivla - även om jag förstår att det givetvis inte handlar om alla opererade.

Antabus?

Magoperationer påminner mer och mer om antabus. Iofs känns det ohederligt att jämföra magopererade med alkoholister, men det är mest den tvingande funktionen som är poängen. Med detta i bakhuvudet så kanske blir det lättare att förstå vad jag menar när jag säger att de egentliga bakomliggande orsakerna till viktuppgången finns kvar.
Funktion Magoperation Antabus

Tvingande funktion

X
X

Sista utvägen

X
X

Ingen ork/motivation kvar

X
X

Rädda livet

X
X

Hårda krav/väntetid

X
X

Reversibel funktion

X
X?

De bakomliggande problemen kvarstår

X
X
Sätts in p g a ett missbruk
X
X
Vad gäller antabus så kan inte patienten ens äta en chokladpralin som innehåller ens spår av alkohol, det är givetvis helt annorlunda med en magoperation. Antabus är enkom emot alkohol av alla sorter, men tabletter och andra berusningsmedel slipper tyvärr igenom. Där är väl likheterna störst med GB där patienten kan fortsätta "missbruka" mat, d v s felaktig mat, ex hallonbåtar som är så i ropet just nu.

Kraftig pr för magoperationer

Och mitt i kontroversen med magoperationer så är det många inflytelserika i media som säljer in konceptet med magoperationer som den enda patentlösningen mot fetman. Övervikten är i fokus för medias idag och gång på gång framförs att operation är den enda hållbara lösningen.
Faktum är att ju mer accepterat och vanligt detta ingrepp blir, desto naturligare kommer det bli för människor med fetma att enbart fokusera på operation. Dessvärre är jag helt övertygad om denna mekanism, och anser därför att strategier måste tas fram för att få patienterna att testa de dieter/behandlingar som ger bäst effekt innan patienten tappar tron och ser en operation som enda lösning. I detta läge så är patienten inte mottaglig för ytterligare dieter/behandlingar, hoppet är s a s borta.

Är det så verkligen ett så stort steg?

Jag var som kanske bekant själv ett gränsfall för operation även om det aldrig ens för ett ögonblick var ett alternativ för mig - men med dagens utveckling med regelbunden propaganda som normaliserar operationen som alternativ så vete sjutton hur det hade sett ut framledes.
Jag föreställer mig själv ett par år framåt i tiden (utan LC) -
  • med ännu ett par extra hål i bältet
  • med än mer slitna knän
  • med stadigt försämrade provresultat hos läkaren
  • med diabetes
  • med lika lätt att ordna en magoperation som att beställa tid hos frissan...
Vem vet vilket val man hade gjort? Och än viktigare - vem hade kunnat klandra mig?
Jag tror att det skulle vara en mycket, mycket olycklig utveckling i alla fall - den som lever får se. Det är en utveckling som i alla fall i skrivande stund rullar på som sjutton, med mer eller mindre daglig pr för magoperationer i media.

Eget ansvar

Kanske lösningen ligger delvis i att man inför en policy att man måste ha löst sitt matmissbruk - annars bör risken för återfall vara mycket stor.
Det är en stor och svår fråga om att patienten måste ta ansvar för sin egen hälsa. Hur gör man exempelvis vid lungcancer? Opereras patienter som fortfarande röker? Det är inte lätt att sätta pekpinnen i ansiktet på en människa och säga att "vi tänker minsann inte operera för utsikten - när du inte tar ansvar och slutar med orsaken till sjukdomen - är mycket dålig, för att inte säga obefintlig".
Stora, mycket svåra frågor alltså...
Jag tycker att det faller ett stort ansvar på de som faktiskt opererat sig att gång på gång trycka på att en operation inte på något sätt är lösningen som löser allt åt dig. Stora delar av de förhatliga dietreglerna tvingas man att leva vidare med. De eventuellt bakomliggande problemen förblir bakomliggande, jag kan tänka mig i vissa fall att de t o m förvärras eftersom magoperationen tycks göra att en del individer i ännu mindre grad tar tag i de problem som egentligen lade grunden till fetman... Det tycks frossas som aldrig förr, bara i mindre mängder.

Varaktig lösning?

Tyvärr så verkar en magoperation lämna individerna med en kvarvarande förhållandevis kraftig övervikt. De siffror som finns ger vid handen att BMI-medel 10 år efter operationen ligger på 32-36 på patienterna... Iofs en kraftig nedgång då de innan operationen låg runt 42, men det är fortfarande så pass högt att många har kvar ganska stora risker för slitage och andra fysiska risker för hälsa och väl och ve. Fast de är betydligt mindre än innan, det måste man ha klart för sig - och det är med handen på hjärtat det enda relativt säkra sättet i dagsläget för att minska just dessa risker.
Man bör dock se med oro på siffrorna eftersom vikten tydligt ökar efter bottennoteringen efter ett par år. Frågan är kanske inte om utan när man en dag väger lika mycket som innan operationen, men med ett operationsärr på magen.
Det är inte bara nattsvart - utan operation så hade patienterna med all säkerhet fått en betydligt sämre livskvalité och kanske t o m dött i någon fetma-relaterad sjukdom. Man skall absolut inte heller underskatta det hopp som magoperationen ger till desillusionerade människor med svår fetma.
Oavsett inställning till operationer och dieter så verkar hållbar nedgång till normalvikt via operationer vara mer eller mindre sällsynt, vilket gör att jag än en gång måste peka på vikten att förebygga eller i alla fall fånga upp dessa individer på ett tidigt stadium.
Jag har en hypotes om att den bakomliggande orsaken är kvar, för inte sjutton beror den på en för stor magsäck:
Orsaken i sig själv blir inte bortskuren, i allra bästa fall blir den kanske kringskuren...

Hur sjutton ska vi göra?

Magoperationer på barn

Hur når man de framtida patienterna innan de tappar hoppet? Speciellt gäller detta barnen - att känna sig obekväm i en kropp som inte ens är färdigvuxen...
Vad ska det ställas för krav på dem?

När det gäller barn så blir det speciellt - varför har barnen blivit så feta? Borde det kanske i dessa fall inte behövas specialinsatser då det uppenbart ofta är frågan om familjens mathållning som är sjuklig/felaktig?

Jag är iofs tveksamt till att övervikten generellt fortsätter i en familj, det torde tyda på att mathållningen, eller rättare sagt inställningen till mat inte är helt normal. Att operera ett barn i en sådan familj, som är fortsatt oerhört influerad av mathållningen hemma och där magoperationer är helt "normala" är trots allt mycket tvivelaktigt tycker jag.
Jag vet inte hur det är med interna organ, men skelettet anses väl inte färdigvuxet förrän i 20-årsåldern? Om det är samma sak med de interna organen vill jag definitivt sätta ett stort frågetecken för dessa operationer.
Det är verkligen ett känsligt område detta - jag känner riktigt vilket gungfly detta är - det gungar nästan vid varje steg jag tar. Givetvis kan man inte sätta sig till doms över någon som fått en operation, men det är verkligen frågor som måste ställas - och besvaras.
Jag har alltid haft svårt att motivera min LC, med tanke på avsaknaden av vetenskapligt kontrollerade långtidsstudier, det borde vara exakt samma sak här - fast då handlar det om barn som kanske inte kan se alla konsekvenser som en operation ger...
Fast jag förutsätter att alla, alla, alla andra möjligheter är uttömda först, och först då skall en operation för första gången komma på fråga. Alternativet är ju
fortsatt utanförskap och vantrivsel i sin egen kropp för en tonåring som skall ha samma kropp under resten av sitt liv.

Svårt...

Sammanfattning i punkter

  • Vare sig jag - eller någon annan för den delen - kan på allvar kritisera den personliga process som föregått en operation.
  • Jag anser att avsikten måste vara att så långt det är möjligt ha prövat energibalanserad-/ hormonell-/och medicinsk diet samt kognitiv terapi innan beslut om operation.
  • Är däremot patienten fullständigt inställd på operationen som enda lösningen, så är det faktiskt bara slöseri med tid och ännu större risk med patientens hälsa att avvakta ytterligare. Det är sannolikt omöjligt att få någon som ställt in sig på operation att få resultat med någon annan diet/behandling.
  • Ju mer accepterat och vanligt detta ingrepp blir, desto naturligare kommer det bli för människor med fetma att dessvärre ganska snabbt enbart fokusera på operation.
  • Är det samma psykologiska process som gör att många magopererade tycks ha samma profil - lättstötta och med kort stubin - att de faktiskt skäms över att ha varit tvungna att lämna över rodret till en kirurg - att de inte klarat av att ta ansvar över sitt liv själva?

Irritation hos magopererade

Nu är det nog ingen som opponerar mot någon av punkterna ovan, förutom den sista då. Den är inte vetenskapligt, eller ens logiskt utarbetad alls. Den är bara ett resultat av en tids internetstudier där jag fått en del kritik som varit oförtjänt i mitt tycke. Det har varit taggarna ut direkt, trots att jag egentligen enbart varit intresserad av att förstå och lära mig något på kuppen.
Det finns också motpoler till de aggressiva magopererade också, som med mer personliga erfarenheter och kunskaper av viktoperationer ser till att fördjupa och bredda frågeställningarna och diskussionerna. Vill speciellt tacka de magopererade som med sina ödmjuka och insiktsfulla inlägg på WiktSnack(s) också har gjort trådarna betydligt intressantare med sin medverkan och gjort att jag säkert kan hundrafalt mer om maoperationer nu, än innan dessa trådar - en erfarenhet som jag säkert delar med flertalet läsare.
Det finns säkert mängder av aspekter när det gäller viktoperationer där jag inte delar åsikter med majoriteten av de magopererade - och? Det enda viktiga är att de som är värda respekt också visas den! Men om det ska visas respekt genom att inte ens ställa frågor och peta i problem så är man väldigt fel ute.

Vad kritiseras?

Man måste lära sig skilja på kritik av:
  1. de opererade
  2. operationen i sig själv
  3. det som händer innan operationen ens kommer på fråga.
Det jag kan säga säkert är att jag alltid försökt hålla mig till (2) o (3), medan många opererade bedömer allt som (1) - kritik av er som opererade. Trist, förutsägbart, men i vissa fall är det förståeligt, ex när det i debatter börjar pratas om likheter mellan operation och lobotomi så tycker jag definitivt att en anständighetens gräns är överskriden.

Viskande debatt

Alltihop kan faktiskt reduceras ner till en enda frågeställning:

Är en diskussion pro/contra magoperationer samma sak som att förnärma de som genomgått en?


Jag tycker då absolut inte det! Om det nu ändå alltid uppfattas så är i så fall ett tecken på att magopererade faktiskt är oerhört fragila människor, och det problemet - för i så fall är det ett problem - ligger då lösningen definitivt inte i att minska näringsupptaget i magsäcken...
Att tvärtom veta att många i omgivningen inte vågar prata rent ut om operationen då allt tolkas negativt och kränkande måste vara en fruktansvärd situation - jag tänker då inte bidra till att öka tassandet. Jag har hela tiden försökt att diskutera på ett resonligt sätt, visst har vissa formuleringar säkert blivit hårdare än vad jag menat och vissa inlägg sannolikt blivit helt fel, men de som följt majoriteten av mina inlägg i diskussioner med magopererade kan inte på allvar påstå att jag någonsin med mening har förnedrat magopererade!
Jag är jätteglad för alla de som genom en magoperation funnit ett bättre liv! Alla framgångssagor är goda - oavsett metod. Men att jag skulle ta ifrån dem detta enbart genom att kasta fram en del frågeställningar - då vilar lyckan på oerhört bräcklig grund må jag säga!



//Zac

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Spam, rasistiska och liknande kommentarer tas omedelbart bort. Ovidkommande, reklaminriktade och förvirrade kommentarer kan också tas bort utan misskund.
Inlägg äldre än en månad modereras, så ha tålamod för publiceringen.
Kontakta mig om du tycker dig ha blivit felbehandlad eller om du vill anmäla någon opassande kommentar.
Och du, snälla, håll dig till ämnet.
Alla kommentatorer står för sina egna åsikter.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...