De osynliga kvinnorna...

De senaste åren har jag ungefär skrivit det här:

Hurra för internationella kvinnodagen - en viktig dag för förtryckta kvinnor runt om i världen. Låt oss skänka en tanke och ta mod att fortsatt arbeta för dem som är offer för medeltida, patriarkala förtryck. 

Jag står givetvis för detta än idag, men det är en bitter eftersmak i detta numera. 

Denna typ av förtryck har också funnits under lång tid på vår egen bakgård och är i ökande. Rapporterna har duggat tätt om hur ett patriarkalt och medeltida styre vuxit fram i utanförskapet i miljonprogrammens separata värld. 

ATTACK! 

Något chockartat så har vi också sett hur detta omedelbart besvarats genom en reflex att angripa budbärarna hätskt och ursinnigt. Men än värre är att även efter att sinnena borde ha lugnat ner sig en smula så fortsatte angreppen och smutskastningen med fortsatt frenesi. 

Jag förstår inte vad vänstern och feminister har emot ett oerhört och direkt förtryck - är det för att att det är osynliggjort? Struntar man i dessa kvinnors utsatthet för att man är rädd för att gynna SD? Är det för att det är svårt att nå ut, ända in i utanförskapets förorter där inte ens polis och annan blåljuspersonal vågar sig?

Vänstern och feministerna väljer alltså hellre att INTE eventuellt teoretiskt gynna SD än att kämpa för unga invandrarkvinnors rättigheter och vardag.
Den bittra eftersmaken förstärks av att när man surfar runt på nyhetssidorna denna internationella kvinnodag så.. ja, inte ser jag något om detta.

Osynliggjord var ordet...