11 mars 2007

Den fettfria, onda tiden...

Det fanns en tid då man undvek fett allt vad man orkade... Och det fett man inmundigade var till största delen margariner - ivrigt påhejade av SLV. Kommer ni ihåg detta:
  • Man körde kallt vatten på pastan för den inte skulle klibba
  • Man blandade varm lättmjölk i moset för att få "fluff"
  • Mjöl till förbannelse i såserna
  • Teflon, teflon, teflon - de äckliga stekta äggen
  • Torrt grillad fläskotlett - bara med torra kryddor
  • Smulig, plastmakande 5% s k "ost"
  • Popcorn utan smör - saltet fäster inte heller...
och sist, men inte minst:
  • Allt smakade mindre!

10 mars 2007

SLV

Vad gör att SLV, med nuvarande krav med mängder av EU-subventionerade spannmålsrekommendationer, ska sortera under Jordbruksdepartementet?

Borde inte SLV ligga mer passande under Socialdepartementet? Ty där ligger ju andra viktiga hälsofrågor - ekonomisk trygghet, sociala tjänster, hälso- och sjukvård, främjande av hälsa samt barns och funktionshindrades rättigheter.

Regeringen skriver själv om SLV att:
Livsmedelsverket (SLV) är tillsynsmyndighet för frågor som gäller livsmedel inklusive dricksvatten. SLV verkar i konsumenternas intresse för säkra livsmedel av god kvalitet, redlighet i livsmedelshanteringen och goda matvanor.
Men det är kanske bara jag som tycker att folkhälsan borde ligga mer prioriterad än producentintressen? Jag ser inte ens en antydan till att tillgodose producenternas intressen?

Den danska motsvarigheten ligger under hälsomyndigheterna. Det är i alla fall anledningen som jag förstår till att danska livsmedelsverket har varit så offensiva i direkta hälsofrågor som transfetter etc - vad vårt SLV gjorde med just den frågan i flera år är tyvärr bara generande!

Så fokus på producenterna eller folkhälsan?

För mig är valet givet - genom att sätta fokus på folkhälsan så sätter man också press på producenterna. Eller press och press - man kanske t o m "hjälper dem" att förstå vad konsumenterna egentligen vill ha.

Krav!

Låt LRF skydda sina intressen genom andra organisationer.

9 mars 2007

Dietister...

Iofs kan jag inte påstå att jag är förvånad över att dietisterna far ut och aktivt angriper allt och alla som inkräktar på deras, numera lagenligt inhägnande domän. Jag tror inte att läkare hade reagerat annorlunda om dietister plötsligt hade gett allmänmedicinska råd.
Givetvis är jag inte dummare än att jag inser att det finns massor av vettiga dietister som sliter i sitt anletes svett för att göra tillvaron bättre för andra. Och visst kan min övergripande fördom om, och över, dietister givetvis bero på att media selektivt väljer ut dem som bara rapar SLV:s kostråd likt papegojor med svagt minne. Men det är fortfarande så att de borde ha ögon att se med, de borde reagera hårdare på det de ser helt enkelt - vad gör kostråden med människor? Och att kostråden är så allmängiltiga att de skulle omfatta alla människor nästan oavsett sjukdom/historia är ju bara såååååååå blåögt och på ren svenska - idioti! SLV tvår sina händer och påpekar numera försynt att råden bara är till för friska människor, men då nästan all (eller är det all) annan kostrådgivning, må vara hjärt-/kärlsjuka, sockersjuka eller feta, får alltid samma kostråd - grundade och helt oförställda utifrån SLV:s. Varför?
Om det till slut framkommer att kostråden är sjukdomsframkallande för t ex diabetiker (vilket det ju är - 55-60E% kh) så vad ska de säga då?
"Jag lydde bara rekommendationerna..."
Jag tycker faktiskt inte att det håller! Här träffar dietisterna faktiskt sina patienter öga mot öga varje dag! Hur många blir egentligen bättre genom att öka sina insulindoser och hålla igen på fett och formligen explodera vad gäller kolhydraterna? Dietisterna har väl för sjutton ögon att se med?! Eller måste ex diabetes (sockersjuka) innebära en ständigt försämrad tillvaro, med oundvikliga effekter som amputationer och försämrad syn, njurar etc?
Men nu går jag de förmodade händelserna i förväg...

Tänker de själva alls?

Något som verkligen utmärker de dietister som förekommer i diskussioner eller i media är deras framträdande förmåga att totalt ignorera allt som inte är direkt uttryckt i officiella kostråd.
Bokstavstroende dietist borde kanske yrket snarast heta - eller det redan kanske är implicit med yrkesnamnet 'dietist'?
Det som irriterar mig är inte den överlägsna tonen, eller ens den snorkiga attityden, utan det är främst att dietisterna inte lyckats dra en enda slutsats själva utan måste hänvisa till än den ena myndigheten och än den andra.
"Jag har rätt för jag tycker preciiiiiis likadant som myndigheten XXX" etc
Dietisterna, som i alla fall önskar försöka stå på egna ben, tycks var oerhört fega med att ens bemöda sig att dra egna slutsatser av något som inte står i NNR eller som är publicerat av (och godkänt) SLV.
Någon liknande marionettsyssla har då aldrig jag träffat på tidigare.
Pinsamt!
Görs det någon typ av efterforskning alls förutom i nämnda böcker av dietister? Jag dristar mig att dra slutsatsen, baserat på i runda tal två års iakttagande av dietister i media, att några sådana efterforskningar över huvud taget aldrig gjorts av en dietist! Däremot är nog deras exemplar av NNR och publikationer från SLV fruktansvärt tummande och slitna.
Pinsamt!
Kanske är det inte dietisternas fel, kanske är det kursansvariga som tycker att det är smidigt och behändigt med studenter som inte ställer några frågor? Och således har lyckats rensa bort alla studenter som överhuvudtaget tar någon typ av initiativ och ifrågasättande ställning alls? Det är i alla fall en god hypotes må jag säga.
Usch vad irriterad jag blir på dietisternas syn på vetenskap och praxis, beprövad erfarenhet... De sockersjuka har ju alltid blivit sämre under behandlingen...
Är det den praxisen, är det den beprövade erfarenheten de vill ska spela roll i fortsatt behandling?
Att ifrågasätta är vetenskapens essens och där har dietisterna ljusår innan de ens borde vara påtänkta för kvalspel till den vetenskapliga Premier leage.

Diabetiker (=sockersjuka) och kolhydrater...

Mest intressant blir att se motiveringen till varför de ska äta så mycket kolhydrater! I förra seklets början så behandlades diabetiker med LC-kost... Man tappade något på vägen... Eller som en dietist uttryckte det: "det är inget självändamål med att minska på insulinmängden" - ungefärligt citat. Ursäkta! Då har man inte riktigt koll på de ting som man kanske borde ha...
GI togs fram från början enbart för diabetiker, så varför det inte rekommenderas mer idag är för mig en gåta. Speciellt med så fruktansvärt dåligt facit som ändå vården har för diabetikervården... Faktumet att diabetesråden är helt och hållet baserade på studier på friska människor är ju rent av löjeväckande om man inte blev så fruktansvärt förbannad samtidigt!
Vad är det mer för område där man har ett felaktigt underlag till sina slutsatser - evidensbaserat och vetenskapligt utforskat? Hjärtsjuka, cancer, psykologi eller något annat? Man blir onekligen rädd!

Kanske fel, fel, fel

Om pendeln slår över så är detta kanske en av de värsta felbehandlingarna i modern tid! Aldrig har västerlandet med sin avancerade medicin och utvecklade vetenskap kommit så fruktansvärt fel i sina slutsatser - och detta har i så fall resulterat i mänskliga tragedier och onödigt lidande i kubik! Ur min övertygelses utgångspunkt så är det helt förklarligt att man nu står på gränsen mot ett paradigmskifte, den etablerade "sanningen" slåss med näbbar och klor mot en växande misstro. Kanske kommer t o m tonläget öka ytterligare!
Intressanta tider minsann.

Självsanering och censur

Jag har delvis förståelse för att man som sjukvårdspersonal försöker hålla en enad front utåt, och även att man givetvis förordar den kost som SLV rekommenderar. Problemet tror jag ligger i att det är alldeles för mycket självrättning och självcensur i ledet...
Men hur ställer man sig när man faktiskt vet att råden inte hjälper och i vissa fall t o m förvärrar tillståndet hos patienten? En del tittar väl ner i golvet för att slippa möta blicken på patienten som man faktiskt medvetet felordinerar, om man nu kan använda ordet ordinerar på en kost. Andra förlorar kampen med sitt samvete, som t ex Dr. Annika Dahlqvist som faktiskt tog konsekvensen av sin övertygelse och avslutade sin anställning.

Om man inte intresserar sig för remarkabla förbättringar professionellt, så borde man åtminstone göra det ur ett rent mänskligt perspektiv!

Jag har dock förståelse för regelverk och för att man inte ska kunna ge kvacksalveråd till människor som står i en beroendeställning gentemot läkaren/vårdpersonalen. Men vad sjutton händer då man faktiskt gentemot bättre vetande inser att råden man måste följa är felaktiga?
Sedan spelar det faktiskt ingen större roll varför råden är felaktiga, om det beror på inkompetens, tunnelseende, inpissade akademiska revir eller ren och skär korruption...
Men det är ett jätteproblem - det verkar nästan finnas någon outtalad regel som säger att de som överhuvudtaget medger de motsatta kostråden (LC), gör det först om patienten redan är övertygad... Synd för det finns många, många som skulle få betydligt bättre livskvalité av något så banalt som en kostomläggning...
Det där gör mig förbannad! Hur många goda fall stöter en diabetessköterska på under ett arbetsår? Fall där patienten faktiskt bättrar sig och minskar på insulinet? Jag tror att det sannolikt går att räkna på ena handens långfinger! I alla fall om vi pratar om diagnostiserade över tid.

Människans eftergivenhet mot auktoriteter/ledare är något som både ligger oss i fatet och samtidigt är en oerhörd styrka hos oss som ras.

Jag tycker mig normalt vara ganska långt ifrån den hårda, lite ensidiga retoriken man ibland kan höra, men visst är det ibland svårt att tolka händelser som annat än att viss sjukvårdpersonal inte är nöjda förrän man bara blir sjukare och sjukare - och därmed mer och mer i beroendeställning till dem. Det blir lite som "Florence Nightingale-syndromet" - älskar de sina patienter så att de antagligen bara vill ha fler!?

Tack gode tid för att jag faktiskt är frisk!

Det är både roande och oroande hur de utan problem kan motsäga sig själva gång på gång. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte är sjuk så jag är tvungen att förlita mig på dessa blinda (d v s omedvetna) kvacksalvare. Stackars alla andra. Och de sjuka som ofta inte ens har ork att söka alternativ information och åsikter.

Det var inte jag...

Jag tror det till stor del handlar om att man faktiskt inte vill ta ansvar för vad man egentligen gör - man följer faktiskt läroboken till fullo! Då kan man faktiskt slå ut med armarna och erkänna sin oskuld...
Problemet kommer när kartan och terrängen inte stämmer överens... Vad göra? De flesta fortsätter att blunda och låter kartan guida dem, andra öppnar ögonen, kanske t o m öppnar munnen - men då stiger helt andra krafter fram och ser till att man håller tyst! Jag har hört ryktesvägen vad som händer med dietister som vågar ifrågasätta regimens läror... Vem kan klandra att man då vänder bort ansiktet och urskuldrar sig att man minsann följde "vetenskap, praxis och beprövad vetenskap".


//Zac

8 mars 2007

Magoperationer

Jag känner mig fortfarande personligen illa till mods när jag konfronteras med någon som är opererad, eller som ska till att opereras. Jag vet inte varför - kanske är det för att man innerst inne känner stor sorg över att en medmänniska faktiskt i så stor utsträckning har tappat hoppet att en omfattande operation är den enda utvägen; att man inte klarar av att hantera sin övervikt själv...
Fast vänder man på myntet så är det trots alltid hoppingivande att det faktiskt finns ytterligare en utväg efter det att alla andra alternativ är uttömda.

Hur ser jag på magoperationer?

Frågan är lite vad en magsäcksoperation i sig självt egentligen löser - den tvingar bara patienten i att ta tag i sin diet - inget annat. Man skulle kanske lite elakt och utmanande kunna säga att operationens roll är tvingande och att den helt enkelt tar viljestyrkans plats. Jag antar att en liten minoritet av feta dras med rena medicinska problem som inte går att lösa med annat än operation, men det är sannolikt inte vidare vanligt och för dessa individer så är en operation oundviklig - men de övriga? Handlar det inte trots allt om bristande kraft/ork för att ta tag i grunden till problemen? Operationen är den hjälp man behöver för att få vågen att väga över...
Operationen fångar enbart upp de som fallit igenom nätet som är spunnet av dieter och behandlingar. Visst skulle jag också vilja se att åtminstone några maskor består av hormonstyrda dieter, men då de flesta likväl påstår sig ha provat det så är det kanske helt redundant?

Bakomliggande orsaker?

Men jag har dessvärre fortfarande svårt att se att de bakomliggande orsakerna skulle försvinna. Jag tror personligen att fetman är ett resultat av mindre motion, psykisk ohälsa och framför allt - felaktig kost! Därför tror jag att om man arbetar baklänges och ändrar den felaktiga kosten så kommer automatiskt - bättre hälsa, man uppmärksammar sin kropp, man vill ju se ännu bättre ut ty självkänslan och självförtroendet har ökat, och slutligen mår man psykiskt bättre. Tripp-trapp-trull! Så enkelt är det givetvis aldrig, men jag tror att det är den rätta vägen att gå - för det stora flertalet, men inte för alla individer givetvis.
Och handen på hjärtat - om inte det är kosten det är fel på, så måste det vara psykologiska orsaker - jag har bara så förbålt svårt att förstå varför en operation allena skulle hjälpa för någotdera? Speciellt inte sedan många opererade stolt pekar på att man minsann kan äta hur "normalt" som helst - varför gick inte det innan? Jag har en vän som är opererad som helt frankt sade att
"operationen handlar om individer som inte orkar ta tag i sin egen operation, inte att det handlar om att bantningsmetoderna inte fungerade utan att många inte orkade med dem".
Jag hade ingen anledning att tvivla då, och jag har fortfarande inte någon anledning att tvivla - även om jag förstår att det givetvis inte handlar om alla opererade.

Antabus?

Magoperationer påminner mer och mer om antabus. Iofs känns det ohederligt att jämföra magopererade med alkoholister, men det är mest den tvingande funktionen som är poängen. Med detta i bakhuvudet så kanske blir det lättare att förstå vad jag menar när jag säger att de egentliga bakomliggande orsakerna till viktuppgången finns kvar.
Funktion Magoperation Antabus

Tvingande funktion

X
X

Sista utvägen

X
X

Ingen ork/motivation kvar

X
X

Rädda livet

X
X

Hårda krav/väntetid

X
X

Reversibel funktion

X
X?

De bakomliggande problemen kvarstår

X
X
Sätts in p g a ett missbruk
X
X
Vad gäller antabus så kan inte patienten ens äta en chokladpralin som innehåller ens spår av alkohol, det är givetvis helt annorlunda med en magoperation. Antabus är enkom emot alkohol av alla sorter, men tabletter och andra berusningsmedel slipper tyvärr igenom. Där är väl likheterna störst med GB där patienten kan fortsätta "missbruka" mat, d v s felaktig mat, ex hallonbåtar som är så i ropet just nu.

Kraftig pr för magoperationer

Och mitt i kontroversen med magoperationer så är det många inflytelserika i media som säljer in konceptet med magoperationer som den enda patentlösningen mot fetman. Övervikten är i fokus för medias idag och gång på gång framförs att operation är den enda hållbara lösningen.
Faktum är att ju mer accepterat och vanligt detta ingrepp blir, desto naturligare kommer det bli för människor med fetma att enbart fokusera på operation. Dessvärre är jag helt övertygad om denna mekanism, och anser därför att strategier måste tas fram för att få patienterna att testa de dieter/behandlingar som ger bäst effekt innan patienten tappar tron och ser en operation som enda lösning. I detta läge så är patienten inte mottaglig för ytterligare dieter/behandlingar, hoppet är s a s borta.

Är det så verkligen ett så stort steg?

Jag var som kanske bekant själv ett gränsfall för operation även om det aldrig ens för ett ögonblick var ett alternativ för mig - men med dagens utveckling med regelbunden propaganda som normaliserar operationen som alternativ så vete sjutton hur det hade sett ut framledes.
Jag föreställer mig själv ett par år framåt i tiden (utan LC) -
  • med ännu ett par extra hål i bältet
  • med än mer slitna knän
  • med stadigt försämrade provresultat hos läkaren
  • med diabetes
  • med lika lätt att ordna en magoperation som att beställa tid hos frissan...
Vem vet vilket val man hade gjort? Och än viktigare - vem hade kunnat klandra mig?
Jag tror att det skulle vara en mycket, mycket olycklig utveckling i alla fall - den som lever får se. Det är en utveckling som i alla fall i skrivande stund rullar på som sjutton, med mer eller mindre daglig pr för magoperationer i media.

Eget ansvar

Kanske lösningen ligger delvis i att man inför en policy att man måste ha löst sitt matmissbruk - annars bör risken för återfall vara mycket stor.
Det är en stor och svår fråga om att patienten måste ta ansvar för sin egen hälsa. Hur gör man exempelvis vid lungcancer? Opereras patienter som fortfarande röker? Det är inte lätt att sätta pekpinnen i ansiktet på en människa och säga att "vi tänker minsann inte operera för utsikten - när du inte tar ansvar och slutar med orsaken till sjukdomen - är mycket dålig, för att inte säga obefintlig".
Stora, mycket svåra frågor alltså...
Jag tycker att det faller ett stort ansvar på de som faktiskt opererat sig att gång på gång trycka på att en operation inte på något sätt är lösningen som löser allt åt dig. Stora delar av de förhatliga dietreglerna tvingas man att leva vidare med. De eventuellt bakomliggande problemen förblir bakomliggande, jag kan tänka mig i vissa fall att de t o m förvärras eftersom magoperationen tycks göra att en del individer i ännu mindre grad tar tag i de problem som egentligen lade grunden till fetman... Det tycks frossas som aldrig förr, bara i mindre mängder.

Varaktig lösning?

Tyvärr så verkar en magoperation lämna individerna med en kvarvarande förhållandevis kraftig övervikt. De siffror som finns ger vid handen att BMI-medel 10 år efter operationen ligger på 32-36 på patienterna... Iofs en kraftig nedgång då de innan operationen låg runt 42, men det är fortfarande så pass högt att många har kvar ganska stora risker för slitage och andra fysiska risker för hälsa och väl och ve. Fast de är betydligt mindre än innan, det måste man ha klart för sig - och det är med handen på hjärtat det enda relativt säkra sättet i dagsläget för att minska just dessa risker.
Man bör dock se med oro på siffrorna eftersom vikten tydligt ökar efter bottennoteringen efter ett par år. Frågan är kanske inte om utan när man en dag väger lika mycket som innan operationen, men med ett operationsärr på magen.
Det är inte bara nattsvart - utan operation så hade patienterna med all säkerhet fått en betydligt sämre livskvalité och kanske t o m dött i någon fetma-relaterad sjukdom. Man skall absolut inte heller underskatta det hopp som magoperationen ger till desillusionerade människor med svår fetma.
Oavsett inställning till operationer och dieter så verkar hållbar nedgång till normalvikt via operationer vara mer eller mindre sällsynt, vilket gör att jag än en gång måste peka på vikten att förebygga eller i alla fall fånga upp dessa individer på ett tidigt stadium.
Jag har en hypotes om att den bakomliggande orsaken är kvar, för inte sjutton beror den på en för stor magsäck:
Orsaken i sig själv blir inte bortskuren, i allra bästa fall blir den kanske kringskuren...

Hur sjutton ska vi göra?

Magoperationer på barn

Hur når man de framtida patienterna innan de tappar hoppet? Speciellt gäller detta barnen - att känna sig obekväm i en kropp som inte ens är färdigvuxen...
Vad ska det ställas för krav på dem?

När det gäller barn så blir det speciellt - varför har barnen blivit så feta? Borde det kanske i dessa fall inte behövas specialinsatser då det uppenbart ofta är frågan om familjens mathållning som är sjuklig/felaktig?

Jag är iofs tveksamt till att övervikten generellt fortsätter i en familj, det torde tyda på att mathållningen, eller rättare sagt inställningen till mat inte är helt normal. Att operera ett barn i en sådan familj, som är fortsatt oerhört influerad av mathållningen hemma och där magoperationer är helt "normala" är trots allt mycket tvivelaktigt tycker jag.
Jag vet inte hur det är med interna organ, men skelettet anses väl inte färdigvuxet förrän i 20-årsåldern? Om det är samma sak med de interna organen vill jag definitivt sätta ett stort frågetecken för dessa operationer.
Det är verkligen ett känsligt område detta - jag känner riktigt vilket gungfly detta är - det gungar nästan vid varje steg jag tar. Givetvis kan man inte sätta sig till doms över någon som fått en operation, men det är verkligen frågor som måste ställas - och besvaras.
Jag har alltid haft svårt att motivera min LC, med tanke på avsaknaden av vetenskapligt kontrollerade långtidsstudier, det borde vara exakt samma sak här - fast då handlar det om barn som kanske inte kan se alla konsekvenser som en operation ger...
Fast jag förutsätter att alla, alla, alla andra möjligheter är uttömda först, och först då skall en operation för första gången komma på fråga. Alternativet är ju
fortsatt utanförskap och vantrivsel i sin egen kropp för en tonåring som skall ha samma kropp under resten av sitt liv.

Svårt...

Sammanfattning i punkter

  • Vare sig jag - eller någon annan för den delen - kan på allvar kritisera den personliga process som föregått en operation.
  • Jag anser att avsikten måste vara att så långt det är möjligt ha prövat energibalanserad-/ hormonell-/och medicinsk diet samt kognitiv terapi innan beslut om operation.
  • Är däremot patienten fullständigt inställd på operationen som enda lösningen, så är det faktiskt bara slöseri med tid och ännu större risk med patientens hälsa att avvakta ytterligare. Det är sannolikt omöjligt att få någon som ställt in sig på operation att få resultat med någon annan diet/behandling.
  • Ju mer accepterat och vanligt detta ingrepp blir, desto naturligare kommer det bli för människor med fetma att dessvärre ganska snabbt enbart fokusera på operation.
  • Är det samma psykologiska process som gör att många magopererade tycks ha samma profil - lättstötta och med kort stubin - att de faktiskt skäms över att ha varit tvungna att lämna över rodret till en kirurg - att de inte klarat av att ta ansvar över sitt liv själva?

Irritation hos magopererade

Nu är det nog ingen som opponerar mot någon av punkterna ovan, förutom den sista då. Den är inte vetenskapligt, eller ens logiskt utarbetad alls. Den är bara ett resultat av en tids internetstudier där jag fått en del kritik som varit oförtjänt i mitt tycke. Det har varit taggarna ut direkt, trots att jag egentligen enbart varit intresserad av att förstå och lära mig något på kuppen.
Det finns också motpoler till de aggressiva magopererade också, som med mer personliga erfarenheter och kunskaper av viktoperationer ser till att fördjupa och bredda frågeställningarna och diskussionerna. Vill speciellt tacka de magopererade som med sina ödmjuka och insiktsfulla inlägg på WiktSnack(s) också har gjort trådarna betydligt intressantare med sin medverkan och gjort att jag säkert kan hundrafalt mer om maoperationer nu, än innan dessa trådar - en erfarenhet som jag säkert delar med flertalet läsare.
Det finns säkert mängder av aspekter när det gäller viktoperationer där jag inte delar åsikter med majoriteten av de magopererade - och? Det enda viktiga är att de som är värda respekt också visas den! Men om det ska visas respekt genom att inte ens ställa frågor och peta i problem så är man väldigt fel ute.

Vad kritiseras?

Man måste lära sig skilja på kritik av:
  1. de opererade
  2. operationen i sig själv
  3. det som händer innan operationen ens kommer på fråga.
Det jag kan säga säkert är att jag alltid försökt hålla mig till (2) o (3), medan många opererade bedömer allt som (1) - kritik av er som opererade. Trist, förutsägbart, men i vissa fall är det förståeligt, ex när det i debatter börjar pratas om likheter mellan operation och lobotomi så tycker jag definitivt att en anständighetens gräns är överskriden.

Viskande debatt

Alltihop kan faktiskt reduceras ner till en enda frågeställning:

Är en diskussion pro/contra magoperationer samma sak som att förnärma de som genomgått en?


Jag tycker då absolut inte det! Om det nu ändå alltid uppfattas så är i så fall ett tecken på att magopererade faktiskt är oerhört fragila människor, och det problemet - för i så fall är det ett problem - ligger då lösningen definitivt inte i att minska näringsupptaget i magsäcken...
Att tvärtom veta att många i omgivningen inte vågar prata rent ut om operationen då allt tolkas negativt och kränkande måste vara en fruktansvärd situation - jag tänker då inte bidra till att öka tassandet. Jag har hela tiden försökt att diskutera på ett resonligt sätt, visst har vissa formuleringar säkert blivit hårdare än vad jag menat och vissa inlägg sannolikt blivit helt fel, men de som följt majoriteten av mina inlägg i diskussioner med magopererade kan inte på allvar påstå att jag någonsin med mening har förnedrat magopererade!
Jag är jätteglad för alla de som genom en magoperation funnit ett bättre liv! Alla framgångssagor är goda - oavsett metod. Men att jag skulle ta ifrån dem detta enbart genom att kasta fram en del frågeställningar - då vilar lyckan på oerhört bräcklig grund må jag säga!



//Zac

3 mars 2007

Sjukdomsvinst

Sjukdomsvinst är kanske ett lite dåligt ordval, eftersom jag trots allt inte vill påstå att vi tjockisar lider av någon sjukdom, sedan att sedan fetman i sig kan ge följdsjukdomar är en annan sak!

Nåväl, över till mitt resonemang - eftersom fetman inte plötsligt sitter där på höfterna en dag när man vaknar lite förvånat, utan byggs på under lång tid, så är detta givetvis en gradvis psykisk process. Etappvis så vänjer man sig att må på ett visst sätt, jag tror dessutom att efter den långa tid som oftast gått så har man dessutom glömt hur man ska må, d v s bra?

Vad gäller sjukdomsvinsten då? Det är mycket som man får gratis som riktig tjockis, men som jag sagt tidigare, det är många gånger inte enbart fettet det handlar om.

Psykisk ohälsa

Min personliga erfarenhet är att de flesta kraftigt överviktiga kvinnor jag mött/har kontakt med, så är majoriteten mer eller mindre handikappade av psykisk ohälsa. Jag vill påpeka att det inte handlar om någon sinnessjukdom eller dylikt, utan allt från milda stressymptom till ren och skär torgskräck.

Även bilden från mer opersonliga kontakter, bl a från olika forum på internet så tonar bilden av en mer eller mindre utbränd kvinna med viktbesvär fram. Många är dessutom arbetslösa vilket ökar utanförskapet från samhället.

Det är en komplex bild som tonar fram bakom en fet människa.

Jag vill hålla perspektivet att det inte i huvudsak handlar om sjukdomsvinst av fetman, utan de psykiska och fysiska besvär som fetman har gett upphov till.

Sökandet efter lycka

Dessutom handlar det mycket om ansvarsfrihet; man kan slippa gå till skolan, slippa arbeta, städa eller ta den där konfrontationen som egentligen borde vara oundviklig o s v. Inte minst så slipper man ta ansvar för sig själv! Man kan fortsätta ligga och bekymmerslöst äta chokladpraliner; vad spelar ett eller två kilo till för roll?

Du har blivit van att alltid underkasta dig dina önskningar.

Till detta så mår vi så dåligt idag att vi ständigt hela tiden söker efter några ögonblicks lycka. Vissa hittar det i en spritflaska, andra hittar det i folien kring en chokladkaka. Andra står på en trappmaskin sju dagar i veckan för att jaga den evigt flyende lyckan? Eller blir shop-a-holics?

Sedan är det problemet med självbilden, när man tänker på sig själv så ser man sig själv som fet - man är den där tjocka, glada(?) personen. Om man går ner i vikt - vem är man då? Snacka om att gå ut i okänd terräng... Och inte bara det, vad kommer omgivningen att tycka om den nya, smalare personen?

Hinder på vägen

Det är mycket som sätter hinder i vägen till ett nytt smalare liv:
  • sockerbegäret
  • kroppens egna funktioner att spara överflöd till sämre tider
  • vanans makt, som absolut inte går att underskatta
  • sjukdomsvinster, eller fetmavinster som jag kanske skulle kalla det?
  • lycksökandet
  • uppgivenhet
  • disciplinkraven
Det finns säkert en massa ytterligare anledningar, men dessa är nog de faktorer som jag identifierar som i huvudsak skyldiga till att folk blir, och förblir feta.

Insikt

Mycket handlar om insikt, varför har jag blivit fet? Jag har gång på gång påstått att det är inte svårt att gå ner i vikt, bara svårt att bibehålla den. När det gäller rökning - och ja, jag har tillhört de idiotiskas skara - så sägs det att man bryter vanan på någon vecka ungefär. Jag tror dock att mathållningen kräver lite längre tid än så, men det är skillnad på att hålla diet eller att byta kosthållning. Alla dieter utlovar bra resultat om man följer deras diet, och jag tror att de flesta tjockisar läser mellan raderna att det är mer eller mindre fritt fram att sakta återgå till sitt gamla liv, minsta motgång gör att chokladkakekravet kommer som ett brev på posten... Och det gör den alltid tyvärr...

1 mars 2007

Strategier / LC-propaganda

Strategier

Efter att under lång tid reflekterat över LC och våra anhängares sätt att föra ut budskapet så har jag kommit till vad jag vill kalla lite insikt - kanske det t o m har smugit sig in lite ödmjukhet i min lekamen!

Lite mer bakgrund

Jag har väl själv egentligen bara övertygat en person, och då denne är ganska lik mig själv - med populärvetenskapliga ambitioner och krav, så i själva verket vet jag inte ens om det borde räknas!

Att man får människor att lyssna i sin närhet är inte särskilt svårt när man gått ner 30kg som jag gjort utan några direkta bekymmer. Till det så blir många nyfikna när de ser vad man äter, även om de förväntade kommentarerna - "usch så mycket fett"-varianterna - kommer som ett brev på posten...

Människor i gemen ser LC som lite av en extremistisk diet, lite som veganer kanske. Är GI "LC på låtsas" (tack Pethra!) - något som är lättare att få genomslag på? Det är ju trots allt samma vinnarkoncept som VV kör med - man ändrar marginellt på matvanorna och får bra resultat. Baksidan på medaljen är väl att det är ett litet steg tillbaka också, vilket vi, till skillnad från jojokundernas profitörer, inte vill ha! Jojobantning är enbart av ondo.

Fiender/konkurrenter

VV är framgångsrika, de omsatte >200mkr för bara ett par år sedan, folk kommer tillbaka då det faktiskt fungerar att gå ner i vikt, men... De har byggt mycket av sin verksamhet kring att deras kunder jojobantar och har nog inga större skrupler att ta emot feta jojo-bantare om och om igen, jag har faktiskt börjat kalla VV:s kunder för jojokunder... Det enda som blir tunnare över tid är kundernas plånböcker! Tror inte man behöver vara särskilt konspiratorisk för att se det. VV:s kosthållning med en massa kh och sötningsmedel bara är en illusion för bantaren. Det är så fruktansvärt lätt att ta till sig, men också så lätt att mycket marginellt förändra vilket gör att kroppen sätter igång med fettlagring direkt efter avslutad diet!

Sedan är det en kostnadsfråga också: det är inte billigt att driva kampanjer. Livsmedelsindustrin vill knappast tappa sina små guldgruvor med billiga, snabbproducerade, hungerstimulerade kh-livsmedel... Läkemedelsbolagen vill ha människor som skaffar prenumerationer på livslånga beroenden på läkemedel - insulin, staniner och andra kolesterolnedsättande mediciner etc.

Vetenskap är den enda vägen att nå sanning - det är jag om någon helt övertygad om. Problemet idag är att lobbying och vetenskap i många fall har ingått i en ohelig allians. Problemet är att den modifierade vetenskapen inte söker sanning för fem öre! De söker en köpt sanning för miljontals kronor!

Lek med tanken - ett stort läkemedelsbolag har tio studier igång.

Ett av dem visar tydliga tecken på ett negativt utfall, d v s lösningen är inte pillertrillande utan en enkel kostomläggning.

Kommer då detta fiktiva läkemedelsbolag att:
A) Fortsätta denna forskning av fromma för mänskligheten
B) Lägga ner forskningen, men släppa det till kollegor av fromma för mänskligheten
C) Lägga ner forskningen, dumpa alla spår av projektet, av fromma för ens egna pillertillande
Om vi tar ett exempel - insulinforskning som pekar på något annat än fortsatt insulinbehov är absolut inget som något läkemedelsbolag överhuvudtaget skulle lägga ett enda rött öre på. Det är ingen ondska alls i det - bara omsorg och ansvarstagande för ens egna vinstkrävande aktieägare. Ett problem för kommersialismen ur ett humanistiskt perspektiv - javisst, men inte på något vis ett nytt problem. Idag styrs vi i mycket högre grad av teknokrater än tidigare och det gäller även för dieterna.
Var pengarna kommer ifrån är i högsta grad en relevant och oerhört viktig fråga!
Det är mäktiga fiender vi har, och det lär få kämpas in i kaklet för att få en endaste krona avsatt för att titta på riktig lågkolhydratskost, inte försök där man bara marginellt ändrat förhållandena mellan kh och fett. Det ger, som vi som äter det vet, inget alls eller bara ringa förbättringar.

Vår strategi

Jag tror att vi bör ägna vår energi till att i första hand påvisa att SLV:s kostråd är felaktiga - inte så mycket försöka att framhålla att vår kosthållning är mer vetenskapligt välgrundad.

Det är de facto mycket litet forskning som skett i större skala, över längre tidsperioder och med vår kost - d v s 70-80E% fett på friska personer i ett västerländskt samhälle.

Det går inte med en dåres envishet peka på Karlshamnstudiens små, men oerhört intressanta resultat för överviktiga typ 2:or och kräva att SLV ändrar kostråden för friska människor generellt. Är det verkligen så svårt att greppa? Det blir ohjälpligt fel att anklaga SLV för ovetenskaplighet och sedan inte presentera motsvarande eget källkritiskt, granskat och hållbart material för vår kost. Däri ligger idag LC:s akilleshäl - det finns få studier som är av rimlig storlek och över skälig tidrymd och som möter vetenskapliga krav.

Visst, i nuvarande paradigm så anses det kanske inte etiskt försvarbart att låta en större grupp människor äta mer än 10% av de "livsfarliga" mättade fetterna, vilket gör att sådana studier sålunda dessvärre kommer att dröja mycket, mycket länge.

Jag ser med förfärande tydlighet hur anhängare av vår kost blir fastlåsta mot repen hela tiden i vetenskapliga diskussioner om pro kontra LC. Jag har ägnat mången timme själv med att försöka hitta moteld mot detta, men inte hittat någon.

Ingen vetenskaplig grund x2

Min slutsats är trist, men självklar:
Vi kan ta mig tusan inte på vetenskaplig grund i dagsläget rekommendera LC till friska människor i vårt samhälle.
Och därmed kan inte vi sätta upp ett alternativ till SLV:s allmänna kostråd. För mig skulle det vara en mycket, mycket stor seger att faktiskt få människor att tänka och dra slutsatser själva.

SLV ger kostråd som sedan alla andra grupper baserar sina råd på - inkl friska, idrottsmän, sockersjuka, hjärtsjuka och diverse andra sjukdomsdrabbade - där finns det starka vetenskapligt underlag för att peka på felaktigheter - dock inte i dagsläget för friska som sagt. Nu har iofs det påpekats från SLV:s sida att de enbart ger kostråd åt friska, men det bryr sig tydligen inte dietister från intresseorganisationer för grupperna ovan om...

Vad ska vi göra då - strunta i alltsammans och bara låta livet gå vidare med mer produktiva saker - konflikträdda som vi svenskar är..?

Nej, jag tror fortfarande att där vi har vetenskapligt underlag och där vi har medias öra är när vi inriktar oss på att skjuta på SLV:s kostråd. De är inte vetenskapligt underbyggda, de är sjukdomsgenererande för en stor (ökande!) del av befolkningen, de är helt enkelt felaktiga.

Är inte det kanske det första steget mot att faktiskt bereda väg för en alternativ syn på kosten, och i förlängningen bereda plats för en mer LC-influerad kost?

Vill vi maximera utfallet av använd energi så tror jag inte att diskussioner med redan övertygade på olika specialinriktade forum är en särskilt effektiv väg att gå. Informationstörstande som kommer dit lär ganska snabbt dra öronen åt sig då debatten snabbt handlar om att vinna, inte om sanningen alls. Och vinna kan man ju dessvärre göra bara genom att överrösta alla andra... Detta förfarande skrämmer med all säkerhet bort de som med öppna ögon söker alternativ information - så är det dem vi vill nå så är det även ur det perspektivet slöseri med energi.

Jag kan knappast övertyga de starka viljor som finns - jag vill bara påpeka min ödmjuka åsikt att det borde vara bättre att ta steget att skjuta på de onaturliga, felaktiga och sjukdomsgenererade kostråd som SLV ger i första hand. Där finns det vetenskapligt underlag för att kritisera råden och jag tror dessutom att det finns journalister som lyssnar till detta.

Aggressiv offensiv

Vi kanske generellt inte behöver ha någon särskilt aggressiv framtoning - många upptäcker att de råd de får från etablerat håll inte håller måttet och letar då efter alternativa kunskaper. Det är nog sannolikt först där som vi måste ha en generös och behärskad attityd för att kunna sprida vårt budskap till dem som faktiskt behöver det mest i dagsläget. Jag är helt säker på att en generös och ödmjuk attityd skulle sprida kunskapen hundrafalt jämfört med den aggressivitet och vildsinta attityd som idag kännetecknar många LC:are. Tyvärr...

Man måste nog vara medveten om att bloggkommentarerna på frekvent besökta LC-bloggar idag är ett av de mer frekvent sedda annonspelarna för LC. Jag har inget principiellt emot att någon propagerar för-/mot LC på dessa bloggar, om nu den personen tycker sig ha rätt. Veliga personer kommer säkert ta intryck, men de kommer fladdra fram och tillbaka oräkneliga gånger innan de tar ställning - om de ens kommer dit överhuvudtaget. Verkligheten är mer fantastisk och multifacetterad än att den går att generalisera ner i en enda trångbodd undersökning. Och märk väl - detta gäller både pro/kontra LC.

Att det kommer fram en eller t o m flera undersökningar som säger ditten och datten är egentligen i sig inget viktigt. Med de begränsningar som alltid föreligger så är det ytterst, ytterst ovanligt att en undersökning skulle falsifiera ett helt sammanhang. Däremot när man börjar få översikt på hur undersökningar och sammanställningar pekar så kan man kanske med fog säga att verkligheten ligger åt det ena eller andra hållet, men inte mer specifikt än så heller.

Är LC åt rätt håll så har vi inget att frukta, Mikael m fl på Annikas blogg hjälper snarast till att putsa till vägen framåt. Jag tycker många bör ta ett djupt andetag och lugna ner sig ett par, tre hekton. Ta en promenad i friska luften, nollställ sedan sinnet och läs igenom flera av de mest högljudda trådarna igen och bedöm sedan hur trätobröderna här på bloggen bemöts. Jag tycker upptrappningen av tonläge nästan enkom ligger på LC-förespråkares sida.

Det handlar inte om något krig där opponenter till LC till varje pris måste kämpas ner - precis som LC:are har "trängt" in på andras områden så har våra meningsmotståndare rätt att ifrågasätta och peka på svagheter. Detta förfarande har tidigare applåderats som ett spridande av "läran". Men när meningsmotståndare kommer till våra domäner så är det verbal protektionism direkt så det heter duga!

"Vi vill inte ha dig här!"

Det är exakt samma argument från försvararna varje gång. Det är ett rejält jämfotahopp ner i sandlådan så fort som argumenten tryter. Faktum är att det är helt upp till Bloggägaren om det ska få förekomma några meningsskiljaktigheter där alls. Ur ett strikt personligt perspektiv så skulle däremot jag omedelbart vända ryggen till alla ställen som idkar den typen av munkavle och censur.

Och visst är det som någon påpekade ovan en tydlig utveckling av LC. Det fundamentala budskapet från ett par år tillbaka är inte alls lika revolutionerande nu, utan betydligt mer finputsat - eller anpassat om man ska vara elak. Det som skiljer är att nu är LC en kraft att räkna med och har givetvis som sådan fått många ifrågasättande blickar på sig. Bra säger jag, dåligt säger andra vars argument tagit slut och som tyvärr hemfaller till sandlådenivå.

En annan tråkig sak är att paranoian och konspirationsteorierna har fått sådan oerhörd spridning. Allt som LC inte kan förklara är alltid sammansvärjningar och hemliga uppdragsgivare ligger alltid bakom. Det är roande, men inte sant. Däremot att någon blivande dietist har tillgång till akademiska kunskaper från skolan är säkert klart, men att ta steget fullt ut och prata om avlönade kampanjer är kanske lite väl mycket prat i nattmössan, sannolikt är väl den gjord i alu-folie också...

Kanske beror upprördheten på var LC står i utvecklingen?


Arthur Schopenhauer skrev:

All sanning går genom tre stadier. Först blir den hånad. Så blir den bemött med kraftig motstånd. Till slut blir den accepterad som självklar

http://sv.wikipedia.org/wiki/Schopenhauer


Det är väl möjligt, eller rättare sagt sannolikt att det finns ett mörkertal som dykt in på någon LC-sida/-blog, tagit ett mycket negativt intryck och gått tillbaka till VV. Men mörkertal om något är något helt subjektivt och bör aldrig, aldrig någonsin användas som ens flyktig fakta i en diskussion! Ska vi prata strategier för propaganda, så är dessvärre högt skrikande en väldigt effektiv metod. Är man bara riktigt auktoritär så är det många som följer en direkt. Det beteendet säger mer om människan än om skrikhalsen dessvärre... Så som strategi betraktat så är det säkerligen en mycket effektiv sådan.

LC på Zac's sätt

Bild på mig!

Ljusskygg som jag är, så har jag ändå tagit till mig att lätta litet på anonymitens döljande kåpa - jag kommer att lägga ut en bild på mig!
Jag har i alla mina dietrelaterade forum använt mig av Homer Simpson, kanske att jag har identifierat mig med hans goda hjärt och kroppsliga rondör? ;o)

Men, nu är det dags med en bild på mig(*):
De som känner mig kommer nog att dra på munnen - det är faktiskt ganska likt!

Min dotter övertygade mig dock om att välja lite mer muskulös kropp, jag hade initialt en kropp som betydligt mer påminde om Homers... Möjligt att figuren ovan dessutom ser något för ung ut, men men... Saken är nog den att de flesta skribenter som har kort på sig ser alltid 15-20år yngre ut på korten som flankerar artiklarna, så jag är nog i gott sällskap.

Om mig

Jag har med hjälp av en typ av lågkolhydratdiet gått ner ~30kg. Huvuddelen av detta rasade under 12-14veckor!
Har tidigare använt mig av Viktväktarna och som mest gått ner 16-17kg med dem, dagen efter dieten började jag gå upp igen. Alla andra bantningsformer, d v s lågkaloridieter är verkligen prövande för den själsliga styrkan - det handlar i stort sett om att gå hungrig hela tiden och tvinga sig att äta rätt hela tiden...

Jag tror helt enkelt inte att det stämmer - att det ska vara så extremt svårt att gå ner i vikt, och ännu svårare att sedan hålla den! Läs gärna de sjuka siffrorna, svart på vitt om denna närt omöjlighet! När man ser närmre på detta så inser man att det är något mysko med mathållning/bantning!

Tycker mig ha en bred erfarenhet av olika bantningsmetoder, kan utan tvekan säga att denna gång är jag inne på rätt spår! Allt trillar på plats, mina erfarenheter, den vetenskap som gäller idag visar sig inte ha så mycket på fötterna när det gäller mantrat att av fett blir man fet - och hjärtsjuk...

Sakta håller ett litet paradigmskifte att byggas upp - de nya undersökningar som görs pekar i de allra flesta fall i motsatt riktning! Och inte nog med det - tittar man närmre på gammal forskning som ligger till grund för näringsrekommendationer så visar många av dem egentligen ett motsatt resultat, men har av någon anledning tolkats som exempelvis att fett är farligt... Skrämmande, men för mig visar det att vetenskapen ändå fungerar.

Jag tror det var Francis Bacon som sade det att det finns två sorters vetenskap; en korrekt och en inkorrekt. Han fick då frågan hur man skiljer dem åt, det gör man inte, sade han, det kan bara tiden utvisa. Jag tror vi är där nu - tiden håller på att visa att mantrat om att fett gör dig fet och sjuk inte stämmer - och aldrig har stämt! Allt pekar på att det är tvärtom! Fett, och då speciellt fisk och biodynamisk odlat kött är något av de nyttigaste vi kan äta!

Är övertygad om att vi människor är ute på helt fel spår - tror starkt på stenåldersdiet med de teorier om evolution, biologi och psykologi som den har.

Citerar en närstående:
en tankeställare var när en gammal vän till mig slutligen fick nog av mitt ständiga tjatande, politiserande, polimiksökande, dramatisernade, förenklande o raljerande. Han gav mig mellan fyra ögon en satans uskällning helt enkelt, eller rättare avlusning. Då uppenbarades en ny tanke i mitt huvud - jag kanske upplevs som en JÄVLA IDIOT. OCH jag kanske egentligen ÄR EN JÄVLA IDIOT fast föräldrarna har ingjutit en annan självbild...
Kort sagt, i diskussioner så är jag den ständigt tjatande, politiserande, polimiksökande, dramatisernade, förenklande o raljerande typen... Antagligen omänskligt jobbig alltså... men vad sjutton - jag är fyrtio om några år, jag är den person som jag är!

Kan tänka mig att de flesta som trakterar olika forum ungefär är av samma skrot och korn. Mina åsikter och diskussioner är nog intressantare än jag som person är, men jag återkommer med lite mer kött på benen - eller ska jag säga fett på benen?

Baksidan på en sådan här kostfrälsning - man blir profetisk och antagligen ganska påfrestande utifrån sett...

Men det är ta mig tusan omöjligt att hålla tyst och se alla uppenbara fel som begås hela tiden runt om en! Å andra sidan så är det omoraliskt att bara stå vid sidan och se på när nära och kära gräver sina egna gravar...

Jag har varit oerhört frälst och påstridig, mognat lite grann och är nu mer irriterad över hur andra, ny- och gammel-frälsta i mina ögon drar löje över sig själva. Men det är inte mitt problem, men när andra omkring mig påpekar och frågar om vad det är för fel på flera LC-anhängare så känns det tungt...

Å andra sidan så är det samma typ av resonemang och retorik från "andra sidan" också...

Jag försöker i alla fall själv att ställa mig lite mer neutralt mest för att få lite mer perspektiv på frågor som inte är så enkla som vid första anblick. Jag tror att jag utvecklats som människa och har blivit lite mer ödmjuk med tiden... Tror alltså...

Vad är då LC i allmänhet?

Kult/ritual/dyrkan/andakt/tillbedjan är nog dessvärre bra benämningar på åtminstone min syn på LC; ord som frälsning och befrielse är inte heller långt borta. Det handlar i huvudsak om att LC ställer de flesta andra åsikter om dieter och energi på huvudet. Det är - oavsett hur man ser på den - en oerhört omtumlande upplevelse att pröva det motsatta och upptäcka att det fungerar.

Jag försökte hitta den bakomliggande orsaken till varför det fungerade - men det var omöjligt med den gällande normen: energi in - energi ut... Och själva livsmedelsverket säger ju att man ska äta 55-60% kh. Alla fördomar om att kh är essentiellt, att hjärta/hjärna inte fungerar utan kh, att man blir slö och dum i huvudet utan kh etc - allt ställdes på huvudet av min lilla pragmatiska erfarenhet...

Så i sökandet efter orsaken till varför, så blev jag tvungen att forska utanför ramarna - och då började sakta hypoteser och teorier som bekräftade mina erfarenheter att krypa fram. Att misstron var min ständiga följslagare under denna tid är ganska självklart. Gång på gång ifrågasatte jag det som stod klart för mig och gång på gång så var jag tvungen att erkänna att lejonparten av min kunskap var byggd på falskheter, politik, feghet och rena lögner.

Indelning

Det finns inget bra givet svar på vad LC egentligen är, men det finns en relativt bra indelning:
  • LC - lågkolhydratskost - jag antar att de flesta egentligen menar LCHF.
  • LCHF - lågkolhydrat med högt fett innehåll, finns givetvis varianter, men nästan all LC är HF när man jämför med SLV:s riktlinjer. Ex SSS, Annikas diet.
  • LCHP - lågkolhydrat med högt proteininnehåll, det finns misstankar om att denna kost producerar mycket kh och sliter på njurarna.
  • LCNP - En ny variant från Dr.Annika Dahlqvist, den har ganska mycket gemensamt med Atkins. (54/39/7 - fett/protein/kolhydrater)
  • LCLF stenålderskost
  • LCHF stenålderskost
  • LC-vegetarian/vegan
  • Vad gäller GI med minimerad kolhydratsinnehåll, eller turbo-GI eller vad sjutton AB kallar den, så är det väl egentligen en blandning mellan LCHF och LCHP. Jag menar att energitappet från avsaknaden av kolhydraterna måste ersättas, men lite fettskrämda som många GI:are är så blir det inte bara fett som ersätter, utan man ökar även på proteindelen en del också.

Vad är då LC för mig?

Mitt syn:
  • Minimera alla kolhydrater
  • Bibehåll normalt intag av protein (0,5 - 1,5g protein/kg kroppsvikt)
  • Ersätt förlorad energi med mättade, naturliga fetter, företrädesvis animaliska
  • Minimera omega6-fetter (man får dock alltid i sig dessa)
  • Maximera omega3-fetter, företrädesvis naturliga animaliska sådana
Med naturliga så menar jag givetvis så obearbetade råvaror som möjligt, råvaror som skall produceras så nära det naturliga som möjligt. Som synes av punkterna ovan så är det omöjligt att pressa in t ex margariner och potatis.

Statusläge

Lite statusläge för mig i mitt LC-liv:

Jag märker några tydliga hållbara fysiska förbättringar:

  • Min feta hy är helt borta, och med den en massa kvisslor och finnar i hårbotten
  • Tungan har ingen beläggning länge, att tungar egentligen är riktigt rosa fattade jag först med LC.
  • Magen är så fruktansvärt lugn! Gaser i magen lyser med sin frånvaro.
  • Möjligt att jag sluppit en massa förkylningar och sådant, men det är inget jag kan peka på direkt.
  • Mycket förbättrat smaksinne. Antar att en massa kh på något sätt "bedövar" smaklökarna?
Sedan är det ett flertal andra saker som jag iofs dock i huvudsak härör till minskad vikt, så de tar jag inte upp här eftersom de inte alls är LC-specifika.

Negativa aspekter:
  • Andedräkten - man stinker sophög direkt vid viktnedgång. När man står still så är det inget problem, men så fort man börjar bränna kroppsfett... HUA!
  • Är relativt hård i magen från och till - inte ett direkt problem, men en negativ punkt i alla fall.

Varför LC (och ibland GI)?

Att äta regelbundet är säkert bra för vissa, men då handlar det i mitt tycke om ett ganska dåligt sätt att se till att blodsockret inte blir (för) lågt. Betydligt bättre är det att tillgodose att kroppen bränner fett på det sätt som t ex SSS och för all del Dr.Dahlqvist ivrar för. Då har kroppen tillgång till energi hela tiden och man slipper hungerskänslor (sug) som orsakas av lågt blodsocker. Upplever man kraftiga, regelbundna sug så äter man i mitt tycke felaktigt - det är en mycket bra indikator...

Detta är helt art-typiska funktioner för oss människor, d v s de gäller för alla och envar. Däremot kan vissa individer ha störningar eller rena funktionshinder på organ, vilket gör dessa funktioner mer eller mindre fungerande, men det motsäger fortfarande inte att insulinfunktionen är en helt normal funktion för alla människodjur.

För "normala" individer, sådana som inte haft en kraftig viktuppgång eller jojobantat, så finns det antagligen ingen väg ut - inte via vanliga energistyrda dieter (svält) i alla fall. För dem så fungerar sannolikt GI alldeles utmärkt för att hålla vikten och blodsockret i schack. Däremot kanske man bör tänka över sitt fettintag - d v s att hålla sig till naturliga, mättade fetter i första hand. Där är receptet för ett långt och hälsosamt liv för normalviktiga människor. För oss andra som har någon typ av störning på insulinkänsligheten så är sannolikt LC den enda vägen till ett friskt och hälsosamt liv. Så visst stämmer det att LC faktiskt inte är för alla...

Vaför så förbannad?

  • Blåsningen
I hela mitt liv har jag förletts att gå enligt beprövad, vetenskapliga rekommendationer från SLV. Dessa råd har visat sig stämma mycket dåligt, en kalori är inte en kalori som är en kalori etc. Inte ett fungerande bevis i sikte...
  • Vetenskap
I den mån man kan kalla det för vetenskap, paradigmkunskap är nog ett bättre ord, så är grunderna totalt ostabila. Luddigare och luddigare resonemang för att bibehålla paradigmet. Hela fettskrämdheten bygger på ett falsarium. T o m etablissemangets springpojkar som Rössner erkänner att kolesterolets farlighet är överspelad och "välkänt", vilket givetvis är skitsnack - fråga vilken dietist/sjuksköterska som helst.

Jag är dessutom säker på att människodjurets matsmältning och metabolism är exakt den samma för alla individer, sedan kan det vara sjukdomar som förändrar den, t o m vissa genetiska förändringar, om än mycket små. Vi som art har mindre genetisk variation som ras än vad som ryms inom en chimpansflock!
  • Tro istället för vetenskap
Tyvärr spelar vårt arv som flockdjur in. På diverse forum jag varit inne på så hälsar många återvändare glatt att "nu är jag här igen! Tyvärr 20kg tyngre, men fortfarande glad!" -om nu detta inte är tecken på det ultimata misslyckandet så vad är då ett misslyckande?
  • Operationer
Nu har det visat sig vara så totalt usla resultat av läkar-/dietistövervakade bantare så att "magoperationer är det enda som visat sig ge bestående resultat". Behöver jag tillägga att det finns en diet som inte ens visat sig värd att testa på dessa presumtiva patienter... Det borde krävas att man testat både energistyrda, hormonstyrda och kognitiva dieter innan man remitteras.
  • Det fungerar - och överlägset
Jag anser mig rimligt erfaren (tyvärr) av olika dieter, och den gnagande hungern och de vita knogarna har varit närvarande varje gång. Men inte med LC, det tar jag som ett tecken för att det är betydligt närmre ett "normalläge" för oss än andra, av SLV rekommenderade, dieter...
  • Dietisterna då?
Tyvärr verkar de vara, och då dras det f-n över en kam här, totalt oifrågasättande som individer. I alla vetenskapliga discipliner så börjar man med att ifrågasätta alla grunder, men uppenbart inte inom dietistutbildningarna...

På den svenska Wikipedian, längst ner, finns en rolig tabell över olika näringsämnen mm och vad etablissemanget ansett om dessa under olika tidsåldrar. Är det inte flagrant hur mycket "80-tal" det är över nuvarande dietisters råd? När blev dietist ett yrke egentligen? 80-talet? Eller när utbildades de nuvarande dietisterna? Jag tror vi måste gräva vidare i detta - om inte annat är det roligt att raljera lite...

Hur gör man då?

Börja med att antingen trappa ner på kh gradvis eller tvärsluta - det handlar om någon/några dagars "abstinens"/omställningskänningar.

Sedan håll bara i och försök att börja lyssna på din kropp. Den vet vad du vill ha och vad du behöver. Problemet ligger i att man har varit konstant "hög" på kolhydrater så länge att man inte längre hört kroppens signaler.

Under denna tid så passa på att lägg märke till de förändringar som oavsett vad vågen säger händer med din kropp! Det handlar om många saker, allt från att beläggningen på tungan försvinner till att huden plötsligt känns mjuk och len och att finnar och andra blemmor försvinner.

Känn hur kroppen för första gången på länge lugnar ner sig, det sprider sig ett lugn genom kroppen. Speciellt magen slutar att producera gas och "olugn".

Vad kan vara negativt? Man kan bli hård i magen, men det löser man med att t ex blanda i lite (ny-)krossade linfrön i omeletten på morgonen. Magen och tarmarna har inte fått jobba på många år så det kan bli lite "knöligt" till en början. En annan negativ aspekt är att man kanske fokuserar mer på maten till en början än normalt. Detta förbyts i att man tappar aptiten, eller snarare man slutar känna suget - det som man alltid förväxlat med hungern.

Under denna första tid känn efter om du känner skillnad på hunger och sug, och hunger och "inte-full-i-magen". Det är en svår lektion, kanske den svåraste, men viktigaste med din nya kosthållning! Se till att äta sakta och försök känna om det verkligen behövs mer.

Ett problem är att man inte anser sig vara mätt om magen inte är proppfull, volymmässigt alltså. Eftersom man gått över till en fettbaserad kost så äter man mycket, mycket mer energität mat. Detta kombinerat med bukfyllan gör att man ofta får i sig enorma mängder med energi. Tyvärr så gör denna omständighet att många faktiskt går upp initialt, så håll någorlunda koll på detta.

Men måste man inte hålla på att räkna kalorier? Nej, kroppen vänjer sig ganska snart och ger tydliga/hörbara signaler att nu är det nog. Man ska inte äta, eller bara fylla magen för att klockan är 12. Man ska äta när signalerna att det behövs fylla på energi - inte annars. Är man inte hungrig vid lunch så tar man ett par ostskivor eller skippar lunchen helt enkelt!


//Zac
(*)Figuren har jag dels knåpat ihop själv, men grunden kommer ifrån hemsidan från Simpsonfilmen.

Om denna blogg

Detta är mitt första lilla försök med en blogg. Min intention är inte att ha någon dagbok, eller daglig kommentar till något i nyhetsflödet - utan helt enkelt ha ett ställe där jag kan sammanställa mina myriader av inlägg och orerande på diverse olika forum.

WiktSnack(s)

Framför allt så är texterna hämtade ifrån WiktSnack(s) - forumet som ägs och drivs av buurd, och där jag är delaktig i administrationen. Dessvärre så har det forumet inte alls utvecklats till den mötesplats för olika dieter som initialt det var meningen, utan mitt och buurds engagemang för LC har tyvärr drivit den i riktningen mot ett renodlat LC-forum. Och det finns det ju gott om andra som gör bra, men dietforum där det är högt i tak och olika metoder samsas finns det mig veterligen inte några andra? Speciellt inte då man till inriktningen lägger att vi gärna ser en viss vetenskaplig linje i forumsinläggen också.

Exklusiv skara

Men tillbaka till denna blogg - en sammanställning och renskrivning av mina inlägg handlar det till största delen. Jag har ingen lust i dagsläget att sprida denna blogg alls, så du som läser detta är med all sannolikhet en i en mycket liten, mycket exklusiv skara!

Rimliga åsikter med en viss förankring

Precis som många andra har jag som en målsättning att jag ska försöka betona när det är egna ihopsnickrade hypoteser och teorier som jag babblar om. Det är iofs inte alls min mening att ha ett strikt vetenskapligt utbyte här heller, utan det ska vara rimliga åsikter med en viss förankring.

Fria kommentarer

Då jag inte tror att trafiken hit kommer vara särledes stor så släpper jag kommentarerna fritt än så länge.

Välkommen

Så välkommen att kritisera/hylla mina ödmjuka(nåja) åsikter.

Sporadisk uppdatering

Jag tror inte att det kommer inlägg dagligen här, eller ens veckovis - men å andra sidan så är inläggen så långa och traggliga att det säkert finns läsning för veckor framöver! ;-) //Zac

Den galna feminismen...

Jämställdhetsindustri

Jämlikhet är oerhört viktigt! Alla ska ha samma rättigheter o skyldigheter! Fast att JämO är ett skämt är det väl ingen som direkt hymlar om?

Den abnorma "Jämställdhetsindustri" som utvecklats med ombudsmän, proffstyckare, konsulter och opinionsbildare som gör allt vad de kan för att förstora problemen känns inte riktigt som en bra grogrund för att ge alla samma förutsättningar.

Vad har en JämO att göra som inte egentligen borde ligga på DO:s (diskrimineringsombudsmannen) bord? Det är ju helt klart en typ av diskriminering vi talar om? Installationen av en JämO handlade inte alls om jämlikhet - bara om att vinna billiga politiska poänger.

JämO är en helt obegriplig instutition - bryter någon mot någon typ av jämställdhetslagar så är det enbart en fråga för polis och åklagare. Totalt idiotiskt. Tänk om man skulle ha samma konstruktion för trafikpolisen - BilO eller nå't? Men det är en typisk installation för (s) - att styra opinionen om vad medborgarna ska tycka i diverse frågor... Iofs så inrättades väl JämO under borgligt styre, 1980, men de kanske inte kunde stå emot rödstrumporna - utan ville kanske få tyst på dem?

JämO har för 2006 en budget på 27,9 miljoner kronor. Undrar om han/hon/den/det har någon anledning att överdriva sakers tillstånd med jämställdheten? Och vilka allierade hittar JämO då? Jo, jag tycker det är minst sagt allvarligt att vi har en politiskt tillsatt JämO som sitter i knät och ger legitimitet åt de dårfinkar som kallar sig själva för feminister...

JämO bör ju onekligen fokusera på jämlikhet och inte på feminism... Varför börjar inte JämO då omedelbart med att arbeta för att få till en omskrivning av de lagar som är direkt könsdiskriminerande? Det är ju fundamentet, reglerna för hur vårt samhälle ska fungera, nog borde man se till att direkt diskriminerande lagar är ett minne blott? Svart på vitt - inga alternativa tolkningar där inte. Eller är det så att JämO har ett feministiskt perspektiv på sin verksamhet? Mycket illa i så fall, för feminism och jämlikhet är inte alls samma sak.

Vad sägs t ex om den lagstadgade mansdiskrimineringen, som ju rimligtvis borde vara JämO's första prioritet, detta då det inte finns någon motsvarighet överhuvudtaget för kvinnor. Vi män kan faktiskt peka på Svea Rikes Lag och säga: "här, här och här diskrimineras vi män!" Det kan faktiskt inte kvinnor göra. Unikt, men tyvärr symptomatiskt... En kommentar hur detta, helt unika faktisk ignoreras till den milda grad att JämO t o m bara fortsätter att sprida feministisk propaganda?

Att anmäla vårruset är en klockren, humoristiskt och retorisk åtgärd som klär av idiotin som JämO håller på med helt och hållet! Jag skrattade så jag höll på att dö!

Blir bara tvungen att lägga till en liten länk, där JämO sågas längs med fotknölarna...

(Källa:http://expressen.se/index.jsp?a=558880)

[...] I en rapport som släpptes för ett knappt år sedan av Timbro, Den skattefinansierade idémarknaden, visar författarna att våra myndigheter använder två miljarder av våra skattepengar för att tala om för oss vad vi ska tycka.

Det är i den branschen JämO verkar - att få medborgarna att tycka rätt med hjälp av deras egna pengar.

Jämlikhet in absurdum

Det blir onekligen inte så lite löjeväckande om man drar jämlikheten in absurdum:

  • Kvotera in rullstolsbundna i allsvenska fotbollslag?
  • Kvotera in 1.60 långa män i basketlagen?
  • Hur stor andel män respektive kvinnor som tvingas göra militärtjänst?
  • Hur mycket skatt män respektive kvinnor betalar?
  • Skillnaden i försäkringspremier för män respektive kvinnor?
  • Vilka lever längst, män eller kvinnor? Kvotera genast!
  • Vilka dör oftas i arbetsplatsolyckor, män eller kvinnor? Kvotera detta genast!
  • Betygen - kvinnor har bättre betyg i grundskolan/gymnasaiet/högre studier.
  • Mönstring och värnplikt.
  • Bilförsäkringarna - kvinnor har billigare sådana.
  • Kvinnor jobbar mindre.
  • Kvinnor får lägre straff vid brott.

Genusvetenskap ”- NÄR SKA DET KVOTERAS IN 50% MÄN PÅ DESSA KURSER? Borde inte de om några verkligen föregå med ett gott exempel?

Visst blir det uppenbart löjligt när det ska vara millimeterrättvisa på alla punkter? Vad är det för självändamål att ha 50-50 i allt? Självmål möjligtvis...

Visst raljerar jag och gör mig löjlig över feminismen och de nutida jämställhetsarbetena. Men faktum är att de oftast är ett stort skämt. De, om något, är en social konstruktion med mycket liten verklighetsförankring. Lite mer credit från min sida får de när de ser till äkta jämlikhet, men då krävs en omarbetning av stora delar av lagboken, som faktiskt innehåller ett antal direkt mansdiskriminerande delar, exempelvis:

  • Totalförsvarsplikten

  • Jämlikhetslagen

  • Föräldrabalken, som faktiskt är värd en egen lite utvikning - det krävs synnerliga skäl för att fadern ska få ensam vårdnad. Mammor får automatiskt vårdnaden om barnen när föräldrarna inte är gifta. Män blir sämre behandlade i vårdnadsutredningar eftersom kvinnan alltid betraktas som den bästa föräldern etc.

Men då just ovanstående punkter inte drabbar kvinnor alls så är kanske inte spotlighten är direkt riktad på just dessa... Visa gärna var vi har lagstadgade "kvinno-ojämnlikhetslagar" på samma sätt... Mig veterligen så existerar det inte några sådana. Ganska pinsamt rent av att använda ordet jämlikhet när man är så blind för uppenbar lagstadgad diskriminering eller?

Det finns inget som heter positiv särbehandling

Det är väl ganska självklart att den bästa personen är den som kommer få en anställning. Företagarna själva är inte mer korkade än att de anställer den mest lämpade personen oavsett genus på denne. Man måste vara synnerligen naiv och-/eller mediatränad om man på fullt allvar tror att fysiska hjälpmedel gör någon större skillnad när det gäller tunga jobb. Att t ex släpa fram en lyftanordning för ett tungt lyft tar mycket tid i anspråk, och tid är som vi alla vet - pengar...

All diskriminering är av ondo. Alla ska ha samma rättigheter när det kommer till kritan, men om det råkar fattas stryka/längd/erfarenhet eller vad sjutton det nu kan vara så tough luck! Alla ska ha rätt att söka en anställning som ex brandman, men fattas det t ex styrka så är det ett kallt faktum att det är ett kriterier som fattas den sökande. Det går inte att vråla om särbehandling och diskriminering då. Är det verkligen ett samhälle där allt ska dras i millimeterrättvisa? Jag vill då absolut inte leva i ett sådant, och jag inbillar mig att det skulle ganska snabbt övergå till total anarki - trots de myriader av gråzonsregler som måste sättas upp.Det är skillnader på könen, kommer alltid vara skillnader på könen och att detta skulle ge någon skillnader i samhället är ju självklart! Friheten att söka och välja det liv man själv som individ vill ha är allas rätt. Men jag vidhåller att mycket av diskrimineringen är av sorten att en man på 1.60 cm som inte blir uttagen till en basketmatch börjar skrika om längdförtryck...

Diskriminerade grupper

Men sedan när är män och kvinnor homogena grupper - det kommer alltid att finnas skillnader mellan dessa - tycker man att alla sådana skillnader, utan åtskillnad, ska raderas - så fine - jobba för det - jag tror inte ett ögonblick att det skulle resultera i ett bättre samhälle för någon alls...

Det finns dessutom gott om grupper som det är skillnad mellan. Jag kan tänka mig t ex smala - överviktiga; där lär det finnas stora skillnader i ex löner, kriminalitet etc. Eller varför inte solbrända-icke solbrända? Eller varför inte det mest tabubelagda av allt - klassklyftorna? Varför brinner inte "feminister" för det? Där kan man snacka om skillnader - äkta, verifierade sådana dessutom, till skillnad från feministernas bluffpropaganda!

Det är en galen värld vi lever i!

Feminism = Jämlikhet?

Vi kan först fastslå att feminism inte är samma sak som jämlikhet - det kan ingen påstå. Och om det nu finns ett sådant underbart ord som jämlikhet varför blanda in ordet feminism (SAOL: rörelse för kvinnors jämställdhet med män) i det då? Feminism handlar ensidigt om jämställdhet enbart på kvinnors villkor - vilket givetvis aldrig kan bli någon riktig jämlikhet alls.

Det krävs ganska rejält tunnelseende, alternativt skygglappar om man ska inbilla sig själv, eller någon annan det... Jag vill tvärtom hävda att det inte borde handla om jämlikhet för testiklar kontra äggledare utan om total jämlikhet för individen och inget annat. Och en sådan är ju per definition givetvis totalt omöjlig om den inte styrs av individen själv!

Generalfel/systemfel i grunden alltså för feminismen.

Så i fråga om jämlikhet har jag en extremt liberal syn på frågan i sig. Det är genom frihet för individen att välja som jämlikhet uppnås - inte genom någon tvingande lagstiftning som inte ger någon valfrihet alls. Frihet och jämlikhet går hand i hand!

Var någonstans i ansökningshandlingarna står det att kvinnor inte får söka till ingenjörer, eller att dessa sorteras bort då det är kvinnor som söker? Eller att kvinnor måste söka minst tre av fem möjliga jobb inom det offentliga? Dessa - givetvis fiktiva - orättvisor måste genast polisanmälas! Tänk att alla kvinnor i vård-/skola-/omsorgsarbeten har tvingats till att ta dessa jobb!!! Polisanmäl genast! Eller var är den skrivna lagen att män inte får vara hemma med barnen, eller att män måste kvoteras in som översköterskor eftersom det inte är jämställt alls när det gäller sköterskeyrket?

Hur ska vi komma till rätta med problemet att män i mycket högre grad är missbrukare, och-/eller socialt marginaliserade. Vi män är dessutom i högre grad drabbade av hemlöshet, självmord och som pojkar får vi sämre betyg i skolan än flickor. När det gäller aborträtten så är mannen i 100% underläge och har faktiskt ingen talan alls… Eller varför inte lägre utdelning av pensionerna till kvinnor eftersom de lever längre? Finns det verkligen ingen mansförnedrande reklam?

Förresten, en avrundande tanke, för att sluta cirkeln i detta inlägg - är de inte lite som visgossar - JämO, genusforskare, proffs-feminister m fl?

Feministerna och marxismen

Det är genom frihet för individen att välja som jämlikhet uppnås, inte genom någon tvingande lagstiftning som inte ger någon valfrihet alls.

Snyggt uttryck, eller? Mitt!

Skulle verkligen en nutida feminist kunna skriva under på det? Jag tror inte det, det ska förbjudas och skambeläggas och inte minst styras - "vi feminister vet bättre, ty vi har sett de osynliga strukturerna - dock osynliga för alla andra". Inte ens kvinnors kroppar är deras egna att bestämma om; betänk bröstförstoringar t ex... Usch och fy - är detta samma rörelse som slogs för rätten till sin egen kropp - p-piller och aborträtt? Det har funnits några liknande sådana politiska ideologier tidigare(*) som minsann "vetat bättre" än individen, men som för mänsklighetens fromma har förpassats till historiens soptipp - måtte det snart bli så för feminismen också!

Ner med feminismen och länge leve jämlikheten!

Visst, det finns grader i helvetet, ex en del radikalfeminister eller genusfeminister verkar inte ha markkontakt överhuvudtaget... Undrar hur många av suffragetterna som skulle bekänna sig som moderna feminister idag? - De kämpade, ofta med livet som insats för skäliga livsvillkor, arvsrätt, aborträtt, sex & samlevnad, preventivmedelsanvändande och viktigaste av allt - kvinnlig rösträtt. Där kan man snacka om patos för de rätta frågorna!

Idag sprids och konstrueras istället olika myter, mycket medvetet, för att stärka feminismens sak: lönediskriminering, porrmyterna, partnermisshandel, häxmyterna, att våld skulle vara kvinnors vanligaste dödsorsak, att kvinnor dubbelarbetar mer och inte minst alla läkemedels-/vårdmyter o s v. Men idiotierna slutar inte där - man motarbetar t ex vård för misshandlade män (alltså sådana som slår) därför att vård skulle antyda ett individuellt problem och inte ett könsmaktsordningsproblem... Ojojojj, vilka dårar vi pratar om... och då menar jag både de sjuka idioter som slår och feministerna som blundar för verkligheten och därmed offrar en del av sina systrar för att kunna peka på ett oförminskat problem... Tänk om de istället skulle utbrista: "Vad bra! En metod som minskar antalet slagna kvinnor!" Men inte - istället motarbetas som sagt detta med alla tillgängliga medel...

Fördjupa gärna lite med följande artikel från DN: "Fängelse biter inte på männen som slår". Ett par citat:

Det här vill man inte prata så mycket om, säger han. Från vissa håll vill man gärna få det att framstå som att det är vilka män som helst som slår. Om vi i stället accepterade uppfattningen att det ligger en psykisk störning i botten skulle vi se att det finns preventiva åtgärder att sätta in. Det här beteendet går inte att straffa bort, det måste behandlas.

Medan 100 miljoner kronor har öronmärkts i årets budget för att förbättra situationen för kvinnojourerna runt om i landet har endast 3 miljoner satsats på ökad behandling för män som brukar våld. De professionella kriscentrum för män som finns har länge arbetat med knappa resurser.

Hmmm, "vissa håll"... Pinsamt, förkastligt, ovärdig och djupt ohederligt!

Könsmaktsordning

(Källa:Wikipedia)

"[...]Teorin om att kvinnor som grupp skulle vara "hjärntvättade" och lida av "falskt medvetande" har kritiserats för att vara gummiartad och inte falsifierbar: vilken grupp som helst kan använda en sådan teori för att hävda att de egentligen har rätt men att ingen förstår dem för att folk i gemen inte vet sitt eget bästa. Redan i sin ursprungliga form i marxistisk teori har detta avfärdats av kritiker som en ren konspirationsteori."

Varför ställs det så hårda krav på vetenskaplighet inom så många (alla?) andra områden, men inte inom genusvetenskapen?

Jag lämpar på en extra länk om den låga bevisbördan för att fälla någon för våldtäkter också - Domarna pressas att döma oskyldiga - en debattartikel från AB. Så jag alldeles säkert kan se till så jag har trampat på alla ömma tår som finns...

Feministerna ser inga problem med att det är de som sätter sig över andras vilja - det är feminismens, och andra auktoritära systems stora problem - att frihet för individen innebär att individen kan råka välja "fel"... Tänk tanken att det faktiskt kan finnas kvinnor som vill ta sin biologiska roll och ta hand om sin avkomma och kanske t o m välja ett vårdande yrke. De har med detta synsätt satt sig över denne individs vilja och fullständigt verifierat detta:

Könsmaktsordning(Källa:Wikipedia):

[...]Teorin om att kvinnor som grupp skulle vara "hjärntvättade" och lida av "falskt medvetande" har kritiserats för att vara gummiartad och inte falsifierbar: vilken grupp som helst kan använda en sådan teori för att hävda att de egentligen har rätt men att ingen förstår dem för att folk i gemen inte vet sitt eget bästa. Redan i sin ursprungliga form i marxistisk teori har detta avfärdats av kritiker som en ren konspirationsteori.

Läs även mer om liknelserna i artikeln "Feminism och marxism"

Biologi och evolution

Eftersom jag är ganska intresserad (*underdrift*) av stenålderskost/evolution/människans utveckling så kan jag sticka in med hur pass jämställda könen är i nutida samlar-/jägarsamhällen. Detta ger givetvis en bra inblick hur vi fungerade så sent som bara för några tiotusen år sedan - en kort blinkning i evolutionen. I några få samhällen där det är brist på föda eller andra fundamentala nödvändigheter har detta gett som följd att det råder stark konkurrens mellan stammarna, vilket oundvikligen har gjort stammarna krigiska och aggressiva. Denna typ av samhälle är också mycket starkt kvinnoförtryckande; kvinnor med mens får inte gå över deras gröda - utan ska gömma sig under denna tid då de är "smutsiga" etc. I huvudsak så handlar det om huvudjägarstammar ifrån Nya Guinea detta handlar om.

Faktiskt i alla andra samlar-/jägarsamhällen jag har hört talas om så är det diametralt motsatt livsstil. Man lever i fred och välstånd och kvinnorna har en mycket stark position i stammen/samhället. Med våra (idiotiska) mått så skulle vi anse att eftersom inte papporna tar 50% av barnpassningen så är det ett könsmaktsförtryck vi bevittnar, men de ser det som att den mest lämpliga personen tar den syssla som den är mest lämpad för! Ganska enkelt, eller hur? T ex när det gäller jakt, så finns det ingen konstruerad hierarki för sysslan utan den som är bäst på att spåra, spårar och den som kastar spjut bäst fäller bytet. Ingen prestige i detta, utan alla gör det de är bäst på. Snacka drömsamhälle! Management by nature?

Egentligen handlar detta mycket om vilket grundsyn man har på människodjuret. Jag tror att vi har gott om instinkter och drifter som givetvis ger utslag i det samhälle och andra sociala sammanhang vi befinner oss i. Det finns ingen så stark kraft som formar oss som individer än vår könstillhörighet. Givetvis är det en faktor som starkt influerar hur vi tänker, hur vi agerar, kort sagt hur vi som individer är. Dessa drifter är dessutom så basala/grundläggande att det krävs oerhörd, nästan sjuklig viljestyrka att övervinna dem. Att övervinna naturliga/biologiska drifter tror jag inte har något gott med sig; jämför med homosexuella som undertrycker sina "drifter". Det handlar om depressioner, självmord och gud vet vad. Jag är säker på att ex förlossningsdepressioner beror på någon liknande process. Jag tror att mycket av den psykiska ohälsan i samhället beror på att vi motarbetar en mängd olika naturliga/biologiska drifter.

Grupperingar

Men tillbaka till ämnet – ur statistik kan man som bekant säkerligen göra observationer av mängder av grupperingar som behandlas olika - det är kolossalt lååångt ifrån något hållbart bevis för att könsmaktsordningen ens existerar. Tyvärr så utgår alla feminister och genusforskare att könsmaktsordningen gör det och baserar alla sina teorier på detta - mycket behändigt, men riktigt "pinsamt, förkastligt, ovärdig och djupt ohederligt både ur ett humanistiskt perspektiv, men framför allt ur ett vetenskapligt.

Vad erbjuder feminismen som inte jämlikhetsbegreppet gör?

Varför beblanda sig med galenpannor, konspirationsteorikramare och rabiata manshatare när det finns ett vackert, och dessutom helt könsneutralt begrepp istället - "jämlikhet"? Det är så typiskt för motsägelsen som hela feminismen baseras på att t o m namnet på hela rörelsen är köns-o-neutralt! Pinsamt! Jämlikhet handlar om individens rätt att inte bli diskriminerad, och att denne individ har friheten att välja sitt liv själv - eller måste ordet kvinna vara med för att feminismen ska vara nöjda?

Frihet, Broderskap och Jämlikhet skanderade folkmassorna i Paris 1789. Det är faktiskt det som allt handlar om för mig. Jag har aldrig, och kommer aldrig se ner, eller nedvärdera en kvinna bara för att hon tillhör det täcka könet! Om en individ råkar uppföra sig/vara idiotisk så är denne det oavsett vad som finns/inte finns mellan benen. Jag om någon har alltid hyllat kvinnan och allt det hon står för.

Frågan är om jag är unik? Nja, läste en undersökning där man undersökt betydelsen av olika ord runt om i världen. Man delade upp om ord var "manliga" eller "kvinnliga". Tyvärr har jag inte kvar länken, men jag lovar att leta senare. Undersökningen visade häpnadsväckande paralleller mellan alla världsdelar och språk, hos såväl nutida som i stort sett utdöda språk. Alla hade i stort sett exakt samma indelning, ex våld, styrka kraft var tydligt manliga ord, medan kärlek, omvårdnad, skönhet var kvinnliga. Vad ska vi dra för slutledningar av detta då? Min slutsats är helt klar - vad som uppfattas som manligt/kvinnligt är eoner äldre t o m än vad vårt språk är - resterna syns än idag. Det är ingen produkt av industrialiseringen utan spridd över hela världen, baserad på de biologiska varelser vi är och de vi utvecklas till. Eller är könsmaktsordningen också något som varit i drift sedan tidernas begynnelse? Jag tror inte feminister normalt brukar säga det, utan det är oftast industrialiseringen som får skit - iofs förtjänt - det är mängder med negativa ting som kom med den...

Vad har jag då ytterligare emot feminismen? Tja, vad sägs om den lagstadgade mansdiskrimineringen, om de ohederliga feministiska myterna, om hur man aktivt motarbetar vård för misshandlande män och inte minst om varför det ställs hårda krav på vetenskaplighet inom alla andra områden, men inte inom genusvetenskapen? Hur känns det att politiker är inne och petar i hur universitet/högskolor bedriver sin akademiska gärning?

Omyndighetsförklara föräldrarna

Att omyndigförklara vuxna människor, att de inte förstår sitt eget - eller sitt barns bästa? Näe, det luktar en marxistisk typ av styrning lång väg! Jag måste säga att jag ogillar alla former av denna typ av styrning av myndiga, vuxna människor.

Det är faktiskt en ideologi som ska tvingas på alla individer, det handlar ju inte direkt om något folkhälsoproblem...

Vi kan väl precisera oss här:

Feminism = Kvinnors jämställdhet med män

Jämlikhet = Avsaknad av diskriminering mellan individer

Sant? Det är väl en så pass bra definiering som jag kan tänka mig. Varför ska vi ha jämlikhet på kvinnors villkor och inte på individens villkor? Jag har fortfarande inte förstått varför du är så för feminism, men samtidigt emot att släppa kvinnornas perspektiv och inse att det handlar om att alla ska vara jämlika?

Vad skulle du helst arbeta för - ett feministiskt samhälle eller ett jämställt samhälle och ingen mattflykt om att det skulle vara samma sak, nu! Se definitionerna ovan. I frågan om alla eller enbart kvinnor ska få njuta av jämlikheten, så känns det lite futtigt att vara feminist, eller?

Naivt i överkant

(Källa: Wikipedia)

Alla [feministiska inriktningar, min anm.] tror dock att samhället kommer att bli bättre utan kvinnans underordnade ställning. Oavsett inriktning tror man att samhället kommer att gå mycket lättare genom att samspelet mellan olika individer på olika sätt förändras. Likhetsfeminister tror i stor utsträckning att både män och kvinnor kommer att få mer harmoni om könsbarriärerna utsuddas och patriarkatet raseras. Människor kommer att kunna sysselsätta sig med det de vill och ändå känna sig högt värderade.

Hahaa, kanske naivt i överkant? "Människor kommer att kunna sysselsätta sig med det de vill och ändå känna sig högt värderade." Ojojojj, allt detta nirvana bara genom att kvinnor är jämställda med män? Undrar vad invandrarkvinnor säger om det? Eller hemlösa, eller någon annan kraftigt marginaliserad grupp? Borde det inte vara äkta jämlikhet för alla som vi borde sträva efter?

Det är som sagt knappast kvinnors jämlikhet med män som är många invandrarkvinnors största problem med det svenska samhället? Det är äkta jämlikhet som det borde handla om, inte en liten endimensionell smula av den totala diskrimineringen. Feminismen är rent av småaktig när man jämför med riktig jämlikhet. Jag blir mycket upprörd när en sådan könssegregerade, elitistisk och extremistisk rörelse som feminismen försöker ta över betydelsen av ordet jämlikhet. Om igen - feminism och jämlikhet är inte samma sak!

Patriarkat

Wikipedia: Centrala begrepp i feminismen - och där hittar vi uppifrån och ner:

  • Patriarkat
  • Genus
  • Genusordning

Patriarkatsteorin är en rent av skrattretande konspirationsteori som är har precis samma trovärdighet som judekonspirationsteorin, månlandningskonspirationsteorin och andra galna konspirationsteorier. Och graden av vetenskaplighet som i andra fall hålls högt, är här minst sagt handikappsanpassad, d v s beviströskeln är närmast helt obefintlig. Det finns så litet vetenskapligt värde av dessa frågor så att t o m de genusprofessurer som finns är politiskt ditsatta - varningsklockor någon?

Jag får lov att säga att liberalfeministernas feminism är nog den som starkast överensstämmer med mina åsikter att "[…] män och kvinnor visserligen är olika av naturen och att de därför av naturen har givna roller i samhället, behov och därmed förenliga livsuppgifter. Könens skilda egenskaper ansågs dock komplettera varandra i den traditionella fördelningen av uppgifter i samhället." Hahaa - jag tror ta mig tusan att det stämmer precis på mig! Just frågan om att det är "män i de flesta ledande positioner" är intressant eftersom jag, och säkert de flesta andra, troligen helt enkelt ser det som att kvinnor generellt prioriterar annat än att enbart göra karriär - feminister tror däremot att det beror på en osynlig könsmaktsordning.

Men kvinnor söker kanske inte jobben i samma utsträckning? Har inga data alls på detta, men jag tror inte att det låter sannolikt att det skulle vara 50% kvinnor ansökningarna till chefsbefattningar? Om någon har någon som helst annan data så tar jag gärna emot den! Kan det måhända vara så att kvinnor inte söker p g a att de inte är intresserade av att sitta i en chefsposition? Feminismen förmodar jag tolkar detta som att kvinnor är så undergivna männen att de inte ens försöker. Jag måste säga att min hypotes låter betydligt mer sannolik än att det är en osynlig könsbarriär i vägen... Dessutom skuldbelägger min hypotes inte de kvinnor som faktiskt inte vill, för att det existerar sådana förnekar väl ingen, eller?

Alltså ingen borde nekas friheten att välja själv! Då är vi plötsligt återigen farligt nära min syn - "jämlikhet handlar om individens rätt att inte bli diskriminerad, och att denne individ har friheten att välja sitt liv själv"

Åsiktsskillnader

De tänker och argumenterar hela tiden i könsrelaterade termer och jag ser till det större, bredare perspektivet. De tror inte att det är risk att de riskerar missa väsentliga punkter genom att hela tiden envisas dela in mänskligheten i manliga och kvinnliga deltagare, istället för att se dem som de individer de egentligen är? De verkar besatta av att bedöma människor utifrån sin könstillhörighet - är vi verkligen inte mer än vandrande kön för dem - vi bör ses som individer istället.

Svara mig på den enkla frågan - om ett beslut tas av en grupp, som består av de mest lämpliga personerna, vilket sannolikt ger att det också blir det bästa beslutet. Spelar det någon som helst roll om det går en kvinna på tio män i gruppen, eller tvärtom? Eller är det rent av så att det alltid blir ett bättre resultat om det numerärt är könsneutralt? Jag kan dock omöjligt se varför!

Genusinstitutionerna

Jag håller vetenskapen som det främsta, kanske t o m enda verktyget för att få fram sanningen. Men hur förhåller sig feministerna till genusinstitutionerna som tillsatts via politiska handlingar i våra universitet/högskolor? Det kan väl aldrig ha varit politik snarare än vetenskaplig nyfikenhet som ligger bakom? Om så är fallet så är det en mycket farlig utveckling, vilket jag är säker på att de håller med mig om - bort genast! Läs gärna lite av den alltid lika läsvärda akademiska förfäktaren Bo Rothstein, ex "Vetenskap på ovetenskaplig grund". Eller varför inte lite Jan Guillou om rabaldret kring just denne Rothstein när han vågade sig på att kritisera den kvinnliga maktstrukturen på de svenska genusinstitutionerna. Jag önskar att jag kunde säga att artiklarna om denna akademiska svulst är like roande som oroande, men det kan jag tyvärr inte göra...

Intressant att notera är att våra genusinstitutioner internationellt sett tydligen anses som helt odugliga - publiceringar i vetenskapliga tidskrifter tycks inte vara något man strävar efter, trots att man själva ofta berömmer sig vara "etablerade, internationellt kända, seriösa forskare". Hur man blir just etablerad, internationellt känd och tagen på allvar som en seriös forskare är genom den vedertagna s k peer review-processen - och där faller de ledande feministiska forskarna oerhört platt! De är inte involverade i internationell forskning alls! Undrar ex hur "Slagen Dam" med sina uppseendeväckande siffror om att 40% av alla kvinnor i sverige blir misshandlade skulle tas emot i någon erkänd tidskrift!

Egna val med/mot naturen

Jag tror att det mesta av "kvinnodiskrimineringen" egentligen är resultat av val som man själv gjort som individ. Det gäller kvinnor som jobbar i det offentliga, det gäller kvinnor som väljer att inte bli byggarbetare o s v De få saker som inte är resultat av dessa val är oftast enligt min erfarenhet rena rama mytbildningar, gjorda av feminister för att vinna billiga poäng, jag har berört dessa myter/lögner innan, kan specificera lite mer om du vill?

Satt dessutom och funderade på hur vi män - könsmaktshärskare som vi är - har kompenserat oss själva för militärtjänstgöringen, för att ta ett exempel?

Jag tror helt enkelt att vi är förprogrammerade och att vi gör ett val i hög grad på basis av denna programmering.

Jag är övertygad om att vi skulle må bättre som individer om vi förstod att vi är djur, varför vi har vissa drifter och varför vi mår dåligt om vi konstant bryter mot dessa.

Att vi skulle vidareutveckla oss till något annat stadie än en upprättgående hominid tror jag absolut inte på. Det är lite som att säga att en katts naturliga miljö är ett fönsterbräde i söderläge... Den katten har så mycket kvar i sina gener att den utan tvivel skulle överleva i sin ursprungliga, naturliga miljö. Trots att den har en hög reproduceringstakt, d v s har avlats i många, många generationer. Läste t ex att det behövs ett minimum på 300 generationer för att något ska slå igenom i DNA i högre grad. Vi har bara ungefär 10 (långa) generationer tillbaka till vikingatiden... Då behövs det t ex bara gå 3-4 ggr så långt tillbaka i tiden innan cerealier ens hade tänkts på som människodjursföda...

Jag tror att vårt medvetande är kolossalt överskattat. Vi drivs så oerhört mycket mer grundläggande av vårt omedvetna, där vår egentliga natur/biologi är i rejäl majoritet. Och inte nog med det - när vi väl har styrsel genom vårt medvetna så tas besluten på grundval av vad vårt omedvetna vill! Det är och förblir basen i det djur som kallas människa. Sedan att religiösa människor i alla tider försökt förklara detta med "guds vilja" eller ödet mm gör det ännu tydligare att vårt medvetande försöker hitta resonliga förklaringar till varför vi uppför oss som vi gör. Sedan har vi filosofer som pratar om den fria viljan - men det är samma sak där...

Kan man då uppföra sig "onaturligt? Visst kan man det, frågan är snarare om det är önskvärt att bryta mot sin natur för att "vi blir bättre och bättre på det kommer längre i från naturen för varje generation"? Nej, jag tror inte det. För det första tror jag inte att vår grundläggande natur går att "avla bort" genom ett medvetet val - har du t ex valt din partner genom ett medvetet val? Det är ju bara så som vi medvetet kan förändra saker och ting - inte genom att ändra vårt beteende - det slår inte igenom i vår DNA! För det andra så tror jag inte att vi mår bra av detta, jag har jämfört tidigare med homosexuella som bryter mot sin natur. Bryts det hela tiden mot det undermedvetna, eller snarare det naturliga i det undermedvetna, så är jag övertygad om att det förr eller senare uppstår en diskrepans i det undermedvetna som yttrar sig i stress, och i senare stadier ex depressioner, utbrändhet och andra psykiska sjukdomar. Har jag rätt i min samhällssyn, och i mina förutsägelser om vart samhället är på väg, så kommer frekvensen av dessa sjukdomar bara att öka, öka och öka. Ingen positiv utveckling alls.

Lite hårt att kalla feminismen för en sjukdom, men i brist på bättre så...

"Kvinnor lönediskrimineras i skola/vård/omsorg"

Nej - personalen/individerna i skola/vård/omsorg lönediskrimineras jämfört med andra yrken.

Eller har manliga sjuksköterskor mer betalt än sina kvinnliga kollegor? Personligen tycker jag det är vansinne att de som sköter oss som barn, som sjuka och som gamla/döende ska vara de som är sämst betalda i samhället, män eller kvinnor. Är det för att det är kvinnor i huvudsak som jobbar med detta? Hahaa - jorå, genast är man inne på paranoida konspirationsteorier. Det är många saker förutom att det är en majoritet av kvinnor i dessa områden; det handlar om att det är offentliga jobb, att de betalas med skattemedel och att alla samhällen i alla tider premierat de starka, de som kunnat bygga upp samhället. Idag är det lite mer åt att bygga kunskaper och informationsteknologi - men det är en annan fråga. Det är sannolikt dussintals andra faktorer som spelar in när kvinnor och män som jobbar inom skola/vård/omsorg har sämre löneutveckling än andra grupper.

Man gör sig bara dum om man är så förblindad av feminismen att man inte ens låtsas om sakers rätta natur!

Jag tycker att det sker en typ av diskriminering av dem som jobbar inom skola/vård/omsorg, jag anser att det borde ske en rejäl uppryckning av löner och andra förhållanden inom dessa. Jag tycker att de viktiga arbetsuppgifter dessa människor gör varje dag borde jämställas med andras arbeten.

Hela detta resonemang är givetvis bara ett litet exempel på hur blinda feministerna blivit över sakers natur; hela feminismen är helt uppbyggd på dessa och liknande skygglappsfunktioner!

Ser ni nu hur futtig och könsdiskriminerande feminismen är jämfört med det stora, vackra begreppet JÄMLIKHET? Känns det inte genomfalskt att prata om feminismen - kvinnors jämlikhet med mäns - när det är en hel värld av orättvisor och äkta sådana dessutom?

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...